Efter revolutionen

Prolog
Mars, 2010. Arabförbundets årliga sammankomst ägde, för första gången sedan organisationens grundande 1945, rum i Libyen. Muammar Khadaffi, än så länge landets enväldige härskare, hade förlagt mötet till sin hemort, den lilla kuststaden Sirte.

22 arabledare samlades i ett konferenscenter av marmor och glas. En turkisk cateringfirma serverade mat. Khadaffi höll sitt öppningsanförande. Kort och koncist, för att komma från översten.

Men så var det också något speciellt i luften som blåste över Nordafrika. Arabledarna måste ha känt det. För denna gång kom den traditionsenliga diskussionen om Israel-Palestinakonflikten att överskuggas av helt andra bekymmer; diktatorer av alla valörer talade om behovet av öppenhet, tolerans och respekt för mänskliga rättigheter. I sina egna länder.

De talade på ett sätt som bara rädda diktatorer gör.

Efter ett initiativ från Zine El Abidine Ben Ali, ännu Tunisiens president, utropade de ålderstigna männen 2010 till Ungdomens år.

Om de bara visst hur rätt de skulle få.

Lågan
Muhammed Bouazizi hette en 26-årig tunisisk gatuförsäljare. En fredag i december 2010, åtta månader efter arabledarnas möte i Sirte, fick han nog av polisens återkommande trakasserier. Han begav sig till närmaste bensinstation, införskaffade en dunk med brännbar vätska, återvände till den lokala myndighetsbyggnaden och klockan halv tolv på förmiddagen den 17 december tände han eld på sig själv. 18 dagar senare dog han, ovetande om vad han hade satt i rörelse.

Inom några veckor skulle hela Mellanöstern brinna. Bouazizi var knappast orsaken, men han blev symbolen. En symbol för årtionden av kollektivt ackumulerad frustration som så många i arabvärlden, inte minst hans jämnåriga, kunde känna igen sig i.

Bouazizis öde sammanfattade allt som var fel i regionen: korruption, polisbrutalitet, avsaknad av politiska friheter och en ekonomi präglad av stigande arbetslöshet, stigande matpriser, stagnerande löner, bostadsbrist och ökade klyftor.

Medan Sydamerika, Asien, övriga Afrika och Östeuropa genomgått en demokratiseringsvåg de senaste tre decennierna hade diktatorerna i Nordafrika och Mellanöstern bara blivit äldre. Ben Ali hade suttit 23 år på posten i Tunisien, Hosni Mubarak 29 år i Egypten, Ali Abdullah Saleh 32 år i Jemen, far och son Assad 40 år i Syrien och Khadaffi hela 41 år i Libyen.

Åldern verkade ha gjort dem senila. De hade glömt bort det samhällskontrakt som tidigare åtminstone gav dem en illusion av legitimitet, där medborgarnas lydnad köptes med jobb, utbyggd välfärd och löften om en bättre framtid. Regimerna hade börjat förlita sig enbart på att deras våldsapparater och band till de forna kolonialherrarna i väst skulle garantera dem stabilitet.

Ett ödesdigert misstag. Allt makthavarna hade gjort var att skapa en desperat generation – mer än hälften av befolkningen i Mellanöstern är under 30 år – utan framtidsutsikter. Beredda att ta till desperata handlingar.

Rädslan som hade burit upp diktatorerna var borta. Det syntes till och med i den libyska statstelevisionen, när en kvinnlig programledare plötsligt avbröt sitt program, tittade in i kameran och sa:

– Jag insåg precis, jag behöver inte lyssna på polismannen i mitt huvud längre.

Därifrån fanns det ingen återvändo. Inte för henne och inte för hennes landsmän. De hade för första gången tagit kontrollen över sina egna liv och tänkte inte återgå till vara att statister.

Revolutionen hade brutit ut.

President Ben Ali blev dess första offer när han den 14 januari 2011 flydde till Saudiarabien.

Händelsen fick människor på andra ställen i Nordafrika och Mellanöstern att inse att inte ens i en hårdför diktatur är makten samlad till en person. I förhållande till den gemensamma makten hos folket är diktatorn alltid maktlös. En radikal idé. Det är diktatorn som är beroende av sina undersåtar, inte tvärtom.

Snart hördes samma slagord eka över hela arabvärlden:

– Folket vill att regimen faller!

Revolten spred sig, i tur och ordning, till Algeriet, Libanon, Jordanien, Maure­tanien, Oman, Jemen, Saudiarabien, Egyp­ten, Syrien, Marocko, Irak, Bahrain, Libyen och nådde en månad efter »Jasminrevolutionen« i Tunisien så Kuwait.

En region som sträcker sig från Atlanten till Indiska oceanen kan omöjligt vara homogen. Här finns rika oljestater som Saudiarabien och fattiga, sönderfallande stater som Jemen. Här finns jättar som Egypten med 80 miljoner invånare och småländer som Bahrain med en befolkning på 1 miljon.

De unga aktivisterna som utgjorde kärnan i protesterna utbytte idéer, strategier och visade sin solidaritet över nationsgränserna – men de ställdes mot olika motståndare och agerade i vitt skilda kontexter.

Regimerna i Libyen, Jemen, Syrien och Bahrain valde, likt den kinesiska på Himmelska fridens torg 1989, att sätta hårt mot hårt. Varje oppositionsyttring möttes med naket våld. I Jordanien, Oman, Saudiarabien och Marocko bestämde sig monarkerna för att försöka lösa krisen genom ekonomiska eftergifter, regeringsombildningar och löften om reformer.

Så blev också den arabiska revolutionen en uppvisning i hela spektrumet av exempel som revolutionshistorien har att bjuda på; från civil olydnad och massdemonstrationer till väpnade inbördeskrig och utländska interventioner.

Hjärtat
Inget är så klargörande som en revolution. Ögon öppnas. Fasader rämnar. Allting dras till sin yttersta spets och människor tvingas ta ställning.

Med ens blir det uppenbart vilka som tjänar på den rådande ordningen, och vilka som inte gör det. Och vad människor faktiskt är kapabla att utföra; stordåd och grymheter.

Ingenstans blev det lika tydligt vad som stod på spel och vilka motsättningarna var när den arabiska våren kom till Egypten – landet där de allra första revolutionerna i världshistorien utspelade sig redan på faraonernas tid. Kampen i regionens folkrikaste nation blev under några februaridagar 2011 på samma gång ett koncentrat, en värdemätare och en motor för hela revolutionsvågen i Nordafrika och Mellanöstern.

Hjärtat var Tahrirtorget – Befrielsetorget – i centrala Kairo som förblev ockuperat i 18 dygn tills president Mubarak till sist avgick den 11 februari. Bakom barrikaderna fanns tiotusentals, ibland hundratusentals eller till och med miljontals människor som var beredda att försvara torget med sina liv.

För revolutionen var ingen fredlig tillställning. Ingen dans på rosor. Runtom i landet, liksom i övriga Mellanöstern, utspelade sig gatustrider mellan ungdomar och tungt beväpnad polis och militär. Dödsoffren räknades i hundratal.

Tahrirtorget togs med våld och det försvarades med blod. Arbetsdelningen uppstod spontant. Vissa bröt gatsten, några höll ställningarna i främsta leden och andra transporterade ammunition, vatten, mat och skadade.

Varför? Därför att där och då fanns det inget mer betydelsefullt. Människorna levde sin dröm, om den så bara skulle vara under några dagar, timmar eller sekunder. De byggde en ny värld i skarp kontrast till den gamla. National Democratic Party Headquarters – Mubaraks partihögkvarter – hade bränts ner till grunden och gav nu namn åt såväl sophögen som toaletten på Tahrirtorget där ett samhälle i miniatyr växte fram.

Ur gamla splittringar uppstod nya gemenskaper, som när de kristna kopterna bildade en mänsklig skyddsmur runt muslimerna som stod på sina knän och bad.

Den sammanfallande statsapparaten ersattes av en kvartersorganisering som tog över ansvaret för allt från gatustädning till trafikdirigering och brottsbekämpning.

Många uttryckte att de för första gången i sina liv kände sig levande. Tahrirtorget pulserade. Av hopp, förtvivlan, rädsla, stolthet, ilska, gemenskap och glädje. Tårarna som rullade ner för kinderna berodde inte bara på tårgasen.

Till och med när Mubarak släppte lös sina värsta slagskämpar från säkerhetstjänsten, som beväpnade med påkar och machetas red rakt in i folksamlingen på kameler och hästar, vägrade folk att fly.

Bara minuter efter den blodiga attacken fick den arabiska tv-kanalen al-Jazira telefonkontakt med en ung kvinna som befann sig mitt i kaoset. Det hon sa må ha låtit konstigt för någon som inte var där, men var, om man tänker efter, helt logiskt:

– Det här är den lyckligaste stunden i mitt liv.

Så sa hon, som aldrig tidigare ens hade brytt sig om politik. Hon var inte unik. Totalt beräknas mellan 10 och 15 miljoner människor aktivt ha deltagit i revolutionen i Egypten, varav mer än två tredjedelar gjorde det i städer långt ifrån tv-kamerorna i Kairo.

Under ytan rörde det sig om två sociala krafter vars intressen sammanföll. Å ena sidan strejkande arbetare. Å andra sidan högutbildade urbana ungdomar som saknade jobb – 90 procent av de arbetslösa i Egypten förra året var under 24 år – men hade tillgång till nya kommunikationskanaler.

Båda krafterna hade försökt göra sina röster hörda, men stött på samma motstånd. Mubaraks nära två miljoner säkerhetspoliser. Som mötte strejkande arbetare och regimkritiska bloggare med samma brutala repression.

Det var därför ingen slump att demonstrationen som inledde upproret i Egypten ägde rum den 25 januari. På nationella polisdagen.

Bakom protesterna stod två organisationer: 6 april-rörelsen och »Vi är alla Khaled Said«. Två Facebook-nätverk.

6 aprilrörelsen – som tagit sin symbol från den serbiska proteströrelsen Otpor! som störtade Slobodan Miloševic´ – hade uppstått 2008 i solidaritet med strejkande arbetare i industristaden El-Mahalla El-Kubra.

»Vi är alla Khaled Said« hade startats efter att 28-årige Khaled Said misshandlades och arresterades av polis på ett internetkafé i Alexandria och senare dog under oklara omständigheter sommaren 2010.

De var ingen rörelse i traditionell mening, snarare människor i rörelse. De hade inget politiskt program, inga formella strukturer, inga ledare. Toppdiplomaten Mohamed ElBaradei gjorde ihärdiga försök att iklä sig rollen som oppositionsledare, men utan framgång. Muslimska brödraskapet, den främsta oppositionskraften i Egypten sedan decennier tillbaka, insåg sent vad som var på väg att hända och deltog närmast motvilligt i protesterna.

Revolutionen leddes av dem som för tillfället tog initiativet på gatorna.

Att sätta en ideologisk stämpel på revolutionen är lika menlöst som att försöka leta efter dess ledare. Varje gammal förklaring när det gäller politik i Mellanöstern – islamism, panarabism, det ensidiga hatet mot Israel och USA – kändes just gamla. Förbisprungna av historien.

I själva verket handlade det om något så mycket mer konkret, ett enkelt val.

Mellan despoter som trots att revolutionen knackade på palatsporten in i det sista påstod sig representera folket. Och folket som svarade: Vi kan representera oss själva!

Kanske var det därför det var så lätt för människor runt om i världen att identifiera sig med främmande ungdomar som kämpade för frihet. I Kairo, i Benghazi, i Damaskus.

Eftersom det knappt hade existerat någon verklig politisk opposition fanns det heller inte någon samhällskraft som kunde medla fram en väg ur den krissituation som hade uppstått. Det var antingen eller. Antingen fortsatt diktatur. Eller revolution.

Vägskäl
Varje revolution föder sin kontrarevolution. Hosni Mubarak använde sig av hela arsenalen innan han till sist gav upp: han släppte lös fångar och drog tillbaka polisen från gatorna för att skapa kaos, han sänkte mobilnäten och stängde ner internet, han attackerade utländska journalister, han spred rykten, han sände in militären.

Även bland vanliga medborgare, som inte hade pengar undangömda på schweiziska bankkonton och privatjet som kunde flyga dem ur landet, fanns det personer som försökte hålla kvar vid det gamla i rädsla för att mista just sina positioner och privilegier.

Men inget kunde hindra Mubarak från att falla.

Därefter vändes blickarna mot Libyen. Muammar Khadaffi såg ut att bli den tredje diktatorn som skulle tvingas avgå när han i stället valde att skicka stridsflyg mot sin egen befolkning.

Beslutet blev på många sätt en vändpunkt: upproret blev till ett inbördeskrig, utländska militärmakter blandade sig i vad som hittills hade varit en intern historia och andra arabledare såg plötsligt sin chans att slå tillbaka mot upproren i sina länder.

Exempelvis i Bahrain, där kung Hamad bin Isa Al Khalifa sände in soldater från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten för att rensa Pärltorget i huvudstaden Manama från aktivister. För att verkligen försäkra sig om att det inte skulle bli ett nytt Tharirtorg lät han även riva dess karakteristiska staty, asfaltera marken och döpa om torget till »Gulf Cooperation Council-torget« – som hyllning åt de utländska trupper som kväste upproret.

Ett monument över kontrarevolutionen.

Sedan dess har regimerna slutat falla likt dominobrickor. Mellanöstern står och väger, splittrat mellan å ena sidan en elitklubb av monarker som kunnat köpa sig fria från revolutionen tack vare oljepengar, å andra sidan resten av regionen där den ovissa maktkampen på gatan fortsätter att bestämma utvecklingen.

Ett halvår efter att Muhammed Bouazizi satte eld på sig själv i Tunisien är det alltjämt omöjligt att veta var revolutionen kommer att sluta.

Vad man med säkerhet kan säga är att människorna i arabvärlden redan har skrivit historia. Oavsett vad som händer härnäst. Sedan andra världskriget har totalt 32 totalitära regimer i världen störtats i folkliga resningar, men – med undantag för Sudan – hade det aldrig skett i Nordafrika eller Mellanöstern.

Nu är den geopolitiska kartan för alltid omritad.

Mycket talar för att »den arabiska våren« kommer att räknas till de stora, epokavgörande händelserna och placeras i raden av franska, ryska och kinesiska revolutioner.

Liknande kedjehändelser med revolutioner som sprider sig över en hel världsdel har egentligen bara skett tre gånger i världshistorien: de sydamerikanska frihetskrigen 1810–1825, de europeiska revolutionerna 1848–1849 och Sovjetblockets fall 1989–1991.

Ändå är försöken att jämförta revolutionsvågen med 1848 eller 1989 – eller för den delen med studentrevolten 1968 eller iranska revolutionen 1979 – lätt missvisande. Arabrevolten är ingen återupprepning av någon historisk händelse som redan har utspelat sig någon annanstans; det är ett i högsta grad modernt uttryck för världen som den ser ut 2011.

En explosion orsakad av en unik mix av demografi, politiska krav, ekonomiska förhållanden och teknisk utveckling.

Om man ska dra någon lärdom med relevans för vad som händer i Mellanöstern just nu är det att revolutionen bara har börjat. Det är efter att härskaren har störtats som den verkligt svåra uppgiften tar vid: att omforma samhället. Vilket snarare tar decennier än månader, om det nu finns någon erfarenhet att hämta från historien.

I Frankrike tog det till exempel 155 år från att revolutionen utropade »frihet, jämlikhet och broderskap« tills den allmänna rösträtten infördes.

Varje land kommer att ha sina egna problem att brottas med när den arabiska våren övergår i sommar. I Libyen, den dag inbördeskriget är över, handlar det i princip om att bygga en ny stat och en nationell identitet från grunden. I Egypten finns statsapparaten redan på plats, svårigheten där blir att få militären att lämna ifrån sig kontrollen över den frivilligt – annars riskerar det att bli som i Turkiet där militären genomför statskupper med jämna mellanrum.

Och vad gör man med de miljontals människor som upprätthöll diktaturen? Bara för att Mubarak är borta betyder inte det att den byråkrati och kultur som han byggde upp under decennier vittrar bort av sig själv. Se på Ryssland efter Sovjetunionens fall, där den demokratiska övergången har varit trög och landet fortfarande styrs av män från den gamla säkerhetspolisen KGB.

Alternativet är att göra som USA gjorde i Irak efter att Saddam Hussein störtades: lösa upp armén och helt rensa statsapparaten på partimedlemmar. Problemet då är att man skapar en ny armé av vältränade arbetslösa män som med våld kommer att motsätta sig det nya styret – vars institutioner dessutom försvagas om de töms på erfarna människor.

Demokrati är aldrig så enkelt som det ser ut.

I Egypten råder fortfarande Mubaraks undantagslagar, och övergångsregeringen har infört nya förbjud mot strejker och demonstrationer. Dessutom finns det en oro bland aktivister att de gamla partierna – Mubaraks NDP och Muslimska brödraskapet – kommer att gynnas av att de första fria valen planerar att hållas redan i höst. Innan den nya rörelsen har hunnit organisera sig partipolitiskt. Om det nu över huvud taget går att ena en så brokig skara.

Den största faran för revolutionen kommer ändå inifrån.

Den första april 2011 hade nya massdemonstrationer utlysts på Tharirtorget under parollen »Rädda revolutionen«. Det som för några månader sedan hade varit en levande motmakt stark nog att fälla en 29-årig diktatur var nu en turistattraktion. Bara ett par tusen personer dök upp.

I mångas ögon är segern redan vunnen. I Tunisien har Ben Ali dömts till 35 års fängelse och Mubarak ska snart ställas inför rätta i Egypten. Då väljer människor att fira, eller bara återgå till sin vardag, i stället för att bygga det nya samhälle som de nyss var beredda att dö för. Rörelsen tappar momentum. Hjärtat slutar slå. Och finns det en sak som gäller alla rörelser så är det att den dag de inte längre befinner sig i rörelse, den dagen dör de.

Men än lever hoppet. I Marocko har kung Mohammed VI tvingats utlösa en folkomröstning om grundlagsreformer. I Jordanien lovar kung Abdullah att införa parlamentarism. I Syrien fortsätter protesterna att trotsa regimens våld.

Framtiden väntar fortfarande på att skrivas av den som tar initiativet.

Essän bygger på ett hundratal artiklar och videoklipp från revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern.