En spricka i det amerikanska imperiet

Egypten har i trettio års tid varit en nyckelspelare i USA:s Mellanösternpolitik, och Hosni Mubarak har varit Washingtons man i Kairo. Han har hållit Suezkanalen öppen för trafik, islamisterna i schack och slutit fred med Israel. I gengäld har USA varje år bidragit med två miljarder dollar i militärbistånd. När Mubarak nu är på väg att göra sorti tyder det mesta på att den nära relationen med USA får ett abrupt slut.

– USA måste balansera två intressen. Dess strategiska säkerhetspolitik och det egyptiska folkets strävan mot demokrati, säger Jan Hallenberg, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan.

En egyptisk folkmajoritet är knappast positivt inställd till ett nära samarbete med USA, och framför allt inte med den tredje parten Israel. Oavsett vilken ny regim som kommer till makten i Egypten så kommer den att ha en betydligt mer skeptisk inställning till USA än Mubarak.

– USA:s inflytande och ställning i hela Mellanöstern är på väg att försvagas, säger Svante Cornell, chef för Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik.

Han syftar inte bara på Egypten. Även i Turkiet, som vid sidan av Egypten är USA:s viktigaste vän i regionen, rör det på sig säkerhetspolitiskt. Turkiet har länge bedrivit en utrikespolitik som haft som ambition att vara en brygga mellan öst och väst och har setts som en trofast amerikansk allierad. Men sedan 2007, då det islamistiska AKP-partiet inledde sin andra period vid makten, har även Turkiet seglat upp som ett orosmoln på den amerikanska himlen.

– Nervositeten över utvecklingen i Turkiet är påtaglig. Många amerikanska bedömare oroas över en pågående smyg­islamisering, säger Mike Winnerstig, specialist på amerikansk säkerhetspolitik och forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Och Svante Cornell hävdar att Turkiet i många avseenden är ännu viktigare än Egypten. Turkiet står på gränsen till ett EU-medlemskap och är en viktig regional spelare inom Nato. De har en amerikansk flygbas på sitt territorium och bidrar med trupper till Isaf-styrkan i Afghanistan.

Därför följer USA nu med oro utvecklingen i Turkiet, som under AKP-partiets ledning har inlett en offensiv för att bli en självständig global maktspelare som distanserar sig från USA. Det märks både i ett skärpt tonläge mot Israel och i en mer försonande inställning till Iran och dess president Mahmoud Ahmainejad.

Att det var till Turkiet som Barack Obama styrde sitt första statsbesök som president säger mycket om hur utrikespolitiskt strategiskt viktigt landet är för den amerikanska administrationen.

Vid sidan av Turkiet är Saudiarabien ett av de länder som kan bli ännu viktigare för USA i efterdyningarna av Egyptens revolution. Saudiarabiens strategiska betydelse beror framför allt på att landet är världens största oljeexportör, varför politisk instabilitet skulle bli en amerikansk mardröm. I tisdags släppte Wikileaks dock dokument som innehåller information om att kungadömet Saudiarabien överskattat sina oljereserver, med så mycket som 40 procent. Om detta stämmer så är det mycket dåliga nyheter för det oljeslukande USA. Men varken Jan Hallenberg eller Svante Cornell tror att Saudiarabien kan fylla samma säkerhetspolitiska funktion som Egypten och Turkiet.

– Möjligtvis kan Irak bli viktigare, men det kräver att läget stabiliseras och att de andra länderna i regionen uppfattar Irak som ett land som står på egna ben, säger Jan Hallenberg.

Samtidigt som Mellanöstern är ett amerikanskt sorgebarn flåsar Kina supermakten USA i nacken. Men fortfarande har landet i öst en lång bit kvar innan det är en lika betydande maktfaktor som landet i väst. Både Mike Winnerstig och Jan Hallenberg bedömer att det handlar om decennier innan Kina på allvar utmanar USA både säkerhetspolitiskt och ekonomiskt. USA har fortfarande tolv gånger högre BNP per capita än Kina och står långt ifrån dem i militär styrka, även om kinesernas utbyggnad av flottan gör det svårare för USA att röra sig lika fritt som tidigare i den Sydkinesiska sjön.

Under den senaste tidens oroligheter i Nordafrika har Kina hållit en låg profil, trots att de i flera år gjort en ekonomisk offensiv i stora delar av Afrika.

– Det kan inte uteslutas att Kina kommer att försöka flytta fram sina positioner i regionen om USA lämnar fältet fritt, säger Jan Hallenberg.

Samtidigt pågår det i USA en livlig debatt om landets militära närvaro runt om i världen. I ett tal för en dryg månad sedan förklarade USA:s försvarsminister Robert Gates att det amerikanska försvaret kommer att få minskade anslag. Försvarsbudgeten ska skäras ner med 100 miljarder dollar under de kommande fem åren. Besparingarna kommer främst att märkas i Europa, där USA ska effektivisera och skära ned.

USA har i dag omkring 270 000 soldater i utlandet, de flesta av dessa befinner sig i Tyskland, Japan och Sydkorea. Under kalla krigets dagar hade USA ungefär 300 000 soldater i Europa. Efter Sovjetunionens upplösning halverades siffran, och de senaste tio åren har den legat relativt konstant på omkring 80 000 soldater i Europa, enligt Mike Winnerstig. I dag har USA:s prekära ekonomiska läge skapat en klyfta bland försvarsexperter och politiker och det råder stor oenighet om hur viktigt det är för landets säkerhet att ha trupper stationerade i utlandet.

Christopher Preble är utrikespolitisk chef på den nyliberala amerikanska tankesmedjan Cato Institute i Washington. Han har bland annat skrivit boken »The Power Problem«, som är en uppgörelse med USA:s globala militära dominans. I stället för att fokusera på vilken efterträdare som ska få USA:s stöd borde den amerikanska administrationen backa några steg från Egypten. Att ösa pengar och politiskt stöd över ledare i andra delar av världen är helt enkelt en amerikansk impuls som måste övervinnas med hjälp av det sunda förnuftet, menar Christopher Preble.

Fakta | Egypten och Israel

1978 undertecknades Camp David-avtalen som innebar en överenskommelse om fred i Mellanöstern. Att Egyptens president Anwar Sadat därmed erkände staten Israel sågs inte med blida ögon av grannländerna. Egypten frystes ut. 1994 blev Jordanien det andra, och senaste, arablandet att erkänna Israel.