En japansk Tony Blair

Hur mycket som är hans egen förtjänst kan diskuteras, men faktum är att sällan har en oppositionspolitiker – i synnerhet en japansk – haft så mycket medvind som Yukio Hatoyama. Allt annat än en jordskredsseger för hans demokratiska parti (DPJ)  i underhusvalet nu på söndag vore en sensation.

Skandaler och handlingsförlamning har utlöst ett brett folkligt missnöje med den sittande liberaldemokratiska (LDP) regeringskoalitionen, som förutspås tappa minst hälften av sina mandat.

Bedömare menar att valet mycket väl kan bli dödsstöten för det parti som totalt dominerat japansk politik sedan 1955.

DPJ satsar all kraft på att få den 62-årige Yukio Hatoyama att framstå som en japansk Tony Blair – ungdomlig, folklig och nytänkande. Lyckas partiets spinndoktorer att få snurr på den lite småtråkige Hatoyama kan det i sig räcka för att ingjuta framtidstro i en nation som under snart ett par decennier lidit desperat brist på tillförsikt och optimism.

– Politikerna har så här långt varit oförmögna att få folk att tro på framtiden. Pessimismen har blivit en självuppfyllande profetia, säger Richard Jerram, chefsekonom på investmentbanken Macquarie Securities i Tokyo.

Alltsedan bubbelekonomins dagar i slutet av det glada 1980-talet har Japan varit en nation mer eller mindre i konstant kris. Tillväxten har varit försumbar eller rent av negativ under större delen av 1990- och 2000-talen och det har talats om Japans förlorade decennier.

Den enklaste och trubbigaste av måttstockar ger vid handen att Nikkeis börsindex i augusti 2009 står på en fjärdedel av vad det stod på toppåret 1990. Medan världens övriga börser har rört sig mestadels uppåt har alltså Tokyobörsen tappat 75 procent i värde.

En räcka av LDP-ledda regeringar har visat sig oförmögna att staka ut en hållbar väg ur den monumentala baksmälla som blev resultatet av den förföriska, men förödande bubbelekonomin.

Under åren 1992 till 2002 sjösattes inte mindre än 18 stimulanspaket. Resultatet är nu synligt i form av övergivna flygplatser, torrlagda dammar och tveksamma motorvägsprojekt. Samt en av i-världens värsta statsskulder – för närvarande 169 procent av bruttonationalprodukten.

Att Japan är skuldsatt upp över öronen vore kanske inte så allvarligt om det inte samtidigt vore den snabbast åldrande nationen. Men så är fallet och Yukio Hatoyama har ingen lätt uppgift framför sig.

Vårdkostnaderna väntas mer än fördubblas under den närmaste tioårsperioden, skattebasen urholkas när babyboomgenerationen från 1940-talet går i pension. Parar man detta med sjunkande födelsetal och en världsekonomi som sett betydligt bättre dagar så inser man att Japan är i behov av ett smärre mirakel, eller åtminstone nytänkande av samma slag som 1869 satte stopp för tre sekler av bakåtsträvande shogunat-välde.

Yukio Hatoyama har knappast en revolution på agendan och ska man tolka stämningarna i den japanska huvudstaden så handlar DPJ:s väntade seger mer om missnöje med konservativa och förstockade LDP än om att 60 miljoner väljare plötsligt skådat ljuset.

– Jag har tröttnat på LDP, säger en medelålders kvinna, och hennes väninna fyller i med att det är dags att låta andra krafter försöka.

Sett till partiideologierna är det inga jätteskillnader mellan LDP och DPJ. Bägge partierna är marknadsliberala och faktum är att i stort sett hela ledargarnityret i DPJ är avhoppade liberaldemokrater. Partiledaren Hatoyama lämnade LDP 1993 och har sedan dess funnits med i ett antal partibildningar vars främsta gemensamma nämnare varit svaghet för inre splittring samt bitterhet mot de forna partikamraterna i LDP.

Ska man våga sig på en jämförelse med Sverige så är DPJ en korsning mellan centern och folkpartiet med en gnutta miljöpartistisk globaliseringsskepsis som grädde på moset. Hatoyama skrev i en essä nyligen att delar av Japans nuvarande problem tveklöst kan hänföras till en alltför snabb och alltför omfattande globalisering.

På hemmafronten går dock Hatoyama ut hårt med folkliga frierier. Bland annat kraftigt höjda barnbidrag och ett slopande av de motorvägstullar som gjort resande inom landet till ett nöje för de mer eller mindre besuttna.

Utrikespolitiskt har Hatoyama signalerat att han vill göra Japan mer handlingskraftigt genom att minska beroendet av USA. Om detta även inkluderar att minska USA:s militära närvaro i Japan – för närvarande finns 50 000 amerikanska soldater på baser runt om i landet – har dock Hatoyama inte gett ett entydigt svar på.

En idé som fått anhängare både inom och utanför Japan är tanken på en asiatisk gemensam valuta – en slags euro för Asien. Samtidigt som den skulle underlätta handelsutbytet så skulle den sannolikt ha en stabiliserande effekt på det politiska käbbel som stundtals bryter ut mellan Japan och främst Kina och Sydkorea.

Huruvida en asiatisk euro är politiskt möjlig återstår dock att se, men att idén lagts fram visar att den lite träige Hatoyama i alla fall inte saknar visioner.

På miljöområdet är DPJ mer framåtblickande än LDP. Grovt räknat vill Hatoyama och hans partikamrater minska Japans utsläpp av växthusgaser med ungefär dubbelt så mycket som LDP. Detta ska bland annat åstadkommas genom en kraftig utbyggnad av solkraft – en energikälla som är grovt underutnyttjad i soliga Japan.

I sammanhanget kan nämnas att LDP redan på 1960-talet bestämde att kärnkraft var framtiden för Japan – en politik som partiet sedan varit högst ovillig att ompröva.

Med valet mer eller mindre avgjort på förhand handlar det mer om hur lång smekmånad som det japanska folket är beredd att ge Yukio Hatoyama och hans DPJ.

Medvinden kan snabbt vända om partiet inte förmår att snabbt visa resultat. De behöver inte vara omvälvande, men de måste definitivt visa att det finns handlingskraft och visioner – två saker som saknats i Japan under de senaste åren av LDP-styre.