Enskilda privatpersoner tar ansvar för flyktingars första tid i Kanada

Allt 5-årige Delphin Ngage kunde minnas från sina första år var FN:s flyktingläger i Namibia. Hans mor Atosha hade tagit sig dit från stridernas Kongo tillsammans med sin far och bror. I dag lever hon och de numera två barnen i Richmond, söder om Vancouver, på Kanadas västkust och de är kanadensiska medborgare. Hon har fått jobb och boende och planerar vidare studier för att bli utbildad barnskötare.

Nicole Javadi med sin familj är en av fem i den grupp som hjälper Atosha Ngage till rätta i det nya landet. För Nicole började xdet när hon såg bilden av Alan Kurdi på en turkisk strand i september 2015. Den lille pojken omkom under ett försök att med sin familj ta sig över Medelhavet till Grekland, där Kanada var det tänkta slutmålet. »Vad kan jag göra för flyktingarna?«, undrade Nicole och anmälde sig till ett sponsorsprogram. När hon hjälper Atosha Ngage är det andra gången hon deltar i en sponsorsgrupp.

– Sponsorskapet är ett påtagligt sätt att göra något åt den flyktingkris vi ser. Det här är görbart och den skillnad du gör i en annan människas liv när du är sponsor saknar motsvarighet, säger Nicole Javadi till Richmond News.

I just det här fallet handlar det om ett »blandat sponsorskap«: staten tar ansvaret för första halvåret, de privata sponsorerna för det andra. Var och en av de deltagande enskilda eller familjerna bidrar med motsvarande 2 600 kronor per månad.

Fast det vanligaste är att sponsorerna tar ansvaret för minst flyktingens första år. Förra året kom runt 20 000 flyktingar till Kanada sponsrade av enskilda, kyrkor eller organisationer på det sättet.

– Programmet startade för 40 år sedan när 60 000 båtflyktingar från Vietnam sökte sig till Kanada. Det är ett sätt att göra en humanitär insats, och vi har sett en stark ökning av det sedan flyktingkrisen 2015, säger Melissa Fama, chef för vidarebosättning på kanadensiska migrationsverket (IRCC), på besök i Sverige.

Mer än hälften av båtflyktingarna på 70-talet och början av 80-talet fick stöd genom programmet som blev permanentat. I dag närmar sig Kanada 400 000 flyktingar mottagna genom privat sponsring.

Sponsorerna tar ett ekonomiskt ansvar under första året, ibland upp till två år, men framför allt menar Melissa Fama att de bidrar till integration.

– Oftast leder det till mångåriga kontakter, och ökad kulturell förståelse åt båda håll, säger hon.

Fram till för några år sedan var Kanada ensamt om denna modell, men nu prövas den också i Storbritannien, Irland, Tyskland och Nya Zeeland, och i speciella fall i några andra länder.

Melissa Fama lyfter också fram det kanadensiska studentflyktingprogrammet (Student refugee program) som än så länge bedrivs i liten skala.

– Frivilligorganisationen World university service väljer ut studenter från tredje land som matchas mot högskolor i Kanada. Studenterna på den institution som väljs bekostar uppehället, var och en bidrar med 1–2 dollar per halvår (8–16 kronor).

– Än så länge har det ganska liten omfattning, runt 250 studenter har kommit, men det har gett bra resultat för de som kommer och starkt engagemang bland övriga studenter, säger Melissa Fama.

Under 2019 migrerade 313 580 personer till Kanada. Större delen, nära sex av tio, består av arbetskraftsinvandring.

Även om Kanada tidigare knappast har så stora grupper av direktankommande asylsökande har den skärpta amerikanska migrationspolitiken under Donald Trump haft påverkan. Många som först sökt asyl i USA söker sig över gränsen mellan USA och Kanada i Quebec. Under 2017 och 2018 har det handlat om runt 20 000 per år, och strax under förra året.

Förra året införde den liberala regeringen en regel om att den som först sökt asyl i USA, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland inte ska kunna göra det i Kanada.

I Sverige var ett förslag om att införa privata sponsorskap uppe på Liberalernas landsmöte i höstas, och fick till svar ett  … njae.

De positiva effekterna var oomtvistade, menade partistyrelsen. Men: »att flytta delar av statens ansvar till privata aktörer inom etableringsarbetet skulle innebära stora systemförändringar och innebära en ny integrationspolitisk inriktning för Liberalerna«. Så förslaget skickades vidare till nästa integrationspolitiska rapport.

Bland det första Atosha Ngages fem sponsorer gjorde när hon kom till Kanada förra året var att köpa en mobiltelefon och fixa ett abonnemang åt henne för att möjliggöra kontakten med de familjemedlemmar som är kvar i Afrika. Nu hoppas hon att i framtiden själv kunna bli sponsor för att ta sina närmaste till Kanada.

***

Det här är vad en sponsorsgrupp ska göra:

• Ta emot flyktingen på flygplatsen och ge en första orientering om livet i Kanada.
• Svara för en passande bostad, basala möbler och annan hushållsutrustning.
• Svara för vardagliga behov: mat, kläder, lokala transporter och andra basbehov.
• Hjälpa till med orientering i samhällsfunktioner, som hur får man barnbidrag, hjälp med sjukvård, skaffa körkort etcetera.
• Hjälpa till att hitta språkundervisning och att barnen får gå i skolan.
• Bidra till förståelse för rättigheter och skyldigheter som permanentboende i landet, hjälpa till med att söka jobb.
• Vara vänner och stöd för nykomlingarna i det nya landet.
• Hjälpa den mottagne att bli självständig.

Kostnad per år:

En person: Motsvarande 126 500 kronor.

Familj, fyra personer: 220 000 kronor.