En ryss i Stockholm

Ingen ifrågasätter egentligen att Ryssland är en del av Europa – vare sig ryssarna själva eller flertalet européer. Lika fullt vill Ryssland ändå markera en särställning, och förhållandet mellan den Europeiska unionen och Ryssland tycks ständigt snubbla på både små och stora frågor. Sveriges historiska rivalitet med Ryssland och skepsis inför dess moderna skepnad, gör det inte lättare för en svensk statsminister att umgås med den stora grannen i öster.

Det hade kunnat gå riktigt illa för det svenska ordförandeskapet i fråga om Ryssland. Utrikesminister Carl Bildts oför­­blom­merade stöd för president Micheil Saakasjvili under Georgienkrisen förra året har ännu inte fått Moskvas förlåtelse. Och långbänken kring gasledningen Nord Stream i Östersjön har spätt på misstron mot svenska politiker inom den ryska ledningen. Men president Dmitrij Medvedev kom ändå till Stockholm för att möta statsminister Fredrik Reinfeldt, som därmed slapp nesan att behöva hålla toppmötet EU-Ryssland i ett annat land.

Men hela manövrerandet fram till den situationen visar än en gång hur obekvämt förhållandet är mellan Ryssland och EU. Från EU:s sida handlar det väldigt mycket om en rädsla för latenta ryska stormaktsambitioner. Politiker och kommentatorer i många EU-länder har varit snara att sätta in gasledningen i ett sådant perspektiv. Den ryska dominansen inom energisektorn ger möjlighet till påtryckningar, samtidigt som det är uppenbart att Ryssland är mer ekonomiskt beroende av EU än tvärtom. Och Tyskland, en stark röst i EU, har varit en pådrivande kraft för gasledningen eftersom Angela Merkel vill minska sitt lands kolberoende.

Från rysk sida är EU svårhanterligt för att det inte har en tydlig, enhetlig röst. Mest svårbegripligt ur rysk synvinkel är att enstaka länder som Polen kan använda sin vetorätt inom EU för att stoppa uppgörelser som i stort skulle gynna förhållandet mellan EU och Ryssland. Det är ett ständigt irritationsmoment, som gör att de ryska makthavarna mycket hellre gör bilaterala uppgörelser med större EU-länder och deras ledare. Eller, som förre presidenten Vladimir Putin, så split mellan EU:s ledare genom att öppet säga sådant man vet att vissa, exempelvis franska, politiker skulle vilja säga, men inte vågar för EU-fasadens skull.

Utrikespolitiskt verkar Medvedev stå väldigt nära Putin, och veckans toppmöte förändrar inte positionerna. Det är taggarna utåt när EU kritiserar ryska brister i den demokratiska utvecklingen och upprätthållandet av mänskliga rättigheter. Medvedev har också gjort ett oannonserat besök i den georgiska utbrytarrepubliken Sydossetien, trots att han visste att det skulle få skarp kritik från EU.

Hoppet om att Medvedev ändå på sikt ska representera något nytt har dock inte helt släckts inom Ryssland. I sitt senaste tal till nationen pläderade presidenten för en modernisering av landet med formuleringar som tycks markera avstånd till företrädaren Putin:

– I stället för ett arkaiskt samhälle där ledarna tänker och bestämmer åt alla, ska vi bli ett samhälle av kloka, fria och ansvarstagande människor.

Många ryssar hoppas i dag att de vackra orden ska omvandlas till något slags handling under de år som Medvedev har kvar vid makten.