En maktkamp på liv och död

Kampen mellan Aleksej Navalnyj och Vladimir Putin utvecklas alltmer till en personlig maktkamp på liv och död. Navalnyjs mål är att utmana Putin om posten som Rysslands ledare. Putins mål är att krossa både Navalnyj och hans rörelse en gång för alla.

Just nu kan det förefalla som om den här tvekampen bara kan ha en utgång. Med kravallpolisens hjälp tänker Putin stoppa alla framtida protester. Navalnyj befinner sig bakom lås och bom för överskådlig tid. Hans rörelse, Stiftelsen mot korruption, ska av domstol betecknas som »extremistorganisation«. Därmed blir Navalnyjs oppositionsrörelse olaglig och dess ledare kan dömas till långa fängelsestraff.

Men Navalnyj siktar på en tid efter Putin. Då ska den unga generation som tröttnat på den ålderstigna ledningen i Kreml vända sig till honom som den som ska leda det moderna Ryssland.

Många har försökt definiera var Navalnyj står politiskt, men han glider undan försöken att bli placerad på en traditionell vänster–höger-skala. Själv har han kallat sig »nationell demokrat«. Han har utvecklats i mer liberal riktning de senaste åren, samtidigt som han inte har tagit avstånd från de rysknationalistiska och främlingsfientliga uttalanden han gjorde för drygt tio år sedan.

Han började inom det liberala partiet Jabloko men blev utesluten 2007 sedan han hade deltagit i de ryska högernationalisternas årliga »ryska marsch«. Där lyder slagordet »Ryssland åt ryssarna«, och det var vid den här tiden som Navalnyj uttalade sig rasistiskt om immigranter från Centralasien och Kaukasus.

Navalnyj har inte gått med i den ryska marschen efter 2011. Kampen mot illegal invandring i Ryssland ersattes med kampen mot korruptionen i den ryska staten. Men Navalnyj har hela tiden hävdat att i den ryska verkligheten gäller det att kunna tala även med de ryska nationalisterna. Han agerar som en politiker som en gång i framtiden vill få även deras stöd, inte bara liberalernas.

Men även Vladimir Putin är ju en rysk nationalist. Vad skiljer hans nationalism från Navalnyjs? Svaret är att Putin enbart är en konservativ nationalist, inget annat, med inspiration från de tider i historien då Ryssland var en fruktad stormakt. Putin är nostalgisk efter supermakten Sovjetunionen och vill återupprätta Rysslands internationella ställning. Men Putin har inget program för att skapa en modern välfärdsstat i Ryssland eller ta vara på Rysslands talanger och rikedomar för att utveckla landet.

Navalnyj däremot skisserade inför presidentvalet 2018, som han naturligtvis inte fick ställa upp i, ett marknadsekonomiskt program som innehöll kamp mot korruptionen inom den statliga upphandlingen, stöd åt småföretagen, reducerad byråkrati och stora satsningar på forskning och utveckling, utbildning och hälso- och sjukvård. Allt under devisen »Putin är en tjuv«.

Putin strävar efter att hans auktoritära styre, med en »maktens vertikal« som kontrollerar samhället, ska bestå även den dag då han har avgått.

Aleksej Navalnyjs problem – om han en gång åter blir fri – är också att den politiska oppositionen, som vanligt i Ryssland, är splittrad och ibland slåss inbördes. Många genuina demokrater misstror Navalnyjs utveckling i mer liberal riktning och anser att det inte räcker att avslöja maktelitens korrupta liv med hjälp av Youtubefilmer.

Samtidigt är Navalnyj ett unikt fenomen i rysk politik. Han är faktiskt den ende som kan samla och organisera den generation som tittar just på Youtube, alltså morgondagens ledargeneration.