Erdogans val

En kolonn av militärfordon dundrar fram med automatkanonerna riktade mot bergsluttningarna. I mitten rullar det ledande partiet Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP:s buss med valarbetare och orangea fordon med talarstol och scen. Likt ett kringresande cirkussällskap med väpnad eskort. Nära staden Batman möttes karavanen av stenkastning, rapporterar Le Monde. I Sirnak hittade säkerhetstjänsten en 32-kilos bomb.

I den lilla, kurdiska staden Hakkari drog butiksägarna för sina järnridåer i protest mot en regim som inte vill ge dem autonomi. Utsända journalister rapporterade om folktomma gator. 500 åskådare slöt pliktskyldigt upp, omgärdade av tio gånger fler kravallpoliser.

För utomstående framstår Turkiets politik ofta som svårtolkad; full av intriger, kuppmakare, sexskandaler och absurda rättsfall. Allt i skuggan av en armé som ständigt håller ett vakande öga i kulissen.

Som 2008 när landets chefsåklagare begärde att författningsdomstolen skulle bannlysa regeringspartiet AKP, liksom både premiärminister Recep Tyyip Erdogan och president Abdullah Gül. Allt på grund av den nya möjligheten för kvinnor att bära slöja på universitet. Det skulle vara författningsvidrigt och emot Turkiets sekulära arv, hette det. Bannlysningen undanröjdes, men kritiken mot  vad vissa uppfattar som en smygislamisering dröjer sig kvar.

Samtidigt har landet storstilade visioner: Erdogan utlovar gigantiska byggen över hela landet. Bland annat en sorts Panamakanal mellan Svarta havet och Marmarahavet för att avlasta Bosporens tunga trafik genom Istanbul.

Turkiet pendlar mellan politiska kramper och ekonomisk feberfrossa. Ekonomin är överhettad. Tillväxten är en av de högsta i världen, runt i snitt sju procent per år under sex år, med en väloljad finanssektor och en robust verkstadsindustri, vid sidan av den traditionella och alltmer konkurrensutsatta textilindustrin.

– Den stora dynamiken finns inte bara i Istanbul, utan även i städer som för oss ser ut som små exotiska platser på kartan, men det är miljonstäder med Gnosjöanda i kubik där det växer så att det knakar, säger Ingmar Karlsson, Sveriges tidigare generalkonsul i Istanbul och i dag verksam vid Centret för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Mehmet Simsek, Turkiets finansminister och arkitekten bakom den ekonomiska politiken, är också, vid sidan av EU-ländernas favorit, den franska finansministern Christine Lagarde, kandidat till posten som chef för Internationella valutafonden. Mehmet Simseks klassresa från föräldrar som var analfabeter, och nio syskon på den turkiska landbygden till finansens finrum, är i sig en symbol för hela Turkiets utveckling de senaste decennierna. Med sina styrkor och svagheter.

– Det är en motsägelsefull ekonomi. Tillväxten skjuter i höjden, men arbetslösheten är hög och andelen arbetande kvinnor sjunker, säger statsvetaren Dorothé Schimdt som forskar i Turkiet för det franska institutets, Ifris räkning.

Andra iakttagare konstaterar samma sak. Den turkiska kvinnan är på väg att motas bort från arbetsmarknaden, tillbaka till hemmet och barnafödande. Konservativa värderingar stärks. Slöjor har blivit vanligare och åldersgränsen för alkoholköp har höjts till 24 år. Nymoralismen blir ett politiskt vapen i valkampanjen.

Det lilla högerextrema Nationella handlingspartiet, MHP, ligger och väger på den höga tioprocentströskel som krävs för att komma in i parlamentet den 12 juni. För en månad sen lades videofilmer ut på internet där flera av partiets ledare avslöjas i sällskap med prostituerade.

»Om någon hade sagt mig att jag en dag skulle beklaga mig över MHP och dess ledare, Devlet Bahçelis öde, så skulle jag aldrig ha trott den personen«, skrev journalisten Asli Aydintasbas i tidningen Milliyet.

Asli Aydintasbas anser att sexskandalen »bara har ett mål: att hindra MHP att komma över tioprocentströskeln« och fortsätter: »De som läser mig vet att jag inte har någon sympati för MHP:s politik, men det skulle vara ödesdigert för det politiska systemet att utesluta dem ur parlamentet. Det finns i det turkiska samhället djupa nationalistiska rötter som måste få representeras (…) liksom de kurdiska partierna.«

Parlamentsvalet 12 juni handlar inte om vem som kommer att vinna. Det regerande AKP kommer att segra stort med runt hälften av rösterna. Huvudmotståndaren, Atatürks gamla parti CHP (Republikanska folkpartiet), väntas få någonstans kring 25 procent. MHP tippas en tredje plats kring tioprocentströskeln. Den verkliga frågan är om det regerande AKP kommer att få fler än 330 eller 367 säten av församlingens 550.

Med 330 säten kan premiärminister Recep Tyyip Erdogan bara finjustera den nuvarande konstitutionen. Om han vinner två tredjedelsmajoritet så har han fria händer att skräddarsy en ny konstitution åt Turkiet – och åt sig själv.

Turkiets starke man, den 57-åriga Erdogan, visar inga tecken på att vilja gå i pension än på ett bra tag. Kanske inte innan hundraårsjubileet av den turkiska republiken 2023, som han ofta refererar till.

Erdogan kommer under många år framöver kunna stödja sig på en ny, turkisk medelklass.

– Den är lite mer religiös än i Izmir, Istanbul och i Ankara. Den här medelklassen består av småföretagare vars verksamheter växer. De har tidigare stått utanför politiken. I dag är det de som utgör basen i AKP-partiet, också finansiellt. Den kemalistiska elitens tid är förbi, anser Ingmar Karlsson vid Lunds universitet.

Han menar att det nya borgerskapets livsstil liknar den i det småländska bibelbältet, fast med hjärtat i Koranen.

– Villa, bil, firma och moské på fredag. Deras inkomster, exportmarknad – och framtid – finns i EU.

Oavsett valutgången behövs det en ny grundlag. Dagens konstitution har sina rötter i militärkuppen i början på 1980-talet. Frågan är hur den ska se ut? AKP vill införa en presidentregim efter amerikansk eller fransk modell, med direktval. Eller enligt rysk modell, som skeptikerna mumlar. Erdogan skulle kunna bli Mellanösterns Putin. Den nya konstitutionen blir avgörande.

Det råder just nu juridisk strid om när den sittande presidenten Abdullah Güls mandat går ut: 2012 eller 2014? Under alla omständigheter ser sig Erdogan lämpad för den nya kostymen.

– Det finns i dag klara tendenser till en alltmer toppstyrd regim under Erdogan, säger statsvetaren Dorothé Schimdt.

»AKP:s ledning har redan hävdat att de planerar att skapa ett presidentsystem som skulle koncentrera all makt till ett kontor«, skriver forskaren Soner Cagaptay i tidningen Hürryiet.

Under Erdogans år vid makten har Turkiet vuxit till en regional stormakt. Landet ingår i G20-gruppen med världens starkaste ekonomier och spelar nu även en viktig diplomatisk roll.

När arabvåren kastar om alla kort vänds många blickar mot Turkiet som en möjlig stabiliserande maktfaktor i regionen. Det innebär samtidigt att Turkiet, i likhet med andra länder, kan tvingas omvärdera sin tidigare opportunistiska inställning till handelspartners som Syrien och Libyen.

I egenskap av transitland för både olja och gas, samt vattenresurser, har Turkiet blivit en strategisk bricka i regionen. Till USA:s och Israels förtret har landet de senaste åren knutit allt närmare kontakter med andra regionala energiproducenter. Turkiets tidigare krav på ett kärnvapenfritt Mellanöstern har tystnat i takt med att landet har förhandlat fram nya kontrakt med Mahmud Ahmadinejad i Iran.

Men om Turkiet vill bli den demokratiska förebild i regionen som många efterlyser måste regeringen i Ankara också stå upp för demokratiska värderingar. Läget kompliceras av att arabvåren har fått en oväntad effekt på hemmaplan. Drömmen om ett federalt Kurdistan över gränserna i Turkiet, Iran och Irak har fått nytt syre efter att under de senaste åren ha fallit i skymundan i takt med ökad frihet för kurder. Det är något som regeringen i Ankara inte visar några tecken på att tolerera. Antiterroristlagen nummer 3 713 används för att fängsla journalister som skriver om minoriteter i Turkiet. Men om yttrandefriheten försämras kommer det att ligga den nya regeringen i fatet vid förhandlingar om ett EU-medlemskap.

Turkiet fick ställning som kandidatland till EU redan 1999. Sedan dess har motståndarna, med Frankrike i spetsen, bromsat förhandlingarna. På det subtila planet handlar motståndet om en rädsla för landets storlek, och oro för ett starkt inflytande av islam. De officiella invändningarna gäller dels kurdernas ställning, dels tvisten med Grekland om Cypern. EU vill se att Turkiet visar sig villigt att kompromissa för att komma framåt i förhandlingarna. En sådan gest skulle kunna vara att öppna Turkiets hamnar för cypriotiska fartyg.

När Turkiet nu gör en diplomatisk sväng österut, mot det energirika Mellanöstern och Kaukasus kan det uppfattas som ett problem av USA och EU. Men Turkiets trovärdighet i regionen kan samtidigt göra landet till deras viktigaste allierade, och en förebild i regionen där flera länder nu är på väg mot regimbyte.

Fakta | Aktörerna

AKP Rättvise- och utvecklingspartiet. Erdogans alltmer allsmäktiga, islamkonservativa regeringsparti. Vill skräddarsy en ny konstitution.

CHP (Republikanska folkpartiet). Atatürks gamla parti har under ny ledning det senaste året börjat ömsa skinn och ta avstånd från militären.

MHP Nationella handlingspartiet. Ultranationalistiskt högerparti som leds av Devlet Bahcelli – i blåsväder efter olika sexskandaler.

BDP Det pro-kurdiska Frihets- och demokrati­partiet. Har under medledning av Selahattin Demirtas fått ustå hård kritik och avlyssning av regeringspartiet, AKP.

Fakta | Turkiet

Statsskick: Parlamentarisk republik sen 1923.
Antal invånare: 75 miljoner.
Huvudstad: Ankara, 4,5 miljoner invånare.
Ekonomisk huvudstad: Istanbulregionen 15 miljoner. invånare och 27 % av BNP (varav 38% för industrin och 50% av tjänstesektorn).
BNP per invånare: 10 207 dollar (Sverige 47 667 dollar).
BNP tillväxt: 7,8% (2010).
Andel kvinnor i parlamentet: 9,4%.

Källor: Utrikespolitiska institutet, OECD