En strimma av hopp

Flanören trivs bättre och bättre på Bagdads gator. Längs Tigris stränder, utmed den urgamla gatan Abu Nawas, promenerar till synes nöjda Bagdadbor, även om ingen kan undgå att lägga märke till förstörelsen. De en gång i tiden så pampiga gamla husen är hårt åtgångna av kriget. Art déco-stuckaturerna som prytt fasaden lossnar en efter en. En balkong som sprängts bort vid en explosion har landat på asfalten. Överallt vilar en märklig känsla, en bitterljuv blandning av krig och spirande framtidstro. Efter att under flera års tid ha varit avstängd har Abu Nawas öppnats för trafik igen. Nu kan man återigen njuta av en kvällspromenad och en paus under akaciaträden för att avnjuta masgouf, den lokala specialiteten grillad karp som fiskats ur floden nedanför.

När det är dags att bege sig hemåt vågar man numera sätta sig i en taxi utan att vara överdrivet rädd för att få halsen avskuren. Man vågar till och med be taxichauffören köra en till Adhamiya, kvarteret som mest är känt för att vara ett fäste för al-Quaida, men som också är en samlingsplats för nattsuddare. Där, på en terrass vid floden, går kvällen över i natt och dränks i stora mängder whisky och arraksbrännvin.

Om alkohol används för att mäta graden av frihet så är det bara att konstatera att Irak återigen är ett fritt land. Mittemot nationalteatern, som för övrigt har återgått till ett nästan normalt scenprogram bakom de numera explosionssäkrade murarna, saluför den kristna alkoholförsäljaren sina varor helt öppet. Det var inte länge sedan han tvingades sälja alkoholhaltiga drycker i smyg, nu har han stora skyltar som gör reklam för ett lokalt ölmärke.

Egentligen är det bara i den gröna zonen som det fortfarande råder ett veritabelt krigstillstånd. Där är bevakningen stenhård och de utländska styrkorna patrullerar varje gathörn. Ironiskt nog är den gröna zonen nästan det enda kvarteret i Bagdad där det är svårt att släcka törsten med öl, vin eller sprit. Den konservative Nuri al-Malikis regering har utfärdat strikta regler för att inte en endaste alkoholhaltig dryck ska kunna passera vägspärrarna. Något som förstås inte är populärt bland de tusentals amerikaner som jobbar i denna zon och som söker efter medel att döva sin hemlängtan och göra posteringen mindre långtråkig. Det händer också att den irakiska polisen försöker utvidga förbudet till att omfatta andra delar av den irakiska huvudstaden, hittills utan större framgång.

Bagdads gator är framför allt lämnade åt sitt eget öde. Amerikanerna uppfyller till stor del löftet att inte cirkulera i staden på dagtid, precis som överenskommet enligt planen för tillbakadragande från juni 2009. Ibland händer det dock att man stöter på en amerikansk konvoj som tränger sig fram genom bilköerna innan den snabbt försvinner.

Men den relativa friheten kan också snabbt förvandlas till kaos. Främst i trafiken, där ljudnivån av tutande bilar stigit till en öronbedövande kakofoni. Trafiksituationen har förvärrats markant, berättar Muhammed Ibrahim, tjänsteman på irakiska kulturdepartementet. Tidigare tog det honom 20 minuter att köra till jobbet, nu tar samma sträcka två timmar. Han lämnar hemmet klockan sex på morgonen och tvingas passera en vägspärr ungefär var 300:de meter för att ta sig till sin arbetsplats. För att slippa bilköer undviker han numera de stora trafiklederna.

– På parallellgatorna finns det ofta inte en enda vägspärr, säger Muhammed Ibrahim.

En insikt som förmodligen delas även av terroristerna som med jämna mellanrum spränger en lastbil i luften framför något departement eller stort hotell där det bor många västerlänningar. Varje gång har fordonet lyckats ta sig fram till sitt mål utan att fastna i en vägspärr, trots att den irakiska polisen och armén utrustats med ett nytt vapen mot bomber. En liten dosa i bakelit med en teleskopradioantenn som kan känna av om det finns en sprängladdning i ett fordon. Varje vägspärr i Bagdad är numera utrustad med minst ett exemplar. Manicken ska reagera på alla sprängämnen, även de hemmasnickrade bomberna som är så vanliga i Irak.

De irakiska myndigheterna slog på den stora trumman när detektorerna lanserades och hävdade att huvudstaden nu var skyddad från bombdåd. Besvikelsen blev därför stor när så inte blev fallet, och när en högt uppsatt amerikansk militär kallade apparaten för »ett ofarligt trollspö« fick den irakiske generalen Jihad al-Jaberi, som var den som undertecknade köpekontraktet på 85 miljoner dollar, nog.

– De som kritiserar den här apparaten är lögnare. De få gånger som den inte fungerat berodde det på att de som skulle använda den inte visste hur man gjorde, sa Jihad al-Jaberi.

Samtidigt har tillverkaren gripits av brittisk polis sedan han försökt sälja bombdetektorn i Afghanistan, och Nuri al-Maliki har tvingats tillsätta en parlamentarisk utredning för att bringa klarhet i fallet. Med eller utan den nya tekniken så förblir Bagdads säkerhetskontroller något av ett lotteri.

– Det räcker att ha en namnbricka med någon partisymbol eller säga att man jobbar inom säkerhetsstyrkorna för att passera vägspärren utan att kontrolleras, säger polisen Dhia Hussein.

Säkerhetskontrollerna har ändå lett till att Irak håller på att byråkratiseras. Papper med stämplar, giltiga anställningskontrakt och olika intyg är saker som många irakier nu beväpnar sig med för att kunna röra sig fritt i huvudstaden. Parallellt sker även en militarisering: i dag finns omkring 150 000 beväpnade poliser, militärer och milismän på Bagdads gator. Alla lyder de order från olika håll, och inte nödvändigtvis från statsmakten.

Den irakiska staten brottas med demoner från det förflutna. Samhället kämpar på flera plan med att försöka skapa en illusion av fungerande verksamheter. Bokhandlarna på gatan Moutanabi får frustrerat vänta flera veckor på att få in de beställda böckerna från utlandet eftersom det irakiska kulturministeriet går igenom titlarna en efter en och censurerar vilt.

Journalisterna är rädda. Imar al-Abadi, chef på tv-kanalen Diyar, skadades svårt när en sprängladdning detonerade i hans bil. I en skrämmande artikel i dagstidningen Sharq Al-Awsat avslöjade en hemlig källa inom säkerhetspolisen att det finns en lista med 400 namn på journalister som ska likvideras före valet i mars.

Det ihållande våldet hotar det ömtåliga konsensus som ändå finns i det irakiska samhället. På den shiitiska sidan för premiärminister Nuri al-Maliki ett dubbelspel där han försöker balansera mellan de olika religiösa lägren. Attentaten fortsätter komma och ingen förväntar sig egentligen något annat.

Än värre är kanske att dödspatruller återigen börjat härja på Bagdads gator. I slutet av november förra året trängde sig ett gäng uniformerade män in i ett bostadshus i den sunnitiska stadsdelen Tarmiya i norra Bagdad. Husets alla inneboende överraskades i gryningen och samtliga, även barnen, fick sina halsar avskurna.

Några dagar tidigare i stadsdelen Abu Ghraib, mest förknippad med sitt ökända fängelse, slogs ett trettiotal människor ner med batonger av uniformsklädda män. I bägge dessa fall står utredningarna och stampar, och ännu har ingen ansvarig ställts inför rätta. Därför är det omöjligt att säga om detta organiserade våld har beordrats av de högsta cheferna inom säkerhetsstyrkorna eller inte. Det går ju att köpa sig en uniform på någon av Bagdads många marknader.

– Vi ser nu att dödspatrullerna är på väg att återupplivas, säger Tarek al-Hachemi, sunnitisk vicepresident.

Adnan, en ung man från kvarteret Mansour, berättar att han flyr direkt, eller till och med försöker döda de poliser som nästa gång försöker stoppa honom. Han har tappt allt förtroende för den irakiska polisen.

Den nya amerikanska strategin initierad av general David Petraeus bygger på att återupprätta sunniternas ställning. En del i taktiken är inrättandet av sahwas, väktarråd som kämpar mot upprorsmän och terrorister. Inte bara med våld, utan framför allt genom att erbjuda ett alternativ. Arbete och en lön som överstiger den som terroristerna erbjuder är viktiga åtgärder för att minska lockelsen. Enligt den amerikanska armén har ungefär hälften av de avlönade nu fått anställning inom någon av den irakiska statsmaktens institutioner.

Medan livet ändå återvänder till Bagdads gator frodas korruptionen. Irakier vittnar om hur de vid varje kontakt med någon statlig tjänsteman, polis eller annan samhällsfunktion tvingas betala en muta. Och Bagdad skakas av en jättelik skandal: 20 miljoner dollar har betalats ut i löner till personer som helt enkelt inte finns. Och händelser som denna bådar inte gott inför parlamentsvalet i mars.

– Parlamentsledamöterna har så många privilegier att de till varje pris kommer att slåss för att behålla dem. Det är också deras enda politiska drivkraft, som den politiske analytikern Ali al-Nashmy uttrycker det.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter