En Lenin för dagens Ryssland

Det är i år 100 år sedan Vladimir Lenin dog: revolutionären som krossade det ryska imperiet och skapade ett nytt imperium, byggt på våld och lögn. Dagens Ryssland har svårt att komma till rätta med Lenin; revolutionen 1917 representerar just allt det Kreml vill undvika: folkligt missnöje, nedbrytning av allt det gamla, slav, stå upp för att slå dig fri. Dagens Ryssland präglas av en historiesyn där "sanningen är det som gagnar fosterlandet". Hundraårsminnet av revolutionen förtegs; hundraårsminnet av Lenins död likaså. 

Men en omfångsrik och ambitiös Leninbiografi blev en av de mest uppmärksammade böckerna under 2017: Lev Danilkins Lenin – Stjärnstoftets allhärskare. En massiv historia på nära 800 sidor, vars titel bygger på ett Leninord, hämtat från det märkliga 29:e bandet i normalutgåvan av Lenins samlade verk: "Pythagoréerna sa om själen: Die Seele sei: die Sonnenstäubchen." Själen är dammkorn av stjärnstoff.

Knappast någon människa på 1900-talet har blivit utsatt för så mycket avbildning på så många sätt som Lenin: i betong, marmor och brons; i olja, trycksvärta och digitala ettor och nollor. Han finns i tusental i städer, mindre än hundra mil från Stockholm och i Moskva kan man krypa in i den röda Maya-inspirerade pyramiden på Röda torget och titta på hans ännu obegravda lik. Bilder i tusental, ändå är människan Lenin osynlig. Även i Stockholm finns ett Leninmonument. I just det fallet är Lenin faktiskt osynlig: det är en bit av den spårvägsräls som Lenin passerade vid sin resa genom Stockholm i april 1917 när han, smått försenad, skyndade sig till Petrograd för att hinna i fatt revolutionen som brutit ut alldeles utan hans medverkan. 

Danilkins biografi har på vissa sätt karaktären av en Ehrenrettung, eller kanske de-demonisering. Danilkins Lenin är en entusiastisk vandrare, simmare och cyklist; en skicklig organisatör och en enastående strateg. Närhelst ett mänskligt drag kan identifieras hos Lenin i floden av vittnesmål och skildringar så lyfter Danilkin fram det. Lenin är som barn en stimmig och orolig, ganska sent utvecklad liten pojke, som utsätter sina syskon för ganska elaka hyss och ofta hamnar i trubbel av olika slag. Hans förkärlek för stökiga lekar hänger kvar även hos den vuxne Lenin. Danilkin skriver: 

Praktiskt taget alla (biografier) noterar att när Lenin väl gått med på att leka, så förvandlades han till rena bärsärken; vände upp och ner på huset och gick med på alla barnens upptåg och struntade blankt i även de mest förnuftiga begränsningar, uppställda av föräldrarna. Hemma hos sin syster jagade han våren 1917 tillsammans med hennes adoptivson runt i värsta Tom och Jerry-anda och välte en gång ett matbord med en karaff på. I Schweiz genomförde han tillsammans med Zinovjevs1 son Stiopa en fotbollsmatch inne i lägenheten. I Paris boxades han med Semasjkos2 son på skoj: "Sergej, kavla upp ärmarna så slåss vi!"

Citatet illustrerar rätt tydligt Danilkins stil; texten är marinerad med referenser ur dagens ryska popkulturella kontext. Det myllrar av allusioner på Hollywoodfilmer och barnböcker – till och med Pettsons hus används som referens för att beskriva färgen på en byggnad i Kazan där Lenin en gång bodde. Ganska ofta används ordet "Majdan" för att beskriva något kaotiskt och destruktivt uppror som inte leds och kanaliseras av Lenin.

Danilkin anstränger sig hårt för att undvika att hamna i den vanliga fällan när Lenin och hans gärning ska beskrivas: var Lenin dum eller var han snäll? Ska han hyllas eller hatas? Var han en skapare eller en fördärvare? Danilkin är i första hand angelägen om att lyfta fram Lenins intellektuella briljans och organisatoriska talang; hans originella, om inte alltid väldigt vetenskapligt kompetenta, filosofi och effektiva, men hårdhänta, ledarstil. 

Danilkin döljer ingenstans att Lenin var fullständigt principlös. Lenin var aldrig intresserad av att underordna sig marxismens grundsatser. När Lenin drev partiet mot splittring så gjorde han det i frågan om kravet på partimedlemmarnas totala lojalitet mot partihierarkin. Lenin ville inte ha ett parti med "egyptologer som sympatiserade med socialismens idéer". Han ville ha ett parti med hängivna aktivister som lydde hans instruktioner utan knot. Boken är nästan en katalog över avslitna vänskapsband, där Lenin iskallt brutit med partikamrater som vägrat underordna sig. Och Danilkin noterar osentimentalt att det faktiskt var Lenins modell som fungerade. Lenin skapade ett starkt hierarkiskt parti med en mycket svag ideologisk bas, men där disciplinen var benhård och medlemmarna blint hängivna ledningen. Medan andra partier pratade och diskuterade, utförde bolsjevikerna de instruktioner de fått av Lenin. Partiet var en stridsorganisation. 

Danilkin försöker inte kamouflera det faktum att Lenin och hans krets var katastrofala som Rysslands ledare. "Störtas skall det gamla snart i gruset" är kanske en spännande fras att sjunga, men försöket att liksom nollställa Ryssland – avskaffa armén mitt under pågående krig, driva på en hyperinflation för att avskaffa penningekonomin och upphäva statens alla institutioner i hopp om att nya, äkta, folkliga styrelseformer skulle uppstå – visade sig inte riktigt fungera så bra. Danilkin lyfter fram hur Lenin medvetet inledde en terror mot landets bondebefolkning, och att han därvid använde marxistiska teorier. Ryssland störtades verkligen i gruset. Lenin var skicklig på att ta makten, men usel på att leda landet.

Lenin som regeringschef förefaller nästan komisk i sitt sökande efter den gnista som ska sätta fart på det nya Ryssland, en teknisk revolution, som ska bevisa hans tes om att det nya Ryssland frigjort en kreativ kraft som får det sömniga kapitalist-Europa att häpna. Egendomliga uppfinnare som lovar fantastiska vapen, evighetsmaskiner och revolutionerande jordbruksmetoder köar utanför Lenins arbetsrum, och blir entusiastiskt mottagna. Statskassan sinar, men Lenin har alltid guldrubel tillgängliga för dessa slags projekt. 

Lenin skapade ett väldisciplinerat parti som visade sig mer livskraftigt än det land det ledde. Danilkin är angelägen om att lyfta fram att Lenin aldrig personligen var intresserad av att berika sig och inte heller njöt han av den personkult som växte fram redan under hans livstid. Ändå var både privilegierna och personkulten konsekvenser av den partihierarki han utformat. Partiet blir till en byråkratisk apparat som snabbt blir mån om att försvara sina egna intressen. Partiet blir en orden, ett slutet kotteri, en privilegierad klass.

Och Lenin kroknar. Han är 51 år gammal när orken är slut och nerverna ger upp. Han plågas av svår migrän och sviterna efter skottskador från ett attentat sommaren 1918. I januari 1922 skickas han till en herrgård utanför Moskva för att vila upp sig. Senare, samma år, drabbas han av tillfälliga förlamningar. I brev klagar han på värk och längtar efter att få vila. På försommaren får han en första hjärnblödning. 

Det är kanske i det här avsnittet Danilkins sympati för Lenin märks tydligast. Lenin sitter nästan isolerad, slagrörd och invalidiserad tre mil från Kreml. 

Han kan se, känna, höra, men det är som om han inte kan koppla samman all information. Vissa impulser kommer fram, andra inte. Han förmår inte omvandla synintryck till tal; än mindre till skrift. Någon skada på hjärnbarken har berövat honom möjligheten att utforma grafiska symboler. All räkning, multiplikation och division är oerhört svår för honom. Kanske skulle man kunna ge en visuell avbildning av Lenins agnosi, hans demonterade tal, i form av ett kubistiskt kollage. Avbrutna linjer, röriga ytor. Delar av hjärnbarken verkar dö bort för att sedan plötsligt aktiveras. Allt detta utlöser snabba reaktioner – ursinne byts till tårar och lyckligt skratt. 

Lenin är 52 år vid det första slaganfallet. Han är vältränad, icke-rökare och får den bästa vård som står att finnas. Han blir snabbt bättre. Redan i oktober 1922 är han tillbaka i Kreml och börjar jobba minst lika hårt som tidigare. 

Det är under den här tiden som det som kallas "Lenins testamente" ska ha skrivits. I detta testamente varnar Lenin för Stalin. Texten var "försvunnen" fram till slutet av 50-talet, när Chrusjtjev inledde avstaliniseringen av Ryssland – och plötsligt visar det sig att Lenin personligen varnade för Stalin! Här noterar Danilkin att källäget kring "Lenins testamente" är svagt och att mycket talar för att »testamentet« är en förfalskning. Inget tyder, enligt Danilkin, på att Lenin hade några som helst problem med Stalin, eller att han uppfattade honom som ett hot. 

I mars 1923 får Lenin ännu ett slaganfall, och nu är det svårare. Lenin mister talförmågan och kan endast med möda forma enstaka ord och stavelser. Nadezjda läser Jack Londons novell Kärlek till livet för honom. Samma höst kommer den svenske författaren och konstnären Albert Engström till Moskva och får erbjudande om att åka och titta på den döende Lenin. Engström tackar nej. Lenin dör på herrgården i Gorki utanför Moskva i januari 1924, ett par månader före sin 54-årsdag. 

Danilkins Lenin är en Lenin för dagens Ryssland. Boken belönades med ett av Rysslands största litteraturpris – Bolsjaja kniga – 2017. Danilkin försöker komma förbi de politiska krav andra tider ställt på Lenin: Stalin var angelägen om att skildra Lenin som Stalins lärare och vän. Trotskij ville å sin sida skildra Lenin som Stalins offer och antyder att Lenin nog dog lite för lägligt. Vissa biografier har velat skildra Lenin som en tragisk hjälte: en som egentligen ville väl. Andra har varit angelägna om att inskärpa att det som ofta kallas "Stalinterrorn" i själva verket utformades av Lenin.

Oavsett om Lenin var god eller ond, ett asiatiskt monster eller en bildad europeisk intellektuell – Danilkin har gjort ett ärligt och läsvärt försök att finna en människa, nästan helt dold av bilder. En människa som förändrade Europa.

***

Läs även: Arkitektur för Storryssland

Läs även: Han dissekerar de ryska lögnerna