Efter Smolensk

Imorgon lördag samlas kanske en miljon människor på det väldiga torget invid okände soldatens grav i Warszawa. De samlas till sorgemässa för de döda vid Smolensk. På söndag ska den tidigare så omtvistade presidenten gravsättas tillsammans med sin hustru bland polska historiens främsta konungar på slottet Wawel i Krakow.

Och sedan?

Vart går Polen efter Smolensk? Och vart går Ryssland?

För att vi ska förstå det möjliga svaret på de frågorna, måste vi dyka neråt i Polens och Rysslands myter om sig själva. Och dyka bakåt i historien. Utan den rörelsen kan vi varken begripa vad som händer i dag eller analysera effekterna av dagens händelser på morgondagen.
Polen har genom sin historia haft två eviga fiender och rädslor. I väster tysken, i öster ryssen. Andra världskrigets pakt mellan de två, signerad av Molotov och Ribbentropp, bekräftade för polackerna nationens förbannelse. Övergivna av världen har de tvingats ta sitt öde i egna händer, gång på gång. Och Polens historia är sedan sekler en historia av upprepade upprop, mot alla odds.

Efter det sovjetiska imperiets sammanbrott och Polens första demokratiska val för drygt 20 år sedan, satte Tyskland omedelbart in till synes gränslösa resurser för att bryta den historiska misstron i Polen och nå en försoning. Gigantiska investeringar gick in i landet i öster, utan krav på motprestationer.

Och Tyskland lyckades. Jag var själv här de åren i början på 1990-talet, när fruktan steg för steg, region för region, vändes i tilltro och förväntan. En historisk omvändning, som tveklöst har haft, har och kommer att ha betydelse för hela Europas säkerhet och utveckling.

Likaväl som den uteblivna försoningen österut, mellan Polen och Ryssland, påverkat klimat och verklighet långt utanför det egna territoriet.
Mot öster kom ingen försoning.

Misstron, ja hos många hatet och förbittringen gentemot Ryssland och allt Ryssland står för, är ingjuten i de polska generna. Och många politiker i Västeuropa har, inte sällan irriterat, gång på gång frågat, varför polackerna inte kan sluta fred med Ryssland. Varför kan de inte se framåt? Varför drar de om och om igen upp samma visa, samma historiska oförrätter?!

Hatets, misstrons och traumats hårdaste kärna och starkaste källa har varit avrättningen av de 22 000 polska reservofficerarna i skogarna kring Katyn. Den iskalla kapningen av Polens intelligentia som ända fram till Gorbatjov envist förtegs och förljögs. Och som efter Gorbatjov ånyo sopades undan, till hyllan för mindre viktiga historiska händelser.

Och det är här som lördagens nästan ofattbara flygkatastrof kommer in. Kraschen som inträffade bara 20 kilometer från den plats som behandlats som en icke-plats. Och i det ögonblick när forne KGB-officeren, nu Rysslands premiärminister, just böjt knä vid massgravarna i Katyn, tillsammans med sin polske kollega Donald Tusk. Och nu skulle böja knä igen och det vid sidan om en av Rysslands hätskaste kritiker, Polens president Lech Kaczynski.

På väg till försoningen förlorar Kaczynski livet. Och med honom många av det polska samhällets toppar. Och i stället för att lösa förbannelsen, blir den bekräftad.

Och det för oss till nutid, till april 2010, en vecka efter flygkraschen i Smolensk.

Polacker är inget rationellt folk. Inte så som vi svenskar tycker om att kalla oss rationella. Förmögna att bortse från känslor och analysera raka fakta. För mycket känslor gör oss svenskar generade. En politiker med för mycket känslor skulle snarare förlora än vinna oss. En journalist med samma beteende skulle anses svag i yrket.

Det vi har sett under Polens nationella sorgevecka är en oerhört skickligt iscensatt kollektiv debriefing. De första dagarna hade media inget annat tema än flyg­katastrofen. Även tv-kanalerna visade bara det. De dödas ansikten, om och om igen. I svartvitt, med sorgkant. Filmer i sorgens svartvita, där de döda talar, skrattar, debatterar, rör sig. Sedan samtal om de döda. Inga politiska analyser av deras insats eller summeringar av deras samhälleliga verksamhet. Nej, hundratals minnen av hur de älskar sina barn, hur de är som människor, långt borta från politiken.

Och så länge som det behövdes för att den första kollektiva chocken skulle släppa, så länge släppte media fram bara känsla. Gråt och mera gråt. Sorg och mera sorg. Och köerna till presidentens och presidentfruns kista i palatset blev allt länge, blev kilometerlång.

I denna aldrig sinande fors av känslor blev de ryska inslagen allt fler. Bilden på Putin, när han omfamnar Polens premiärminister vid platsen för kraschen. Bilder på ryssar som i Smolensk vallfärdar till platsen för kraschen, med blommor i Polens röda och vita färger. Bilden där Putin gråter. Bilder på ryssar som börjar vandra till Katyn och lägger blommor i Katyns skog, vid de 70 år gamla massgravarna.

Att något viktigt kanske är på väg att hända blev tydligt när Putin beställde visning av Andrzej Wajdas film om avrättningarna i Katyn, på bästa sändningstid i rysk tv.

Nu skulle ryssarna till sist få veta vad som hände. Och veta vems ansvaret var. Dammarna till hatet, misstron, känslan av förnedring och övergivenhet, skulle öppnas.

Ryska krigssår skulle möta polska krigssår. När de möts, ansikte mot ansikte, på samma plan, segrar människan över myten.

Och då kan försoningen, den hitintills närmast otänkbara, ta form. Om något gott kan komma ur flygkraschen i Smolensk så är det att polackernas misstro och hat mot , och ryssens misstro mot polacken, vittrar bort. Det ligger i luften, det anas i samtalen.

Polen är ett av Europas största länder. Det är det enda större land i Europa som trots finanskrisen hela tiden behöll en ekonomisk tillväxt. Det är tveklöst en central kraft i det framtida Europa, allt eftersom läkningen från diktaturens decennier fullföljs.

Detta att en av Europas största stater försonas med Ryssland, får betydelse för hela Europa. I dag blockerar Polen gärna ryska initiativ, med misstanken att där finns fula baktankar som ytterst syftar till att angripa Polen. Även den ryska misstänksamheten mot Polen har varit stor. Med ett öppet sinne från båda sidor väcks möjligheter att ta tag i en rad frågor, som påskyndar utvecklingen i Europa, såväl vad gäller säkerhet som till exempel energibrist, migration, terrorism och arbetslöshet. Och ett Ryssland och Europa i ett närmare samarbete kommer oundvikligen att påverka det politiska klimatet internationellt.

I ett historiskt perspektiv kan detta bli innebörden av förra helgens flygkatastrof i Smolensk. Och förbannelsen över Katyn efter 70 år kan därmed äntligen lösas upp.

Mika Larsson är journalist och tidigare kultur­råd vid Sveriges ambassad i Warszava.