En osannolik uppryckning

Efter bara någon vecka i min nya lägenhet, belägen i en gullig kullerstenbacke upp från Ipanema, Rios hippa och charmiga stadsdel vid havet, kommer den första polisattacken. Helikoptrarna dyker ned mot trippel-favelan; Cantagalo-Pavão-Pavãozinho. Huset sveps för någon timme in i krutrök, hembiträden tittar försiktigt ut genom fönster och betraktar skådespelet.

När allt är över kommer invånarna tyst gående nedför backen från sina hem, på väg mot sina jobb, skolbarnen i sina uniformer. Ingen säger ett ljud, alla tittar ned i marken – en märklig blandning av rädsla, ilska och uppgivenhet. Fåglarna hörs återigen kvittra i djungelvegetationen. Den ortodoxa, skäggprydda, prästen snett över gatan drar symboliskt i ett rep, ringer i sin kyrkklocka. »Faran över.«

Så går chockpolisstyrkan Bope till attack mot favelans styrande gangsterliga. Några av tonårsgrabbarna från ligan flyr över kyrktaket och kommer utspringande på gatan framför mitt hus. Helikoptrarna dyker ned. Inledningsraderna i det suggestiva ledmotivet från den brasilianska storfilmen »Tropa Elite« – Paarapapapapapapapapapa, papara papara papara clack bum, Parapapapapapapapapapa – blir plötsligt obehaglig verklighet, unga lik sveps in i svarta soppåsar.

Bara några år efter incidenten utanför mitt fönster badar Rio i optimism. Orsakerna är åtskilliga. President Lulas sociala reformer och ekonomiska satsningar har slagit igenom på allvar. Brasilien var också sist in i och först ut ur den här knappt märkbara finansiella krisen.

Vid sidan av landets uppsving har Rio dragit flera vinstlotter. Extrema oljefyndigheter och Kinas rop efter mat, malm, olja har skakat liv i ekonomin. Efter år som »Brasiliens Neapel« och »Calcutta vid havet« är Rio återigen en het affärsmetropol. Ingenjörer och tekniker pendlar in från USA och Europa, mot alla bombastiska huvudkontor, eller vidare i helikoptrar mot kustens oljeborrtorn, nya varvsindustri och megahamn. I internationell press får ofta São Paulo rubrikerna, med 80 procent av de globala företagens huvudkontor för Latinamerika. Men det är i Downtown Rio som de brasilianska giganterna har sina säten.

Mitt i denna ystra glädje kammade Brasilien och Rio hem VM i Fotboll 2014 och Rio de Janeiro dessutom de olympiska spelen 2016. De nya jätteprojekten har till slut fått politikerna att inse att de måste göra upp med stadens sociala problem. Rios nya unga borgmästare, Eduardo Paes, rivstartade med flera projekt direkt efter valsegern 2008. Den stora förebilden är Barcelona, som i slutet av 1980-talet lyckades förvandla sig från sjaskig hamnstad till dyrkad designstad och designmetropol – allt med olympiaden som avstamp. Rio har tänkt upprepa den storyn.

Från Ipanemas nyinvigda tunnelbane­station sträcker sig en modernistisk »Katarinahiss« numera rakt upp till favelan. De första sprängningarna till den nya metrolinjen till Barra da Tijuca, »Rios Miami Beach«, där en stor del av de tävlande ska bo och arenor till olympiaden byggas, har påbörjats. En upprensning av hamnområdet inne i centrum, Porto Maravilh, har dragit i gång. Koloniala hus och art deco-skyskrapor rustas, parker anläggs på gamla pirer, arkitekter tävlar om att rita de nya museerna, den största kryssningshamnen i Latinamerika projekteras.

Rios uppvaknande runt sina favelor och gangsterligor är plötsligt men äkta. Det som tidigare varit »Mission Impossible«, har vänts till ett nytt passionerat urbant projekt – ett slags »nu eller aldrig«. Hela Brasiliens och Rios ära inför miljarder tv-tittare 2014 och 2016 står på spel.

För den kanske största förändringen gäller myndigheternas nya syn på favelorna – de olagliga bosättningarna på kullarna ovanför nästan alla stadsdelar, där stora delar av befolkningen har bott i decennier. Ett evigt gangsterkrig plus invånarnas sociala exkludering ska få sitt slut – basta! Staden har äntligen bestämt sig för att ta över, urbanisera favelorna, socialt inkludera alla i sitt samhälle.

Först marscherar den »hårda« polisstyrkan Bope in. Förlagan till filmens »Tropa Elite«. Man förvarnar tydligt och hårt, och säger »snart kommer vi«. Hittills har de flesta gangsters lagt benen på ryggen, eller gått under jorden. Sedan kommer den nya »snälla« polisen UPP – Unidade de Polícia Pacificadora. Poliserna, ofta med studier i sociologi och psykologi på cv:t, klappar barnen på huvudet, snackar med föräldrarna.

När favelan väl är »pacificerad« börjar den sociala fasen, urbaniseringen. Nästa grupp från kommunen kliver in, avlopp dras, gatubelysning sätts upp, nya skolor byggs, bibliotek och biografer öppnas, gratis internet kopplas på av kommunen, fasader målas, fotbollsplaner fixas.

Hittills har cirka 150 000 personer i ett tiotal favelor »befriats« – före Fotbolls-VM ska det vara en halv miljon. Tioårsplanen omfattar en miljon människor och är ett av världens mest spektakulära urbana projekt. Studiegrupper från olika städer står nu på kö och undrar om denna Rios så plötsliga förvandling verkligen kan vara sann.

Mitt i all denna eufori går landet på söndag till presidentval. Efter åtta år vill den genialiska och pragmatiska landsfadern, »socialisten« Lula lämna över till sin stabschef Dilma Rousseff.

Lulas facit är odiskutabelt. 24 miljoner invånare har ryckts upp ur fattigdom och misär, ytterligare 31 miljoner har tagit steget in i medelklassen. Lägg till att en stor del av medelklassen nu känner sig som övre medelklass. Detta medan eliten känner sig trygg, nästan vältrar sig i pengar.

Väljarna vill inte ändra på den inslagna vägen, och med Dilma får man, resonerar de, en fortsättning på Lula-eran. Även om Lula och Dilma, landsfadern och den nya »mamman« tillhör Arbetarpartiet omger de sig skickligt med entreprenörer, storkapitalister och Harvardutbildade ekonomer på topposterna.

I Brasilien skämtar man ofta om att Argentinas styrande peronister alltid går till val med det sämsta från vänstern och det sämsta från högern, kokar ihop det till en egen populistisk soppa. Brasilien har i stället under Lulas epok tagit det bästa från vänstern och det bästa från högern och gjort det till en egen pragmatisk brasiliansk brygd.

Strategin och de åtföljande framgångarna har gjort det svårt för utmanarna i valet, trots att Dilma från början uppfattades som ett svagt kort.

Oppositionens enda riktigt starka man, José Serra, kände sig så sent som i våras lite för säker i sadeln. Dilma var då helt okänd med bara 3 procent i opinionsstöd. Så drog det frustande lokomotivet Lula i gång, med folkliga torgmöten och en medial propagandamaskin som lånade allt det välbeprövade från reklambranschen, Hollywood och Leni Riefenstahl. Plötsligt låg Dilma på över 50 procent, Serra nästan försvann, trycktes ned till 23. Sade han ett enda ont ord om sin motståndare, sjönk hans siffror. Ingen skulle komma här och förstöra framgångssagan Brasilien.

Avslöjandet nu någon vecka innan valet grov korruption i Dilmas absoluta närhet har ändå skapat någonting som liknar en valkamp. Själv fortsatte hon slugt kampanjen som oskulden själv. Lula rensade, örfilade, sparkade. Allt såg lugnt ut. Men plötsligt var inte allt så gulligt längre, medier dök allt djupare i träsket. Dilma har dippat under det magiska 50-strecket, ända till 46 procent. Så i skrivande stund kan det bli en andra valrunda, den 31 oktober, med de två främsta i den första. Serra har klättrat till 28 procent. Och »Brasiliens Maria Wetterstrand«, Marina Silva, har spottat upp sig till 14.

Hur brutalt det än blir nu mot slutet tror de flesta att Dilma blir Brasiliens nästa president, den första kvinnan. Lula säger så ofta han kan: »hon är precis som jag, fast hon har kvinnokläder«. Om nu inte ytterligare en skandal briserar precis dagarna innan valet.

Annars blir det järnladyn, med en moders ömhet och disciplin – av belackare kallad för »Telefonstolpen«, på grund av sin framtoning som lydig och lätt fyrkantig. Med henne väntas en politik som många tror till en början blir hårt »neoliberal«. Det som väntas är uppgörelser med pensionssystemet plus reformer som gör det lättare att både starta företag och göra sig av med arbetskraft. För att addera mer socialt godis inför nästa val.

Brasilien succésaga skulle också kunna naggas i kanten av en alltför efterbliven infrastruktur, plus det erkänt undermåliga utbildningssystemet. En svulstig byråkrati tävlar i tröghet med det gamla Östeuropas. En hel del kraftfulla beslut krävs för att landet ska kunna fortsätta sitt segertåg.

Lagom till invigningsceremonin av VM i fotboll 2014, som av en slump råkar sammanfalla med starten på nästa presidentkampanj 2014, förväntas landsfadern Lula åter kliva in på arenan. Utvilad, peppad och helt obefläckad av alla obehagliga och drastiska politiska beslut som hans gamla stabschef Dilma då lyckats genomdriva under sina tuffa fyra år.

Fakta | Valets huvudpersoner

Dilma Rousseff

Arbetarpartiets (PT) järnlady, Lulas fd stabschef. Älskad och hatad för sin bakgrund som trotskist, gerillaledare och bankrånare under militärjuntan. Uppträder i dräkter och klänningar från en av Brasiliens främsta modedesigners. Glasögonen har ersatts med kontaktlinser, en plastikoperation har fått henne att se tio år yngre ut. Har vuxit upp i villa med tre betjänter i Belo Horizonte, kan både spela både piano och prata franska. Har varit med Lula i världen, kan föra sig i Vita huset. Och charma européerna, pappa kom från Bulgarien.

José Serra

Senast guvernör i den rikaste delstaten São Paulo. Socialminister i Fernando Henrique Cardosos regering, som styrde de åtta åren före Lula. Hans parti, PSDB, befinner sig i gränslandet mellan svensk socialdemokrati och våra nya moderater. Uppfattas som djupt erfaren och med ett socialt patos. Men den politiska kabarén handlar ju främst om trovärdighet, slughet och karisma. Och Serra har till en början framtonat som »torrboll« och »neoliberal«.

Marina Silva

Den lysande miljöministern i Lulas ursprungliga regering, men som sparkades av Dilma. Marina valde då att lämna arbetarpartiet och är nu »Brasiliens Maria Wetterstrand«, de grönas kandidat, Partido Verde (PV). Älskad av ung modern medelklass, av många betraktad som landets »ärligaste« politiker.