En fest i pestens tid

Inte ens tjocka lager av schlagersmink kan dölja att värdlandet Rysslands ekonomi är i djup kris. Det finns ett ryskt uttryck för det som nu utspelas i Moskva – »pir vo vremja tjumy« – en fest i pestens tid.

Den världsomfattande finanskrisen har obarmhärtigt avslöjat bristerna och underlåtenhetssynderna i Vladimir Putins centralistiska statsbygge. Det man kan säga till Rysslands försvar är möjligen att krisen den här gången inte är hemmagjord, som rubelkollapsen 1998. Då var den ryska staten bankrutt och närmast maktlös inför marknadens hårda dom. Nu är situationen en annan. När den nya krisen bröt ut var den ryska valutareserven världens fjärde största och ledarskapet åtnjöt ett starkt förtroende på hemmaplan och en betydande respekt i omvärlden.

Men förtroende och respekt är färskvara. Det som varit hörnstenen i Rysslands snabba ekonomiska tillväxt – oljan och gasen – är nu landets akilleshäl. 65 procent av Rysslands exportinkomster kommer från energiråvaror. Exportavgifter är den ryska statens viktigaste inkomstkälla. Med minskad efterfrågan störtdök priserna på råolja från långt över 100 dollar per fat till 30 dollar. För att den ryska statens finanser ska vara i balans krävs ett oljepris på minst 70 dollar per fat.

Under oljeboomen i början av 2000-talet tog ryska företag jättelika lån för snabb expansion. Större än det outvecklade ryska banksystemet kan hantera. Man tvingades låna i utländska valutor. Minskade exportinkomster innebär nu problem med räntor och amorteringar och desperata försök att »flytta hem« lånen till Ryssland. Särskilt viktigt för de företag som har sina inkomster på den ryska hemmamarknaden och lånen i dollar eller euro, eftersom rubeln sjunkit kraftigt mot de stora valutorna.

Det internationella förtroendet för Ryssland fick sig också en knäck av kriget med Georgien över den lilla utbrytarrepubliken Sydossetien. Det flyktiga kapital som lockats till den framgångsrika Moskvabörsen drog blixtsnabbt öronen åt sig och på bara tre månader – oktober–december 2008 – tappade den 70 procent av sitt värde. Det är främst de stora utländska investerarna som flytt från den ryska börsen. I finanskretsar har det funnits en rädsla för att binda kapital i Ryssland, eftersom staten under Putin framstått som protektionistisk och klåfingrig mot utländska bolag.

Färska prognoser tyder på att den ryska ekonomin krymper med fem procent i år. För att stävja nedgången har finansministern Aleksej Kudrin lanserat en krisplan, finansierad med ett rejält spadtag i den överfyllda valutareserven. I förhållande till landets BNP, har den ryska staten pumpat in mer pengar i finanssystemet än något industriland. Kudrins krisplan identifierar också nära 300 »strategiskt viktiga« företag, som kan få stöd för att klara sig genom krisen.

De ryska företagen är själva bättre förberedda än de var i krisen för tio år sedan. Finanschefen för den stora mobil­operatören MTS, Aleksej Kaurov, berättade nyligen i Stockholm att hans företag sjösatt »Projekt Stalingrad« för att vända siffrorna. Bara namnet vittnar om allvaret i situationen, eftersom det ska påminna om hur den sovjetiska armén i Stalingrad heroiskt lyckades avvärja ett hotande nederlag i det andra världskriget. För MTS handlar det om att trimma investeringar, outsourcing, hård intern kostnadskontroll och ett närmare samarbete med den internationella partnern Vodafone. Kaurov tror dock att MTS ska klara sig utan statlig inblandning:

– Vi behöver inte statliga insatser i vår bransch. Den hjälp vi behöver av staten är att få en bättre fungerande finansmarknad här hemma, så att vi kan lägga en större andel av våra lån i rubel.

Inte heller tycks de stora svenska företagen i Ryssland särskilt oroade. Volvo invigde oförväget sin nya lastbilsfabrik i Kaluga mitt under krisen och Ingvar Kamprad säger i samtal med Fokus att hans största problem i Ryssland är att Ikeas expansion bromsas av byråkratiska hinder. Magnus Brännström, vd för kosmetikföretaget Oriflame, med ett gigantiskt nätverk av hemförsäljare över Ryssland och stora delar av det forna Sovjet­unionen, tycker att 1998 års kris var mycket värre.

– De ryska konsumenterna har lärt sig av den förra krisen. Ryska hushåll är inte särskilt hårt belånade. Och det vi säljer är inte direkt konjunkturkänsligt. I en kris är det inte minst viktigt att behålla ett fräscht utseende, så läppstift tillhör nog det sista våra kunder drar in på.

I skuggan av krisen utspelar sig också en begynnande maktkamp mellan den nye presidenten Dmitrij Medvedev och hans föregångare, premiärminister Vladimir Putin. Medvedev synes företräda en mer öppen, liberal samhällssyn där en uppstram­ning av rättssamhället och kamp mot korruption står högt på dagordningen. Putin förknippas med centralism, statlig kontroll och ekon av den gamla KGB-staten.

Krisen verkar ha utlöst latenta spänningar i elitskiktet. De som hoppas kunna använda krisen till att skynda på reformer, exempelvis kamp mot korruption, stöd till inhemskt nyföretagande och större öppenhet i näringslivet, sätter sitt hopp till den yngre Medvedev. De som vill utnyttja krisen till ökad protektionism, mer statlig styrning och kontroll, satsar på att Putin ska komma tillbaka som landets president. När det ryska parlamentet, duman, i år förlängde mandatperioden för presidenten till sex år, sågs detta som ett sätt att bana vägen för en ny, nästan livslång maktperiod för Putin.

Hur aktivt de två huvudpersonerna driver på i maktkampen är oklart. Det kommer svårtolkade signaler från Kreml om att Medvedev är missnöjd med att ständigt behöva förankra beslut hos sin företrädare. Putin i sin tur kom i veckan med vad som verkar vara ett förtäckt hot mot presidenten. I en intervju för japanska medier konstaterade han att den nuvarande krisen testar ledarskapet i Ryssland och att både president Medvedev och han själv måste dra slutsatser av hur krisen hanteras.

– Vem av oss som ställer upp som presidentkandidat 2012 beror på hur effektivt vi utför vårt arbete, sa Putin.

Först då vet vi vem av herrarna som får nöjet att inviga nästa presigefyllda kalas – vinter-OS i Sotji.