Ensam bild säger mer än 1 000 ord

En lustig bild från G20-mötet tidigare i sommar blev en viral succé. Den föreställde Donald Trump och en samling andra världsledare som ivrigt lutade sig fram mot Vladimir Putin, för att höra honom viska något i Trumps öra. Bilden illustrerade, enligt dem som spred den, Trumps handfallenhet gentemot Putin och den nya maktbalansen i G20-gänget. Problemet var att bilden förstås visade sig vara fejkad.

Den verkliga bilden från samma rum på G20-mötet var däremot desto mer talande. Den visade Donald Trump, vid samma mötesbord, alldeles ensam på en stol. Bakom honom står ett dussintal världsledare och minglar frenetiskt. Ingen verkar särskilt intresserad av Trump.

Det var en bild av en president som kanske inte sitter i famnen på Ryssland, utan som i stället har blivit isolerad från världspolitiska eliten.

Under det dryga halvår då Trump varit president har förtroendet för USA:s ledarskap rasat snabbare än under någon annan president i modern tid. Globalt har två tredjedelar av dem som säger att de brukade ha förtroende för USA:s regering nu förlorat det förtroendet. I en undersökning av Pew Research sa 64 procent globalt att de hade förtroende för Barack Obama. Bara 22 procent har förtroende för Trump. Värst har raset varit i just de rika G20--länderna.

I framför allt den globala handels- och klimatpolitiken har USA:s reträtt skapat ett vakuum, som gjort det möjligt för andra länder att kliva fram. Inte särskilt överraskande tar nu Kina en alltmer dominerande roll i världspolitiken. Redan tidigare i år klev Kinas president Xi Jinping fram under den ekonomiska konferensen i Davos för att hålla ett tal om vikten av frihandel, globalt samarbete och gemensamma krafter för att lösa klimatkrisen. Det var delvis ren opportunism, men samtidigt har många länder och företagsledare inget emot att låta Xi ta över detta globala ledarskap om Trump frivilligt vill abdikera.

Sommaren i USA har förstås tagits upp av allt annat än en diskussion om USA:s globala inflytande. Efter det nynazistiska attentatet i Virginia och Trumps ovilja att ta avstånd från högerextremister har han mötts av en storm av kritik från inte bara demokrater och liberaler utan även från ett dussintal partikamrater. Republikanernas haveri med sjukvårdsrefomen fick många att ifrågasätta Trumps kompetens som politisk ledare. Fantasin om att en affärs man skulle få fler saker gjorda i Washington visade sig falla platt. Samtidigt har nya avslöjanden om Trumpkampanjens kontakter med Ryssland i sin tur spätt på den största skandalen hittills under hans korta tid som president. FBI-undersökningen om Trump och Ryssland ser otvivelaktigt ut att bli Trumps största problem under resten av året, om det inte blir Nordkorea. Det är relevant att fråga sig vad Trump kan åstadkomma först: ett nytt inbördeskrig eller ett nytt kärnvapenkrig.

I skymundan från det dagliga flödet av Trumpskandaler pågår ett gigantiskt skifte i den globala maktbalansen.

USA har för första gången sedan andra världskriget en president som mängder av världsledare helt enkelt inte ser som seriös. När han slängde ur sig en rad hotfulla kommentarer mot Nordkorea, först på Twitter och sedan i ett uppföljande tal, blev det amerikanska utrikesdepartementets krishantering att påstå att vi bör ta det han säger med en nypa salt. Utrikesministern Rex Tillerson for över till den asiatiska handelskonferensen Asean i Manila, där han valde en motsatt linje från Trumps aggressiva krigshets.

Medan Trump fortsätter att marknadsföra sin isolationistiska vision om »America first«, en slogan som har rötter hos fascistiska amerikaner på 1930-talet, blir andra former av globala samarbeten mer betydelsefulla. »Trump har lyckats göra något som inte ens Putin åstadkom. Han har förenat Europa. Medan kontinenten utmanas av Trump, brexit och populism har något märkligt hänt: stödet för europeisk gemenskap ökar«, skriver Fareed Zakaria i Washington Post.

USA:s två grannländer Kanada och Mexiko har radikalt förändrat sina prioriteringar när det gäller samarbeten med Washington. I Mexiko säger bara 5 procent av befolkningen att de har förtroende för Trump. Han lär få kämpa lite för att övertyga samma befolkning att finansiera den gigantiska gränsmur som var ett av hans centrala vallöften.

Medan Trump talar om att bygga murar kliver europeiska länder, Kina samt Indien fram och uppmuntrar, åtminstone retoriskt, mer globalt samarbete. Financial Times USA-krönikör Edward Luce skriver i sin nya, omtalade bok »The retreat of western liberalism« att Trumps radikala utrikespolitiska reträtt riskerar att hastigt snabba på skiftet i global maktbalans mellan Kina och USA. Sju av tio europeiska länder säger redan att Kina, snarare än USA, står för det viktigaste globala ledarskapet. Enligt Luce riskerar det även att innebära en reträtt för liberala och demokratiska värderingar globalt. Med ett mer passivt och isolerat USA blir det i stället Kinas auktoritära vision som exporteras globalt. Luce påpekar att Kinas framgångsrika ekonomi motbevisat den övertygelse som präglade mycket av 1900-talets politiska expertis om att ekonomiskt välstånd kräver en välfungerande liberal demokrati. Kinas framgångar och globala inflytande har visat att liberalism och materiellt välstånd inte behöver gå hand i hand.

Som motvikt finns inte längre ett enat, liberalt USA, i stället har vi nu en amerikansk regering som antingen är på reträtt i världspolitiken eller som förespråkar en lika auktoritär och antidemokratisk linje som Kina och Ryssland.

Edward Luce anser att vi i framtiden kommer att tvingas välja mellan två av dessa tre egenskaper i ett samhälle: demokrati, globalisering och nationalism. Vi kan inte ha alla tre på en gång. För liberaler är det lätt att välja bort nationalismen. Bland vänsterpopulister väljer många bort globaliseringen. Högerpopulisterna väljer bort demokratin. Sedan 2000-talets början har 24 länder, mestadels i Europa och OECD, förlorat sin status som fullvärdiga demokratier.

I en sådan kris för den globala demokratin vore USA i vanliga fall en ovärderlig ledare; även om USA historiskt sett knappast varit konsekvent i sina löften om moralisk rättfärdighet så har det stått för en mer demokratisk och liberal samhällsmodell än de alternativ som Kina och Ryssland nu förespråkar. Det är knappast en överdrift att påstå att Trump nu står avsevärt närmare dessa två länder än USA:s senaste regeringar.

Det var förstås inte så länge sedan omvärlden senast rasade mot Washingtons ledarskap. Under George W Bushs tid som president, i synnerhet efter Irakkriget, kollapsade USA:s förtroende också globalt. Men den här gången är det annorlunda. Då präglades motståndet till amerikanskt ledarskap av skräckblandad oro och ilska över den neokonservativa visionen om »förebyggande« krig. Nu verkar den lika ofta präglas av bristande respekt. Trump är visserligen fruktad av många, men betydligt oftare tar man inte hans ord på allvar. Han slänger ur sig så många motsägelsefulla uttalanden och irrationella kommentarer, inte minst på Twitter, att folk helt enkelt har slutat lita på vad han säger.