Elitens ständiga högborg

I den amerikanska dramaserien »Gilmore Girls« gräver collegestudenten Paris en dag ner sig i sängen och vägrar gå upp. Hon öppnar inte sina brev och hon slutar svara sin pojkvän när han ringer henne. Så småningom visar det sig vad det är för sjuka som hon lider av: Hon kom inte in på Harvard. I skräck för att krossa familjens självbild smider hon planer för att lura sina föräldrar – att gömma sig i en lägenhet i utomlands, skaffa en tröja med universitetets logga på att visa upp sig i. Med avund i blicken granskar hon sin bästis:

– Jag vet att du kom in. Du har det där Harvard-skimret över dig.

Så magiska kan vissa lärosäten, eller vissa utbildningar, förefalla för någon som är på väg ut i livet. Som en hemlig tunnel mot trygghet och lycka. Som en identitetsmarkör där ett negativt besked över en natt kan förvandla en lovande skolflicka till familjens svarta får. Och som ett öde så åtråvärt att den som kommer in framstår som en av gudarna utvald.

Vad är ett »elituniversitet«? För många får ordet nog just scener ur filmer och tv-serier att flimra förbi. Kanske tänker man på Massachusetts Institute of Technology, MIT, där Matt Damon visar sig vara ett mattesnille i »Good Will Hunting«. Eller Princeton University där Russel Crowe rör sig som ett skört schizofrent geni i »A Beautiful Mind«. Men hur vet man att Harvard, Princeton och MIT faktiskt är elituniversitet? Det vill säga, om man med »elituniversitet« inte menar att eliten utbildas där, utan snarare att själva utbildningen och forskningen håller högsta klass. Om man, som många ungdomar gör såhär års, sitter och våndas över var i all världen man ska plugga nånstans – hur vet man att inte skenet bedrar?

Det finns de som försöker ta reda på det.

De senaste åren har man stött på dem allt oftare även i svensk nyhetsrapportering: de globala universitetsrankningarna. Man har till exempel kunnat läsa att Sveriges lantbruksuniversitet håller toppklass inom sitt område, och att Stockholms universitet klättrar inom life science. Dessutom dyker rankningsiffror också ofta upp i universitetens egen marknadsföring, särskilt hos amerikanska och brittiska universitet.

Men vilka är de här rankningarna egentligen? Och vad är egentligen skillnaden mellan att förlita sig på dem, och att förlita sig på vilka kullerstensgator och pampiga universitetshus som ser mest spännande ut på film?

Det finns en hel uppsjö av globala högskolerankningar, men det är egentligen bara tre som räknas som inflytelserika.

Den första heter helt enkelt Academic Ranking of World Universities, ARWU. Den brukar kallas Shanghairankningen, eftersom den görs av ett institut vid Jiaotonguniversitetet i just Shanghai. Metoden är rätt okomplicerad. Man listar universitet utifrån sex olika mått. Ett är exempelvis antalet medarbetare som tilldelats Nobelpris eller Fields Medal, ett annat prestigefyllt pris. Ett annat antalet artiklar publicerade i de vetenskapliga tidskrifterna Science och Nature.

Den andra rankningen, QS University Rankings, görs av det brittiska analysföretaget Quacquarelli Symonds. Den tredje görs av tidningen Times Higher Education. QS och Times Higher Educations rankningar är mer komplexa än ARWU:s. De räknar hur många gånger universitetets forskare citeras i ansedda tidskrifter, hur mycket externa medel de drar in, hur många lärare och forskare det är i förhållande till studenter och hur många utländska studenter som pluggar vid universitetet i förhållande till inhemska. Till det lägger de också ett mer subjektivt mått: stora enkäter med akademiker om hur de uppfattar andra universitet. Alltihop vägs samman till en siffra.

Parametrarna skiljer sig alltså åt, men resultaten i topp är ofta ganska lika i de tre listorna. I alla tre dominerar amerikanska universitet toppskiktet. Sju av universiteten på topp tio-listorna är desamma på alla tre: MIT, Harvard, Cambridge, Oxford, Stanford, University of Chicago och California Insitute of Technology. Bland svenska universitet ligger Karolinska institutet långt före andra på Times Higher Education och ARWU, medan Lund hamnar högst av de svenska universiteten på QS Ranking.

Barack Obama gick på Harvard, världens bästa universitet enligt ARWU, Shanghairankingen.

Det som också förenar rankningarna är deras anspråk. Alla anser de sig kunna sätta en siffra på lärosätens kvalitet, och att kunna jämföra och rangordna lärosäten världen över. Och alla har de under de senaste åren fått oväntat stort inflytande – större än vad skaparna själva hade föreställt sig.

Våren 2012 besökte Times Higher Educations chefredaktör Phil Baty en konferens i Washington för att prata om arbetet med tidningens rankning. Han hade tänkt sig att det skulle bli som vanligt. Rektorerna skulle skälla ut honom för ovetenskapliga metoder – och det skulle vara helt i sin ordning. Universitetsledare är akademiker. Själv var han journalist. Rollfördelningen kunde inte ha varit klarare. Trodde Phil Baty.

Men i stället hände något som gjorde honom förbannad. Han fick ett tack. Åtminstone var det vad han själv vittnade om senare – en chef från det kinesiska Tsinghuauniversitetet hade ställt sig och talat om för de andra deltagarna att de i själva verket borde visa vördnad inför Phil Baty och hans kolleger. De hade ju givit dem det verktyg för benchmarking som de så väl behövde.

»Vi kan hitta jämförbar data och använder dem för planering«, ska hon ha sagt.

I en artikel läxade Phil Baty upp universitetsledarna: Visst är det smickrande att man fäster så stor vikt vid en tidnings listmakeri, skrev han, men det är inte meningen att de ska visa hur man bäst lägger upp ett universitetsarbete.

»Rankningar kan informera beslut, men får aldrig driva dem«, skrev han.

Den kinesiska hyllningen var nämligen bara ett exempel på en trend, som fortsatt sedan dess.

Mellan 2007 och 2012 sjösatte den franske presidenten Nicholas Sarkozy en rad omvälvande reformer för det franska universitetssystemet. Det gamla idealet om att universiteten i landet ska vara jämlika ersattes av en ambition om en »Sorbonne league« – en motsvarighet till den amerikanska anrika »Ivy League«. Systemet med öppen antagning, där alla kom in, togs bort. Institutioner slogs ihop och anslagen riktades särskilt till vissa stora utvalda universitet. Sarkozys uttalade mål var att franska universitet skulle avancera till toppen på de globala rankningslistorna.

I Japan meddelade regeringen i höstas att man kommer att styra sin policy inom vetenskap och teknologi de närmaste åren utifrån ett antal numeriska mål. Just resultaten i globala universitetsrankningar ska vara ett sådant mål.

Också Rysslands president Vladimir Putin förlitar sig på rankningarna i sin utbildningspolitik. Han styr inte bara sina universitet utifrån principen att minst tio av dem ska finnas med bland topp 100 på rankningarna år 2020. Han har också lanserat ett program för 1,5 miljarder kronor för att skicka 2 000 ryska studenter årligen utomlands – på villkoret att de läser vid lärosäten på Times Higher Educations topp 300. Samma utformning har det brasilianska programmet Science Without Borders, där 100 000 studenter skickas till bland annat svenska universitet.

Rankningarna påverkar inte bara högskolepolitiken. I Nederländerna och Danmark kan de numera avgöra om man får uppehållstillstånd. Den som tagit examen vid ett universitet som finns på Times Higher Educations rankninglista får bonuspoäng till sitt green card. En indier som har läst vid Lunds tekniska högskola har alltså större chans att få uppehållstillstånd än en som har läst vid KTH eller Chalmers.

Även i Sverige lät 2008 dåvarande utbildningsminister Lars Leijonborg Högskoleverket utreda om rankningar skulle kunna användas för att få studenter att göra mer upplysta utbildningsval. I rapporten sågade utredaren dock den idén.

Listan kan göras längre, men poängen lär vid det här laget ha gått fram: de senaste åren har alltså allt större makt över unga människors framtid hamnat i händerna på ett kinesiskt expertråd, ett brittiskt analysföretag och en tidskrift. Om en indier nekas green card för att hon läst vid Chalmers i stället för KTH, om en fransman plötsligt måste flytta till andra landsänden för att läsa en utbildning som tidigare fanns i grannstaden, om en japansk rektor ser sig tvungen att dra ner på humanioran för att nå upp till regeringens mål – i alla dessa fall har Phil Baty och hans kolleger haft ett ofrivilligt finger med i spelet.

Det är inte så konstigt om tidningsredaktören känner sig obekväm. För hur pålitliga är egentligen högskolerankningarna? Inte särskilt, är det korta svaret. Men för att svara rättvist på frågan bör man kanske börja med att ställa en annan fråga: Vad var egentligen syftet med rankningarna från början?

Caltech University är världens bästa enligt Times Higher Education World University Rankings. Men rankingen kan vara vilseledande.

I universitetsrankningarnas barndom, det tidiga 1900-talet, skänktes skimret kring lärosätena från genier. I sin bok »Where We Get Our Best Men« listade engelsmannen Allick Maclean exempelvis amerikanska universitet efter hur många framstående personer som gått där. Men under 1960-talet kom ett mer objektivt sätt att mäta kvalitet. Då sammanställdes nämligen citeringsindex i USA, alltså siffror på hur frekvent forskning från ett visst universitet användes av andra forskare. Det banade väg för nationella rankningar. 1983 publicerade tidningen U.S. News and World Report sin lista Best College Rankings, som än i dag är en av de mest inflytelserika i USA. I dag rankar den nästan 1 800 universitet och colleges i USA.

Att tidningsrankningen fick så stort genomslag -berodde inte bara på att man hade utvecklat mer -avancerade sätt att jämföra universitet på, utan också på en rad förändringar i det amerikanska samhället. Medelklassen hade vuxit snabbt. Och rörligheten inom landet hade ökat – det var inte längre självklart för lika många att stanna kvar och plugga i uppväxtstaden. Det innebar att det fanns allt fler studenter som hade allt fler universitet att välja på. Studenter vars föräldrar hade råd att betala studieavgiften åt sina barn, men saknade egna band till den akademiska världen. Alltså fanns det en stark efterfrågan på just mätningar över vad som var ett bra universitet. Detta skedde samtidigt som universiteten i USA närmade sig en syn på sig själva som spelare på en marknad, som kunde konkurrera om studenter genom att peka på goda rankningsbetyg.

USNWR-rankingen inspirerade till liknande nationella rankningar i europeiska länder. Men det verkliga genomslaget för globala universitetsrankningar kom först 2003. Och då var vaggan Kina.

Shanghairankningen var den första robusta rankning som gav sig på att lista universitet i hela världen. Den skapades som ett led i den kinesiska statens ambition att odla fram universitet i världsklass. Syftet var att undersöka hur väl kinesiska universitet stod sig jämfört med de västerländska elituniversiteten.

Tanken var aldrig att ta reda på om exempelvis Stanford och Harvard, som toppar listan, var de bästa universiteten i världen. Det var utgångspunkten. Det listan skulle användas till var att ta reda på hur mycket kinesiska universitet liknade Stanford och Harvard. Det gjorde inte så mycket att variablerna var lite grova: antal Nobelpristagare, antal citeringar i Science och Nature, pengasummor från externa finansiärer.

Jiaotonguniversitetets expertgrupp valde dessutom att enbart jämföra saker som hade med forskning att göra. De tyckte att det var där de hade nog på fötterna. De stora vetenskapliga tidskrifterna, liksom Nobelpriset, ska ju åtminstone i teorin fånga upp den allra bästa forskningen oberoende av vilket land den produceras i. Vad gäller utbildning är olikheterna mellan länderna för stora för att de ska kunna jämföras, resonerade den kinesiska panelen.

Det där skulle de få rejält med skäll för när rankningen plötsligt refererades i medier världen över som en objektiv mätning över universitet. I väst var publiken ju van vid att rankningar skulle användas av studenter för att välja utbildning.

Inspirerade av Shanghairankningens genomslag, och kanske lite triggade av kritiken, startade Times Higher Education en egen rankning. Till en början gjordes den tillsammans med analysföretaget QS. Syftet var alltså journalistiskt för Times Higher Educations del, och kommersiellt för QS del. Inte heller de hade ambitionen att med akademiska mått avgöra hur god kvalitet varje utbildning höll i detalj. Kritiken skulle bli så stor att tidningen och analysföretaget efter några år gick skilda vägar, och blev två rankningar i stället för en.

Hur blev det då? Är universiteten i topp på dessa listor de bästa i världen? Kan man till exempel lita på att det är smartare att läsa i Uppsala än i Växjö?

Nja. Lite tillspetsat kan man säga att det kanske inte främst visar att Harvard, Caltech och Cambridge är bäst i världen. Mer mäter de hur lika andra universitet är Harvard, Caltech och Cambridge.

»Rankningar har en inneboende klumpighet, eftersom de reducerar universitet till en sammansatt siffra«, skrev Phil Baty i sin artikel.

Och inte bara det – det är dessutom vissa saker som syns mer i den siffran än andra.

Stephen Hawking gick på Cambridge, också bland de bästa. Men det är kanske inte så konstigt om ett universitet värderas utifrån hur likt Cambridge, Harvard och Caltech.

Vad gäller forskningen ger rankningarna ett visst hum om vilka som ligger i topp i världen. De svenska universitet som klarar sig bäst i rankningarna är också de vars forskning får beröm när de utsätts för mer gedigna externa granskningar. Antal citeringar i ansedda tidskrifter är ett ganska bra mått på hur hög kvalitet forskningen har inom ett fält. Problemet är bara att forskningsfält som naturvetenskap och medicin är betydligt mer produktiva än andra. Humanister och samhällsvetare kan presentera sin forskning på annat vis, exempelvis i böcker. Och ofta skriver de på ett annat språk än engelska, vilket gör att de inte fångas upp.

Att Karolinska institutet stoltserar med en långt högre placering än exempelvis Uppsala och Lund beror alltså delvis på att institutet passar in i mallen för rankningen: Det är ett forskningsintensivt medicinskt universitet. Och att franska universitet legat dåligt till i alla år hänger ihop med en så enkel sak som språket.

Att ett visst universitet klättrar i rankningarna kan också helt enkelt bero på att universitetet har gjort sluga rekryteringar. Shanghairankningen ägnar sig ju just mycket åt att räkna huvuden – Nobelpristagare, Field Medal-vinnare, frekvent citerade stjärnor. En sådan genväg tog det saudiska universitetet King Abdulaziz University 2014, när det lyckades hamna på sjundeplats inom ämnet matematik i US News and World Reports rankning. Detta trots att universitetet knappt hade någon matematikundervisning på hög nivå. Tricket: man betalade välpresterande forskare en massa pengar för att bli gästprofessorer på papperet, trots att de inte bedrev någon forskning på plats.

Utbildning, däremot, mäts alltså över huvud taget inte i en av rankningarna, Shanghairankningen. Och i de andra två mäts den till stor del genom ryktesundersökningar. Där klarar sig kända, anrika universitet bäst. Enligt Högskoleverkets utredning om rankingar 2008 ska till exempel juristutbildningen vid Princetons universitet en gång ha placerats som den tionde bästa i världen i en ryktesenkät – trots att  universitetet  vid det tillfället inte hade någon juristutbildning.

En student som tänkt läsa till tandläkare har kanske inte så stor vägledning av hur ofta Karolinska institutets forskning citeras. Skulle hon i stället titta på Universitetskanslerämbetets nationella utvärderingar, skulle hon se att utbildningen fått kritik.

Magnus MacHale Gunnarsson är omvärldsbevakare vid Göteborgs universitet. De senaste åren har han följt rankningarnas framväxt. Han påpekar att universitetens kvalitet i Sverige är rätt jämn. De som är bäst i forskningssammanhang är det inte alltid på utbildningsnivå, inte ens i samma ämne.

– För svensk del verkar det inte vara så att vissa universitet är bäst över hela fältet. Tittar man på de utvärderingar som gjorts av Universitetskanslerämbetet, så kan det rentav vara så att utbildningen på kandidatnivå håller toppnivå samtidigt som den på masternivå sågas vid samma universitet, säger han.

Allt som räknas går inte att räkna och allt som går att räkna är inte sådant som räknas«, ska det ha stått på en skylt på Albert Einsteins kontor vid Princeton University. Trots det verkar rankningar fylla ett behov, åtminstone hos politiker. Hur kommer det sig? Och vad betyder den utvecklingen?

Det finns vissa likheter mellan vår tid och de nationella rankningarnas barndom på 1980-talet. Under ganska kort tid har studenter börjat röra sig ut på en global utbildningsmarknad. Samtidigt blir ett gott utbildningsväsende allt viktigare för stater för att locka till sig kompetens. Det är i alla fall så det låter när man lyssnar på de europeiska universiteten när de skriver sina rapporter: det är de politikerna som vill tävla med varandra, snarare än att studenter eller forskare skulle ha någon nytta av rankningarna.

I bakgrunden lurar en kamp om hur kvalitetssäkringen vid universiteten ska gå till. För universiteten hotas en tradition av att man får sköta den själv, och enligt akademiska kriterier. Den striden syntes även i Sverige, när den förra regeringen införde ett hårt kritiserat system för att mäta kvalitet i högskolan. En av grundtankarna var just att studenter skulle kunna se vilka utbildningar som fått bra betyg. Problemet var, enligt en ganska samlad universitetskår, att kriterierna var så ytliga att man inte kunde lita på dem.

– Men när man ser på dem mer positivt, brukar man tala om dem som ett verktyg för transparens, säger Magnus MacHale Gunnarsson.

Från vissa håll har man också försökt att ta till vara den där transparensen, men ändå undvika de fallgropar som rankningarna fallit i. 2014 lanserade EU-kommissionen sin egen rankning U-Multirank. I stället för en enda lista poängsattes varje ämnesområde vid universiteten i olika kategorier. Fast än så länge har det inte varit någon större succé.

– Problemet blir ju att det blir så många siffror att det blir oöverblickbart, säger Magnus MacHale Gunnarsson.

– Poängen med en rankning är ju att den ska vara lättöverskådlig. Men när den är det, är den å andra sidan inte så rättvis. Och ska man göra det rättvist, så blir det inte så överskådligt, sammanfattar han.

Studenterna själva då? Enligt de studier som finns är de faktiskt inte så intresserade av rankningarna. Trots att det egentligen är dem som de är riktade till. Det gäller i synnerhet svenska studenter.

– Den syn som rankningsystemen bygger på finns inte riktigt i Sverige, alltså att vissa universitet skulle vara mycket bättre än andra, säger Magnus MacHale Gunnarsson.

De studenter som använder rankningarna är i stället framför allt studenter som ska plugga långt bort.

– Och då använder man dem främst för att vara säker på att det här är ett universitet som över huvud taget existerar på riktigt. Att det inte är ett pappersuniversitet, som lurar en på pengar.

Och då är förstås frågan om man inte lika gärna kan använda sig av filmhyllan.