En europeisk union i gungning

Den här texten publicerades första gången i oktober 2018 och uppdaterades i november 2019. 

Bara den ständigt nervösa valutamarknaden kunde klämma fram några kalla kårar, när talet om »swexit« dök upp i valrörelsens slutskede. Krav på att kliva ur EU, från höger eller vänster, liknar Socialdemokraternas krav på republik: det ska stå där för sakens skull, men det krävs en vettvilling på tronen, eller en enorm kunglig skandal, för någon verklig politisk handling.

På samma sätt avgör inte Sverigedemokraterna om swexit ska bli en allvarlig tanke. Det gör EU genom sitt sätt att fungera. Och till skillnad från det svenska kungahuset svajar EU betänkligt.

Att tappa den brittiska ekonomin är en förlust av ungefär samma relativa storlek för EU som om USA skulle förlora Kalifornien, sin största delstatsekonomi, och ­kasinostaten Nevada. Och EU har minst två andra allvarliga problem.

Det första är sprickan mellan västliga och östliga medlemsländer, främst Ungern och Polen. Den drivs delvis av EU:s svårigheter att hantera migrationskrisen, delvis av auktoritära och nationalistiska politikers framgångar i öst. Sakerna hänger samman, men är inte samma sak. Polen och Ungern är inte isolerade: Tjeckien, Rumänien och Österrike är tre andra EU-länder som rör sig i samma ungefärliga riktning. Det kan bli fler.

Det andra är Italien, ett av EU:s grundarländer. Där regerar en koalition av höger- och vänsterpopulister, som förenas i sin skepsis mot EU. Koalitionen har just lagt en budget som innehåller principöverenskommelsen om ett budgetunderskott på 2,4 procent av BNP per år under tre år. Det är tre gånger så mycket som den förra regeringen ansåg försvarbart, i ett läge då Italien har en statsskuld på 132 procent av BNP. Bara Grekland har större statsskuld inom EU.

Brexit har redan spräckt EU, de två andra problemen riskerar att göra det. Åtminstone ett av dem utgör dessutom ett existentiellt hot mot euron.

Hur hanterar EU:s förespråkare problemen?

En allt populärare hållning till brexit bland EU:s försvarare, när väl chocken lagt sig, är att Storbritanniens utträde inte kommer att bli av. Det är möjligt. Det finns en stor, kanske växande, opinion inom Storbritannien mot brexit. Å andra sidan är båda de stora brittiska partierna splittrade och den 29 mars 2019 (31 januari 2020 nytt datum. reds. anm) – brexits verkställighetsdatum – ligger inte långt borta. Även om en ny folkomröstning skulle ske, är det oklart vad man skulle rösta om och framförallt vad resultatet skulle bli.

Både EU:s och Storbritanniens etablissemang missbedömde opinionsläget förra gången. Det är antagligen lätt att göra samma misstag igen, eftersom EU-anhängare tillhör den röststarka, urbana, unga medelklass som dominerar offentligheten.

Argumenten för att brexit inte skulle bli av är påfallande svaga. Britterna kan aldrig vara så dumma, är ett av de vanligaste. Det är en typ av resonemang som känns igen från tiden omedelbart före första världskriget, då en vanlig uppfattning var att det aldrig skulle bli krig, eftersom det vore förödande.

Kriget bröt ut ändå.

Spänningen mellan öst och väst är än mer komplicerad. I såväl Polen som Ungern sker grova ingrepp i rättsstat och demokrati. Den holländska Europaparlamentarikern Judith Sargentini, som skrev den rapport som låg till grund för att Ungern i mitten av september fälldes i EU-parlamentet enligt artikel sju i EU:s fördrag, har fog för att beskriva det som sker i Ungern som ett »systematiskt hot« mot EU:s principer.

Men problemet med att sätta artikel sju i verket är inte bara att processen kommer att sluta i ett intet, eftersom straffsanktioner kommer att blockeras av veto. Problemet är att den här typen av sanktioner från EU mot en medlemsstat föder just den känsla av suveränitetshot som de östliga nationalist- och populistpartierna tar sig an.

Det som kommer i dagen i den besvärliga hanteringen av Ungern och Polen är att EU, i strävan efter en allt närmare union, har förvandlat sig till en politisk krutdurk. Medlemsstaterna tilltalas och behandlas till dels som om de vore underlydande delstater, men till sist finns ändå den politiska legitimiteten nästan uteslutande på nationell nivå. Resultatet när artikel sju sätts i verket är att det river upp alla upprörda känslor av att mästras av en yttre makt, utan att EU till sist egentligen gör något.

Det sämsta ur två världar, om man vill hålla samman EU.

I grunden finns ett djupt strukturellt fel. När EU utvidgades österut drevs utvecklingen på av de länder, däribland Sverige, som ville tygla ambitionen att skapa en alltmer överstatlig union. Men för att få utvidgningen att bli verklighet gjordes en klassisk EU-kompromiss: EU skulle göra både och. Både en bredare sammanslutning med spretigare deltagare och en »allt närmare union« som gradvis löste upp nationalstaterna.

Det är den inbyggda konflikten som nu tar form i spänningen mellan öst och väst.

Italiens ekonomi är tio gånger större än Greklands. Det går inte att lösa ut den om den skulle haverera. Den nyss föreslagna underskottsbudgeten, i ett läge med låg tillväxt och hög statsskuld, skapade både oro och fick rykten att florera: vill koalitionen skapa en kris som ger Italien möjlighet att lämna euron?

Tanken är inte alldeles befängd, eftersom det folkliga stödet för att Italien ska lämna euron är svagt. Aktuella undersökningar placerar det på mellan 20 och 29 procent. Inställningen till EU är kluven. Omkring 25 procent är för en folkomröstning om Italiens EU-medlemskap, men en majoritet på 60 procent är definitivt för att kvarstå. Samtidigt visar opinionsundersökningar publicerade i Corriere della Serra, att italienarnas förtroende för EU:s institutioner halverats de senaste tio åren.

Den italienska regeringens sätt att agera är en del av denna kluvenhet. Till och med Italiens EU-anhängare är tveksamma till många av de krav och regler som följer med EU och eurosamarbetet. De är inte ensamma. EU:s finanspolitiska regler drar gränsen för en acceptabel statsskuld redan vid 60 procent av BNP, en gräns som 15 av 28 EU-länder överskrider. Snittet för EU som helhet ligger på strax under 82 procent av BNP. För euroländerna, som sägs kräva stramare finanspolitik än övriga, är snittskulden närmare 87 procent.

Euron drevs igenom mot bättre vetande. Alla visste egentligen att en gemensam valuta kräver en gemensam finanspolitik. Tanken var som så ofta inom EU att tvinga fram en starkare union. Om kostnaden för att välja andra vägar gjordes så hög som möjligt, måste alla gå den enda återstående vägen: den mot djupare integration.

Det var en högriskstrategi och i Italien ställs nu både den explosiva grunden för euron och den inbyggda motsättningen mellan EU:s regler och maktanspråk, och medlemsländernas suveränitet på sin spets, för andra gången på kort tid. I Grekland kunde konflikten hjälpligt begravas för tillfället, under ett berg av pengar. Italien är för stort för något liknande.

EU kan på goda grunder hävda att unionen har ett ansvar för att bevaka EU-medborgares rättigheter mot EU-skeptiska regeringar. I många östländer är den generella inställningen till EU fortfarande positiv. I flera av de länder som nu ger EU problem delar splittringen i EU-frågor opinionen mer eller mindre i mitten. Många ungrare, polacker och britter ser EU som en allierad mot den nationella politiska makten.

Men om EU alltmer spelar en sådan, oppositionell roll i medlemsstaternas politik har unionen fått en annan funktion än att skapa fred och samverkan. Då har den snarare förvandlats till ett verktyg för att underblåsa politisk oro och en maktorganisation för globalt inriktade eliter, som inte vill låta sig styras av mer lokalt rotade landsmän.

Det finns inga tecken på att swexit är nära. Det är mer osäkert hur mycket EU det finns att lämna om några år.

Sedan veckans nummer av Fokus gick i tryck reviderade den italienska regeringen sin budgetöverenskommelse, för att blidka finansmarknader och EU. I den nya överenskommelsen ska budgetunderskottet 2020 uppgå till 2,0 procent av BNP och 2021 till 1,8 procent av BNP. Underskottet för 2019 beräknas fortfarande till 2,4 procent. 

Å andra sidan rapporterar Bloomberg i dag, fredag, att de tillväxtantaganden som ligger till grund för den italienska budgeten är betydligt mer positiva än bedömningar från oberoende källor.