ETA spökar i de spanska regeringsförhandlingarna
Inför kommun- och regionvalen avslöjades kopplingar mellan nationalistpartiet EH Bildu och terrororganisationen ETA.
Bild: TT
Spanien har i sommar visat att val till politiska församlingar inte går att förutsäga, trots alla opinionsmätningar och expertanalyser. Region- och kommunalvalen i maj indikerade en omsvängning av de politiska styrkeförhållandena. Det konservativa Partido Popular, PP, lett av Alberto Feijóo, vann stort medan socialdemokratiska Partido Socialista Obrero Español, PSOE, under regeringschefen Pedro Sánchez backade. Valvinden blåste från höger och man trodde att den skulle hålla i sig över det nationella valet den 23 juli.
Men något måste ha skett mellan de båda valdagarna som fick opinionen att ta en ny riktning. Förväntningarna om en ytterligare frammarsch för konservativa PP infriades, men i övrigt pekade resultaten hit och dit. PSOE höll ställningarna och är alltjämt ett regeringsalternativ tillsammans med vänsterplattformen Sumar och några vänsterinriktade regionala partier.
PP ökade med 47 till 133 mandat i och blev den stora vinnaren. Men högernationalistiska VOX, den naturliga partnern till PP, desavouerades av väljarna och tappade 19 mandat till 33. Det är det ena uppseendeväckande resultatet, det andra är att de katalanska partierna med separatistisk agenda verkar ha stagnerat.
Spanien har blivit betydligt mer bipolärt med två huvudblock, ett vänster och ett höger. Samtidigt tappar extremerna och separatisterna kraft. Naturligt nog utropade sig både Feijóo och Sánchez till vinnare, men det är segrar med tydliga förbehåll eftersom ingetdera av blocken fick egen majoritet. Alla vet att det krävs förhandlingar för att bilda regeringsunderlag och förhandlingar innebär kompromisser och eftergifter. Sådana kan bli dyrköpta genom att de urvattnar partiets identitet och kan leda till väljarflykt.
Hur ska man förklara varför regionvalet och parlamentsvalet gav så motsägelsefulla resultat? För många väljare kan det ha varit en fråga om att välja det minst dåliga alternativet, alltså ett val med negativa förtecken. Resonemanget går ut på att väljarna i Katalonien, Baskien och Galicien fruktade att VOX skulle få makt i en regeringskoalition med PP. Autonomiernas självständighet skulle då kunna kringskäras. Å andra sidan kan de vänsterorienterade partierna i Baskien och Katalonien bli ett sänke för PSOE om de skulle ingå i en koalition. Från katalansk sida upprepas envist kravet om folkomröstning om självständighet. En minst sagt riskabel partner för PSOE som kan leda till Spaniens upplösning som nation och ett enormt tapp i opinionen. I mitten av augusti konstitueras det nya parlamentet, Cortes, och det blir startskottet för egentliga regeringsförhandlingar. För närvarande har samtalen mellan partierna mer informell karaktär, man känner varandra på pulsen.
Spaniens partistruktur är slående likt den svenska. Huvudnavet är PSOE, motsvarande S hos oss, och konservativa Partido Popular (PP), motsvarande de svenska moderaterna samt ett populistiskt parti på högerflanken, VOX, som har stora likheter med SD. Parallellen med SD finns också i partiprogrammet som har en nationalistisk och traditionsbunden inriktning. Det ska tilläggas att polariseringen är mer markant i Spanien där tonläget är mer uppskruvat. Sedan demokratin återinfördes i Spanien 1978 har huvudantagonisterna varit socialdemokratiska PSOE och konservativa PP, dock med skarpare skiljelinjer i Spanien än mellan motsvarande partier i Sverige. PSOE och PP har alternerat vid makten.
Men åter till frågan om strömningarna i väljaropinionen. Förändringar i väljarbeteenden kan ha flera orsaker: politiska skandaler, ett ovälkommet avslöjande eller en negativ händelse i närtid kan påverka valutgången på ett avgörande sätt när det nyligen inträffade upptar hela synfältet. Detta kan ha varit fallet i Spanien där oläkta sår i det förflutna kan röra upp opinionen mycket snabbt. Under kampanjen inför regionvalet inträffade ett par saker som orsakade skarpa reaktioner och säkert påverkade opinionen. Den baskiska terroristorganisationen ETA, som Spanien aldrig tycks bli kvitt, var på tapeten under tiden före valet. Det finns ingenting som spanjorer i gemen skyr så mycket som ETA, vars terrordåd skördade uppemot 850 liv under åren 1970–2011. Högern anser att ETA-aktivisterna ska behandlas utan misskund, vänsterpartierna har förespråkat en mer försonande politik.
Ungefär tre veckor före kommun- och regionvalen blossade en häftig polemik upp. Det hade uppdagats att det baskiska nationalistpartiet EH Bildu hade bildats 2012 på skärvorna av ETA som upplöstes samma år. Partiet hade nu tagit upp 44 tidigare aktivister i ETA på sina listor till kommunalvalet. Flera av dessa hade avtjänat fängelsestraff för terroristhandlingar. Avslöjandet utlöste en febril aktivitet. Den som fick klä skott allra mest var regeringschefen och socialistledaren Pedro Sánchez, som för tillfället befann sig i Washington för samtal med Joe Biden. Sju av de dömda drog tillbaka sina kandidaturer. Som det uttrycktes i pressen: ”de har blod på händerna”. Högerpressen rasade samtidigt som det togs emot som en skänk från ovan i valkampanjens slutskede. Den konservativa tidningen ABC formulerade en slutsats som kan bli en klassiker: ”Det kan vara lagligt men det är inte anständigt”. Det var en rejäl pinsamhet för Sánchez som borde ha sett till att skyddslingen och samarbetspartnern EH Bildu tog tydligt avstånd från arvet efter ETA.
Händelsen har också en förhistoria. Pedro Sánchez kom till makten 2019 med stöd från EH Bildu. Att förespråka en försoningspolitik i Baskien är en sak, en helt annan är att visa efterlåtenhet mot dem som har mördat. Skandalen slog med full kraft mot den PSOE och Pedro Sánchez, Högerpartierna, Partido Popular och Vox, fick ett gyllene tillfälle att peka på Sánchez svaghet, medgörlighet och även makthunger.
Exakt vad detta har betytt för valutgången kan man inte veta, inte heller om och hur mycket det försvagar regeringspartiet på längre sikt, i första hand inför regeringsbildningen i höst.
Skribenten är professor emeritus i spanska vid Stockholms universitet.
***