En son blåser säckpipa

Bränningarna sköljer in mot stranden Sword – »Svärdstranden«. Just här, på Svärdstranden, iförd skotskrutig kilt, med säckpipornas munstycke mellan läpparna och med en mjuk bonnet på huvudet blåser John Millin fart på sina ljudstarka säckpipor. Pipornas humleliknande, gälla klang med dess orgelpunktartade basstämma, så typisk för säckpipan, brummar ut över havet.

Upplevelsen att lyssna till John Millins säckpipor är mäktig. Ingen lämnas oberörd av pipornas genomträngande borduntoner.

John Millin spelar för att hedra sin far William »Bill« Millin från Glasgow som deltog som kommandosoldat i den första anfallsvågen mot Sword beach den 6 juni 1944, dagen som utgjorde inledningen på invasionen som skulle befria Västeuropa.

Svärdstranden ligger i ett område på den normandiska kusten vid den Engelska kanalen som passande kallas för La Brèche, »öppningen«, då den är belägen vid mynningen av floden Orne och Caenkanalen. Johns far, Bill Millin, tillhörde den kommandostyrka med gröna baskrar som leddes av brigadgeneralen Simon Fraser, den femtonde Lord Lovat (det fanns även en motsvarande fransk styrka som leddes av Philippe Kieffer). Bill Millin var ingen mindre än Lordens egen säckpipeblåsare.

Säckpipan från de skotska högländerna har under historiens gång ofta förknippats med krig och marschmusik. Men efter första världskriget förbjöds den användningen av säckpipor eftersom de brittiska säckpipeblåsarna sköts ner, den ene efter den andra, som i lerduveskytte. Men Lord Lovat sade till Bill Millin: »Du och jag är skottar, lagen är engelsk och berör inte oss.«

På så vis blev Bill Millin den ende säckpipeblåsaren under D-dagen, och dessutom odödliggjord genom filmen »Den längsta dagen«. När kommandosoldaternas landstigningsbåtar körde upp på Sword beach hoppade Bill Millin ner i vattnet som nådde honom till armhålorna. Han bar en hundra år gammal kilt som hans far, John, burit vid slaget om Flandern under första världskriget. Bill såg röken som steg upp från stranden framför honom och hörde granatkastarnas explosioner. Med vattnet alltjämt till midjan förde han munstycket till läpparna och plaskade fram genom dyningarna (det blåste hårt denna invasionsmorgon) med sina säckpipors klagande, men samtidigt hela tiden moralhöjande brummande.

När kommandosoldaterna stormade uppför Sword beach marscherade Bill Millin i spetsen vid Lord Lovats sida, och från hans säckpipa ljöd tonerna av »Highland laddie« och »The road to the isles«. Lord Lovat gav fortlöpande Bill Millin tecken när det var dags att sätta fart på piporna. Senare samma dag när Lord Lovats styrka undsatte ett kompani glidplansburna kolleger som erövrat ett par broar över floden spelade Bill Millin »Blue bonnets over the border«.

Sword var en av de fem stränder (Utah, Omaha, Gold, Juno och Sword) som hade fastställts av de allierades överbefälhavare Dwight D Eisenhower inför denna militära operation, som Winston Churchill kallat den svåraste och mest invecklade som någonsin sett dagens ljus. En armada med allt från motortorpedbåtar och landstigningsfarkoster till slagskepp för artilleriunderstöd fyllde farvattnen mellan den engelska sydkusten och nordfranska Normandie.

Denna historiens största invasion utspelades alltså i svårt väder mellan två försommarstormar, och det är lätt att föreställa sig den chock som tyskarna fick i sina befästningar denna tidiga morgongryning då Normandies kust först en kort stund låg insvept i en slöja av dimma och sedan – när tjockan lättade – hela den väldiga och skräckinjagande allierade krigsflottan plötsligt låg alldeles inom synhåll.

I motordånet från stormbåtarna vadade Bill Millin i land. Med vattnet alltjämt till midjan förde han munstycket till läpparna och plaskade fram genom dyningarna under pipornas oavbrutet gnällande klang. Till synes obekymrad om den fientliga elden marscherade han upp och ner längs stranden. På så vis lotsade han till säckpipornas inspirerande toner sina kamrater i land. Lord Lovat ropade till honom: »Spela ›Highland laddie‹ för oss gosse!«

Männen strömmade förbi Bill Millin och mitt ibland vinande kulor och granatkrevader kunde de snart höra honom också spela de vilda och klagande tonerna från »The road to the isles«. »Det är rätta takter«, ropade en kommandosoldat, Och en annan skrek: »Ner med dig, din tokstolle!«

Också tyskarna hörde ljudet av Bill Millins säckpipor. De stirrade på den märkliga synen av den ensamme säckpipsblåsaren. Millin påminde sig efteråt att han måste ha litat på sin goda tur, »för jag hörde knappt någonting för säckpipornas brummande«. Ibland vände han sig om för att titta var någonstans Lord Lovat befann sig. Denne gick lugnt omkring, »som om han var ute på en promenad på sina ägor«, och gav Bill Millin tecken att fortsätta musiken.

Bill Millin överlevde mot alla odds både D-dagen och det fortsatta kriget. Däremot skadades hans säckpipor av granatsplitter och han blev tvungen att rekvirera en ny uppsättning.

Millin var när D-dagen utspelade sig endast 21 år, och han har senare sagt att »när man är ung så gör man saker som man annars inte skulle göra«. Han förundrade sig över hur han själv kunde överleva när så många av hans kamrater stupade. När han senare i livet kom i samspråk med tyska soldater och deras befälhavare som hade befunnit sig i de befästningar som han stormat mot gav de honom förklaringen: »Vi trodde att du var psykiskt sjuk, och vi ville inte skjuta på en person som var mentalt handikappad.«

Bill Millin gifte sig tio år efter kriget med Margaret Dowdel från Edinburgh. De fick sonen John, som nu alltså varje årsdag står vid vattenbrynet och låter sina säckpipor oavbrutet ljuda ut över havet. Efter för mycket stillasittande så han tog jobb hos ett turnerande teatersällskap. Vid slutet av 50-talet skolade han om sig till mentalskötare, ett jobb som han hade resten av livet. Men självklart var det Bill som sorgesamt blåste med sina säckpipor vid Lord Lovats begravning 1995. Själv blev Bill Millin, som nämnts, odödliggjord genom filmen »Den längsta dagen«, där hans roll spelades av drottningmoderns dåvarande personlige säckpipeblåsare.

En sons säckpipor skapar nu gemenskap över alla klass-, tids- och generationsgränser. Johns mor avled år 2000 och hans far 2010, 88 år gammal. Pappan återvände regelbundet till högtidlighållandet av D-dagen, en tradition som John nu har övertagit.

Mitt i all  krigsretorik finns det underbara historier som denna om far och son Millin. Jag har själv de två senaste åren den 6 juni besökt min franska moster som har en sommarvilla 100 meter från den plats där Lord Lovat gick i land med sina mannar anförda av Bill Millins säckpipor. Hon gifte sig i unga år med en fransk barnläkare som varit med i motståndsrörelsen. Bill Millin står staty nedanför min mosters hus.

Det är som i en fransk film. Borgmästaren i Colleville-Montgomery (efter fältmarskalken Bernard Montgomery) längs stranden i badorten Riva Bella, bjuder på mousserande vin och kanapéer i ett tält som ställts upp intill Bill Millin-statyn. Veteranerna som är där – de som 20-åringar stormade upp mot de tyska befästningarna – är i dag mellan 95 och 100 år. Några i rullstol, eller med rullator, några enstaka, som britten Roy Maxwell, rakare i ryggen än vad jag själv är. Förra året delade han ut »idolkort« på den brittiska kyrkogården. Såg ut som en lätt åldrad David Niven.

Att se dem begråta sina fallna kolleger från när de var tjugo år är rörande. Jag var med på både en protestantisk och katolsk mässa. Den amerikanske militärprästen betonade, utifrån sin roll som präst, att militärerna är till för att stoppa krig, inte sätta i gång dem. Om detta kan man naturligtvis ha många uppfattningar, men det är vackert sagt.

Männen som jag träffar är naturligtvis inte benägna att skriva under på alla de skildringar av äventyr och heroism som florerar i filmer och böcker om D-dagen. Vad de däremot alla känner igen sig i är den kamratskap som de kände för varandra och fortfarande känner. I de ofta häftiga striderna om byar och städer under framryckningen utfördes många hjältedåd. Det är till exempel svårt att glömma den major från Kungliga marinkåren som hade förlorat båda armarna, men alltjämt uppmanade sina män att fortsätta som de hade börjat. »Fortsätt inåt land, pojkar,« ropade han, »innan tyskarna kommer underfund med hur få ni är.«

Detta års firande av D-dagen blir sannolikt det sista stora firandet där veteraner som själva var med den 6 juni 1944 kommer att delta. När det är dags för 80-årsjubileet är de flesta, statistiskt sett, förmodligen borta.

Vågorna fortsätter att skölja in mot stranden. Som de gjort i århundraden och årtusenden. Säckpipornas orgelpunkt-artade basstämma ljuder ut över havet.

Det är en son som spelar för sin fader.