El Salvador: I krigets blodiga spår

Carlos Vladimir Torres López kan inte sova. Trots en god middag, bestående av majstortillas med ost- och bönfyllning, kryper oron i kroppen. Ryggsäcken är packad med sovsäck, tändstickor, salt och socker. Klockan har redan hunnit bli ett på natten. Om fyra timmar går bussen till La Palma och innan dess måste han fixa lite frukost och gå igenom packningen en sista gång. Men ängslan är inte av den där vanliga sorten, fruktan för att något ska hända. Den här gången beror nervositeten på att stunden för något han väntat på i flera månader snart är inne.

Under inbördeskriget i El Salvador, 1980-1992, dödades över 75 000 människor. Dessutom mördades minst 10 000 människor åren innan kriget bröt ut. De miste sina liv för att de engagerade sig fackligt eller kyrkligt, eller satte sig upp mot regeringsmakten. Det ledde till att FMLN-gerillan (en revolutionär vänstergerilla) bildades och 1980 inledde den ett väpnat uppror mot militärjuntan.

Carlos växte upp i byn Las Vueltas som var ett starkt gerillafäste. Han miste totalt nio av sina närmaste, däribland mamma och morfar, i kriget. För cirka ett och ett halvt år sedan diskuterade han med vännen Rutilio hur minnet av deras döda släktingar skulle kunna hedras. En av idéerna var att göra en vandring genom en del av det område där gerillan var stark, i Chalatenangos bergstrakter. De testade idén på några kompisar som genast nappade .

– Vi ville pröva på hur det är att gå dessa vägar och det är viktigt att hålla historien vid liv, säger Carlos, som i dag är 20 år gammal.

– Många vill glömma eller låtsas att de inte bryr sig. Men folk som inte minns sin historia kan lätt bli lurade och marginaliserade. Jag vill inte att fler ska behöva växa upp i krig.
Det här är andra året minnesvandringen genomförs. Under fyra dagar mellan jul och nyår förflyttar de sig från bergsstaden La Palma till byn Las Vueltas – över berg, majsfält, snår, tallskog och kohagar. Gruppen består av totalt tio killar i sexton- till tjugosexårsåldern som alla har det gemensamt att de förlorat någon närstående i kriget. Och många plågas av svåra minnen från sina första år.

– Jag sov alltid med rädsla, säger Carlos.

En natt väcktes han och hans bror av ljudet från kulor som träffade huset. Deras mormor stoppade dem under sängen och trots att ingen av dem gjort det förut började de be för sina liv. Plötsligt föll taket från grannhuset, som låg fem meter bort, över familjen Lopéz tak. Det var en granat som låg bakom den kraftiga explosionen. Striderna fortsatte och på eftermiddagen kom fyra gerillamän in i Carlos hus. De bar en femte gerillasoldat mellan sig och frågade efter ett verktyg för att gräva ett hål. Krigaren begravdes på baksidan av huset.

– När de gick stack hans händer upp ur jorden.

Sin mamma minns Carlos inte. Hon dog när han bara var två år gammal. För några månader sedan träffade han en före detta gerillasoldat som var med när det hände. De var en liten grupp gerillakrigare som hamnade i ett bakhåll. Militären började skjuta och Carlos mamma försökte fly. Men hon fastnade i taggtråd och militärerna han ikapp henne.

Först blev hon våldtagen, sedan satte de eld på henne och till sist begravdes hon.

Fem dagar senare kom en militärpolis förbi platsen, grävde upp kroppen och skar av henne huvudet. Gerillasoldaten som berättade detta för Carlos blev också tillfångatagen. Han fick en kula i halsen samt sitt högra ben kapat och lämnades på platsen eftersom militärerna trodde att han var död. Enligt mannen är militärpolisen som skändade Carlos mamma fortfarande i livet.

– När jag tänker på det blir jag rasande ... den jäveln … men nej, jag går inte runt hela tiden och tänker på att hämnas min mamma. Folk dör ju under ett krig.

Med på vandringen är också före detta gerillasoldaten René Bides Morillo. Han gick med i gerillan 1980, nio år gammal. Det var inget självständigt val utan han blev mer eller mindre tvingad av sina föräldrar.

Till en början var han springpojke. Tretton år gammal fick han mer militära uppgifter och stationerades i »Zon två«, det område där han nu vandrar.

Under den andra dagen kommer gruppen fram till Los Manzanos, som under kriget var rastplats för gerillan. I dag finns här en restaurang och ett utomhusmuseum med gerillans krigstroféer – några rostiga flygplanskroppar. Restaurangen drivs av Rosa Galdamez som också var gerillasoldat.

– Jag ångrar ingenting, jag skulle göra om det, säger hon.

Och den revolutionära gerillan har överlevt som politisk kraft, i dag är den ett etablerat parti. I det senaste valet, 2004, fick FMNL:s kandidat 36 procent av rösterna. Flest röster fick det konservativa partiet Arenas kandidat Elías Antonio Saca. Han är en varm förespråkare av marknadsliberalism och den USA-vänliga linjen har gett honom Bushadministrationens stöd.

Arena grundades 1981 som en reaktion på den reformistiska militärjuntan som då styrde El Salvador. Det är landets största parti och har styrt sedan 1989.

El Salvador i dag har en helt annan stabilitet på vissa områden än många av grannländerna. Men fattigdom, inbördeskrig och naturkatastrofer har satt sina spår.

Landet brottas också med stora problem när det gäller våld och brottslighet. Ekonomin är beroende av pengar som salvadoraner i USA skickar hem varje månad. De som har gett upp och emigrerat.

Under vandringens tredje dag kommer gruppen fram till Montañona. Ett friluftsområde på mark som tilldelades gerillan efter kriget. På storhelger samlas här nya och gamla FMLN-anhängare för att festa, diskutera politik eller spela fotboll. Under en paus vid affär tittar René länge på en man utan armar som dricker en coca-cola. Till slut tar han mod till sig, går fram till den armlöse mannen och frågar:

– Är det Mauricio?

Han får en tveksam blick till ett första svar men någon sekund senare en lång omfamning av proteserna.

»Mauricio« visar sig heta Oscar Humbero Hernandez. Han bor i byn San Vicente men har kommit hit för att träffa gamla kamrater ur gerillan. Oscar var gruppchef i den pluton René tillhörde. Vid en strid skadades Oscar svårt. Han blev skjuten i ögat och bägge armarna. Över radion hörde han: »Mauricio är död.« Men René hittade Oscar och försökte föra honom i säkerhet. Under vägen frågade Oscar: Kommer jag att klara det?

René svarade: Visst gör du det. När Oscar återfick medvetandet befann han sig i ett flyktingläger i Honduras.

– Det här är en riktig hjälte ska ni veta, säger René och lägger armen om Oscar.

Vandringen avslutas efter fyra dagar. Den är ett sätt att bearbeta historien, för att orka se framåt. När Carlos blickar femton år framåt ser han sig själv bo i Las Vueltas med familj, jobb och ett stillsamt liv.

– Det är här jag föddes och det är här jag vill dö.