En strukturell kris för den högre utbildningen

Högre utbildning har länge setts som nyckeln till framtiden i hela västvärlden. En språngbräda för social rörlighet i ett samhälle och en möjlighet även för den som är mindre bemedlad att bli sin egen lyckas smed. I sitt tal vid Järvaveckan 2021 sa Ulf Kristersson att den vackraste meningen i det svenska språket är denna: "Vart du är på väg är viktigare än vad du kommer från". Fast även för socialdemokrater har utbildning alltid varit en central fråga som blivit allt viktigare i takt med att bruksorter förfaller och jobben flyttar. 

I dag läser ungefär 45 procent av alla elever vidare efter gymnasiet. Antalet högutbildade (med minst tre års eftergymnasial utbildning) i Sverige har faktiskt ökat markant även de senaste tjugo åren: enligt SCB är 30 procent av svenskarna högutbildade i dag, en fördubbling sedan år 2000.  

Det finns dock tecken på att hela modellen med massutbildning som lösningen på samhällsproblemen håller på att implodera. Faktum är att USA – och i någon mån även övriga anglosaxiska länder – befinner sig på randen till en strukturell kris för den högre utbildningen. För många Amerikanska universitet väntar ett stålbad de närmaste 10 – 15 åren och på ännu längre sikt kan konsekvenserna – ekonomiskt, socialt, politiskt – bli stora för hela samhället. 

Det handlar dock inte om en kris utan snarare om att ett antal strukturella problem som nu radar upp sig och drabbar utbildningssystemet ungefär samtidigt. Det första stavas demografi: sedan finanskrisen 2008 föds det helt enkelt färre barn. I USA talar man i dag om "the enrollment cliff": att antalet universitetsstudenter kommer börja sjunka markant efter år 2025 därför att årskullarna som tar studenten krymper. Parallellt minskar benägenheten för unga att plugga vidare, mycket därför att kostnaden för individen att skaffa en utbildning fortsätter att skena. Snittkostnaden för en högskoleutbildning i USA har ökat med 1200 procent sedan 1980; fem gånger mer än inflationstakten (se även faktaruta). I Storbritannien utkämpande brittiska studenter en utdragen (och bitvis våldsam) strid för att försöka hindra avskaffandet av ett tak för vad en universitetsutbildning fick kosta. 2010 låg detta tak på drygt 3000 pund, motsvarande 40 000 kronor. I dag är maxbeloppet tre gånger så högt.  

Paradoxalt nog har pandemin – som tvingade studenter att stanna hemma och universiteten att driva undervisningen online – bara skyndat på kostnadsökningarna, särskilt i USA. Anledningen är studieavgiften numera enbart har en mycket lös koppling till vad det faktiskt kostar att utbilda en student; pengarna går i stället till renoveringar och nybyggnationer av lokaler och sportarenor samt till en stadigt växande armé av administratörer. Toppuniversitet Yale har i dag en anställd administratör för varje undergraduate-student, en helt extraordinär (och dyr!) situation.  

USA:s högskolesystem med omkring 4000 universitet och college har därmed blivit ett monster som växer stadigt genom att mata sig själv med sig själv; för att bli anställd som högskoleadministratör måste du nämligen ha en högskolesexamen. Med andra ord: skapandet av nya administratörstjänster har blivit ett sätt att absorbera många högutbildade som annars kanske inte skulle kunna hitta ett jobb. Och när personalstyrkan växer krävs ännu fler administratörer för löner, ekonomi, personalhälsa, HR et cetera, liksom nya kontorsbyggnader. 

Ovanpå dessa problem pågår det så kallade "kulturkriget" för "wokeness" och olika sorters radikalism på många skolor – inte minst prestigeuniversiteten. Ideologiska häxprocesser på campus, uthängningar av professorer, "folkdomstolar" riktade mot feltänkande studenter; allt detta går att skåda på sociala medier utan allt för mycket letande. Dock bör dessa berättelser tas med en nypa salt. De som var studenter för 50 år sedan rökte marijuana, hyllade Mao och planerade för revolution innan de skaffade barn och bolån och sållade sig till småborgerligheten; radikalitet bland ungdomar är i sig knappast något nytt.  

För många studenter är högskoleupplevelsen i dag framförallt en upplevelse av en enorm konkurrens. I takt med att antalet examinerade växer blir kampen om varje arbetstillfälle hårdare. Även relativt lågt betalda universitetstjänster som utlyses får hundratals ansökningar; och även utanför akademin är det många sökande till varje jobb.  



Värt att poängtera är också att utbildningskrisen i delar av väst bleknar i jämförelse med situationen i Asien. I Sydkorea ligger barnafödandet nu på hyperlåga 0.78 barn per kvinna, en siffra som troligtvis aldrig skådats i mänsklighetens historia utom vid stora krig och svältkatastrofer. Det är en direkt följd av landets utbildningssystem, där ungdomar som misslyckas med att ta sig in på högskolan döms ut som socialt och ekonomiskt chanslösa. Många koreanska skolbarn pluggar 16 timmar om dagen sju dagar i veckan. För att barnen ska ha en chans måste föräldrarna också i praktiken kunna betala för hagwon – privatundervisning efter skolan fram till sent på kvällen – vilket gör det finansiellt omöjligt för majoriteten av koreanska föräldrar att ha mer än ett barn.  

Resultatet är ett samhälle där barn och tonåringar inte har mer fritid än lägerfången Ivan Denisovitj i Aleksander Solsjenitzyns roman. I väst rekommenderar vi åtta till tio timmars sömn för tonåringar; i Korea sover den genomsnittlige gymnasieeleven ungefär fem timmar per natt. 

Problemen i högskolesystemen i USA och Asien kan kännas avlägsna för en svensk publik. Men de kan komma också, om än i andra former. Sydkorea är i dag ett samhälle där det inte längre spelar någon roll var du kommer ifrån, bara vart du är på väg. Men meningen kan appliceras på en sansad klassresa från enkla familjeförhållanden till ett välbetalt jobb och en fin villa i Stockholmsområdet, eller till en desperat jakt efter den sista livbåten på ett sjunkande skepp. För allt fler ungdomar i västvärlden har högskolan blivit en plats som påminner mer om den sistnämnda upplevelsen snarare än den förstnämnda. 

***

Läs även: Migrationskrisen i USA saknar en lösning

Läs även: Amerikas oförenta stater