Envis kamp

Rykten var i svang inför tisdagens extrainkallade parlamentssession. Många fruktade att regeringen skulle införa undantagstillstånd. EU:s utrikeskommissionär Catherine Ashton skyndade till Kiev för att tala president Viktor Janukovytj till rätta. Hon hade just avslutat ett möte med Vladimir Putin i Bryssel. Den ryske presidenten hade sagt att »ju fler medlare det finns desto fler blir problemen«. Udden var tydligt riktad mot EU-representanter som Carl Bildt som de senaste veckorna har setts tala med demonstranter i Kiev.

Men i stället för att koppla ett ännu hårdare grepp om den ukrainska statsapparaten valde president Janukovytj för första gången sedan protesterna inleddes i november att gå oppositionen tillmötes. Parlamentet höll en omröstning om det drakoniska lagpaket som utlöste den senaste vågen av protester för två veckor sedan. 361 ledamöter röstade för att avskaffa lagarna. Två röstade emot. Tidigare under tisdagen hade dessutom premiärminister Mykola Azarov meddelat att han och hans regering avgår för att möjliggöra en politisk kompromiss. Det hade varit ett av demonstranternas huvudkrav.

Demonstranterna på Självständighetstorget gick dock inte hem. I stället noterade man en delseger och gick tillbaka till sina tält och barrikader. Soppköken sattes igång igen. Studiecirklarna vid det improviserade universitetet återupptogs. Budskapet var tydligt: misstagen från orangea revolutionen skulle inte upprepas.

I slutet av november skulle Viktor Janukovytj med anhang resa till Vilnius i Litauen. EU:s kommissionärer för det Östliga partnerskapet hade dukat bordet. Tillsammans med Moldavien och Georgien skulle Ukraina skriva på ett associerings- och frihandelsavtal. Det skulle bli ett historiskt steg närmare väst för Ukraina och ännu ett bevis på EU:s »mjuka makt«. Förberedelserna hade pågått i sex år. President Janukovytj hade under mer än ett års tid drivit på i det ukrainska parlamentet för ett närmande med väst. Utrikeskommissionär Catherine Ashton var hoppfull. Allt pekade i rätt riktning. Men när mötet i Vilnius närmade sig tystnade retoriken från presidenten och ett antal besök i Moskva gav upphov till spekulationer.

En vecka före mötet i Vilnius valde så Janukovytj att nobba associeringsavtalet med EU. I Moskva hade Putin erbjudit Ukraina ett lån på nittiosex miljarder kronor och en tredjedels billigare pris på gasimporten om Janukovytj inte skrev på EU-avtalet. Erbjudandet skulle innebära ett välkommet tillskott till den ukrainska statskassan som dras med stora underskott. Dessutom skulle det undanröja de impopulära gasprishöjningarna som förväntades till nästa år, då Janukovytj har tänkt ställa upp för omval.

Ställt mot EU-avtalets strikta och långsiktiga krav på tillämpandet av rättsstatsprincipen och garanterandet av fria val framstod det ryska budet som en mefistofelisk lockelse. Frestelsen blev helt enkelt för stor för president Janukovytj.

Reaktionen i Kiev lät inte vänta på sig. En manstark demonstration genomfördes och Självständighetstorget ockuperades. När den beryktade specialstyrkan Berkut gick till attack mot protesterna i början av december gav det upphov till en enorm folklig uppslutning bakom demonstranterna. Barrikader byggdes och tältstäder restes på Självständighetstorget. Regeringsbyggnader och ministerier ockuperades. Där någonstans slutade det att handla om EU. Nu var det kamp mellan ett folk och dess alltmer auktoritära regering. Nästa kulmen kom den 16 januari. Efter mer än en månads konstanta demonstrationer drev regeringen igenom ett antal lagar som bland annat inskränkte yttrande- och mötesfriheten. Detta uppfattade demonstranterna som en krigsförklaring. Sammanstötningarna blev ännu våldsammare och förra veckan räknade oppositionen sina första dödsoffer. Och där någonstans slutade också de slappa parallellerna till orangea revolutionen att vara giltiga. Det här är någonting annat.

De i väst så omhuldade fredliga revolutionerna som har avlöst varandra i Östeuropa under det senaste årtiondet grundar sig inte sällan på välvilliga misstolkningar. Vinsten i undvikandet av blodspillan får ofta överskugga de urvattnade uppgörelser som flera av revolterna har resulterat i. Orangea revolutionen i Ukraina är ett bra exempel. 2004 vann dåvarande president Leonid Kutjmas efterträdare Viktor Janukovytj presidentvalet. Men efter anklagelser om omfattande valfusk samlades folkmassor på gatorna i flera månader och krävde nyval. Till slut utlystes dessa under sträng internationell övervakning och i det andra valförsöket vann i stället oppositionsledaren Viktor Jusjtjenko med bred marginal. Men för att gå med på att lämna över makten krävde Janukovytj att konstitutionen ändrades. I den nya konstitutionen flyttades stora delar av makten över från presidenten till parlamentet som Janukovytj kontrollerade i egenskap av premiärminister. Därmed försvagades det presidentämbete som de orangea demonstranterna så hårt hade kämpat för att säkra åt oppositionen. Att oppositionsledarna gick med på kravet bidrog till att Janukovytj kunde vinna 2010 års presidentval utan större motstånd. Julia Tymosjenko lyckades helt enkelt inte mobilisera samma väljarstöd som västvänliga partialliansen hade gjort sex år tidigare eftersom den demokratiska oppositionsrörelsen var diskrediterad.

– Orangea revolutionen var en dålig elitlösning som ofta är fallet i Ukraina. De västvänliga partierna svek sina löften dels för att nå personliga vinningar och dels på grund av inkompetens och interna stridigheter, säger Niklas Bernsand som forskar om Ukraina och Östeuropa vid Lunds universitet.

Detta har gjort att en klyfta i dag finns mellan den parlamentariska oppositionen och proteströrelsen som numera kallas Euromajdan. När de tre oppositionspartierna dessutom inte kan enas om en tydlig ledare ges möjlighet för andra grupper att ta initiativet i stället. Så har till exempel den autonoma högerradikala gruppen Högra sektorn blivit den tändande gnistan i konfrontationer med polisen. Men även det så kallade Automajdan har hamnat i rampljuset. Det är en rörelse av privatpersoner som blockerar polisstationer och militärförläggningar med sina bilar och bussar så att regeringen inte ska kunna attackera demonstranterna.

Talesperson.Jevgenia Tymosjenko för sin fängslade mor Julia Tymosjenkos talan utåt. Hon uppmanade på måndagen de andra oppositionsledarna att inte acceptera Janukovytjs erbjudande om ministerposter och demonstranterna att fortsätta sin kamp. (Foto: Alexey Kudenko/TT)

Ett annat problem för oppositionen är att partierna ofta saknar ideologisk bas som kan knyta till sig en folkrörelse. De flesta ukrainska partier är egentligen löst sammanhållna koalitioner av affärsintressen. Niklas Bernsand kallar det för »oligarkisk pluralism«. Inför varje val grundas en uppsjö nya partier utan någon tydlig ideologisk riktning. I dag är det mest ideologiskt förankrade partiet det högerextrema Svoboda. De har nått snabba framgångar efter att de andra oppositionspartierna har tappat i förtroende och har i dag ett stöd på omkring tio procent. Efter 2010 började de få oproportionerligt mycket tv-tid och misstankar finns om att de är sponsrade av regimen eftersom det är bekvämt att ha ett extremt högerparti som motståndare.

Men bristen på en enad och brett stödd opposition är inte det största hindret för en politisk uppgörelse likt den för tio år sedan. För var dag som går blir det allt tydligare att demonstranternas mål är att helt avsätta Viktor Janukovytj. Under de senaste åren har en stor förbittring byggts upp hos många ukrainare. Efter 2010 års val ändrade Viktor Janukovytj regelvidrigt tillbaka konstitutionen till den ursprungliga presidentbetonade. Sedan dess har han steg för steg monopoliserat makten. Den förra premiärministern och populära oppositionsledaren Julia Tymosjenko dömdes till sju års fängelse efter anklagelser om att ha tecknat ofördelaktiga gaskontrakt med Ryssland. Under tiden har landets ekonomi gått allt sämre medan Janukovytj ständigt berikat sig själv och sina släktingar och vänner. Detta informella nätverk kallas i folkmun för »familjen«. Korruptionen är värre än i Ryssland. Den fria pressen existerar i princip bara på internet och hårda kampanjer bedrivs för att diskreditera enskilda journalister. I det sammanhanget kan Janukovytjs beslut att fjärma sig från EU ses som en symbolisk gest som fick dammen att brista. När inrikesministeriets hejdukar sedan började förnedra och döda demonstranter försvann också den sista viljan till kompromiss.

– Den här regimen förstår bara maktspråk. Därför gäller det för demonstranterna att visa att det kommer att stå den väldigt dyrt att slå ner protesterna, säger Niklas Bernsand.

Frågan är hur länge demonstranterna orkar hålla ut. För att Janukovytj ska avgå krävs sannolikt att EU och USA inför sanktioner mot nyckelpersoner i presidentens närmaste krets. Av EU-länderna är hittills bara Litauen för att ta det steget. Något som talar för Janukovytjs avgång är dock att protesterna även har börjat sprida sig till östra delarna av landet där han vanligtvis har stort stöd. Så länge oppositionsledarna står emot Janukovytjs erbjudanden om ministerposter ligger därför målen fortfarande inom räckhåll. Men risken finns alltid att historien upprepar sig.

Fakta | Ukrainas största partier

Röstandelar i parlamentsvalet 2012

Regionernas parti

Ledare: Mykola Azarov (hedersledare: Viktor -Janukovytj)

Inriktning: Pro-ryskt maktparti, regionalistiskt

Röstandel: 30%

Fäderneslandet

Ledare: Julia Tymosjenko (parlamentarisk ledare: Arsenij Jatsenjuk)

Inriktning: Liberal-konservativt, västvänligt

Röstandel: 25.5%

UDAR (Slaget)

Ledare: Vitalij Klytjko

Inriktning: Center-höger, västvänligt

Röstandel: 14%

Kommunistpartiet

Ledare: Petro Symonenko,

Inriktning: Marxist-leninistiskt, pro-ryskt

Röstandel: 13%

Svoboda (Frihet)

Ledare: Oleh Tjahnybok

Inriktning: Högerpopulistiskt, västvänligt

Röstandel: 10.5%

Bakgrund | Upptrappade protester

21/11 President Viktor Janukovytj meddelar att han inte tänker skriva på det planerade associerings- och frihandelsavtalet med EU. Protester utbryter i Kiev.

1/12 En stor manifestation genomförs till stöd för de demonstranter som under natten brutalt attackerats av specialstyrkan Berkut.

16/1 Regeringen driver i expressfart igenom ett antal nya lagar riktade mot demonstranterna. Bland annat förbjuds människor från att tälta på allmän plats utan tillstånd och bilar från att bilda köer på över fem fordon. Ansatser görs även för att censurera internet.

22/1 Två demonstranter skjuts till döds av kravallpolis.

25/1 President Viktor Janukovytj erbjuder oppositionsledarna Jatsenjuk och Vitalij Klytjko posterna som premiär- och vice premiärminister. De båda avböjer erbjudandet.

28/1 Premiärminister Mykola ­Azarov meddelar att han avgår. I parlamentet röstar en överväldigande majoritet för att upphäva antiprotestlagarna.

29/1 Rysslands president Vladimir Putin försäkrar att löftet om pengar och sänkta gaspriser kommer att gälla även om oppositionen kommer till makten.