Ett annat land

Hundra vita duvor flög framför sjukhuset i Pretoria i tisdags. Utanför samlades människor som bad för Nelson Mandelas liv, bad att Gud skulle skona hans och ta deras i stället. De som hade suttit vid sjukbädden beskrev en fridfull och lugn Mandela. Han skulle få lämna världen på det sätt som han alltid önskat att den skulle vara. I frid.

Hans vision var regnbågsnationen, begreppet som skapades av ärkebiskop Desmond Tutu, och som blev Mandelas sätt att tala om mångkultur.

– Var och en av oss är så intimt sammanknuten till detta vackra lands jord, så även de berömda jakarandaträden i Pretoria och mimosaträden i Bushveld – en regnbågsnation i fred med sig själv och världen, sa han under sin första månad som president.

Nelson Mandela var landets frälsare på flera sätt. Före hans presidenttid var ekonomin i djup kris efter den internationella handelsbojkotten. Den 27 april 1994 bröt ANC Nationalistpartiets styre och Mandela valdes till president i Sydafrikas första demokratiska val.

Förväntningarna var minst sagt höga. Efter nästan femtio år av apartheid skulle den stora frälsaren äntligen skapa jämlikhet mellan svarta och vita. När sanktionerna lättade satsade regeringen på att bygga en miljon nya bostäder, rusta upp skolsystemet och sjukvården. Samtidigt lyckades Nelson Mandela – vars parti brukade tala varmt om socialistisk planekonomi – övertyga omvärlden att man tänkte ansluta sig till den rådande marknadsekonomin, prioritera budgetbalans och påbörja privatiseringar av flera statliga verksamheter. Sydafrika blev intressant för utländska investerare.

Flera av regeringens mål blev dock aldrig verklighet, som löftena om 2,5 miljoner nya jobb. Urbaniseringen gjorde att de nya bostäderna inte räckte till. Klyftorna ökade och arbetslösheten steg. Ändå lyckades presidenten hålla ihop landet.

Nelson Mandelas presidentskap varade bara i fem år och hans efterträdare Thabo Mbeki brukar framhållas som den marknadsekonomiska förändraren. Han satt dubbelt så länge, byggde upp en starkare ekonomi med ökad tillväxt, men fick ändå mycket kritik, från alla håll. Som från sin egen bror, nationalekonomen Moeletsi Mbeki, som har varit knuten till olika liberala tankesmedjor.

– Egentligen har det inte skett några stora riktiga förändringar sedan slutet på apartheideran. Regeringens ekonomiska politik är inriktad på konsumtion, inte på investeringar. Det är en av anledningarna till att arbetslösheten är så hög, säger Moeletsi Mbeki till Fokus.

Inom landet fick Thabo Mbeki kritik både för privatiseringar och för att lägga stora summor på vapenaffärer i stället för att lösa landets sociala problem. Näringslivet och utländska investerare var missnöjda med de olika kvoterings- och omfördelningsreformer som försvårade för företag. Från ANC:s vänsterfalang för att reformerna gynnade en svart elit och inte de fattiga massorna.

Samma falang var redan uppretad av presidentens näringslivsfokus och 2007 utmanade vänsteranhängaren Jacob Zuma, med stöd från ungdomsförbundet och fackrörelsen COSATU, president Mbeki på posten som ANC:s ledare. Zuma beskrevs som folklig – populistisk av vissa – medan Mbeki, som tillhörde en utbildad elit sades ha tappat kontakten med gräsrötterna.

Den nya ANC-ledaren lyckades inte få ner varken arbetslösheten eller brottsstatistiken. Av vänstern kom han snart att kritiseras för att föra samma näringslivsvänliga politik som Mbeki. Zuma anklagades också för korruption och för att ha velat tysta ner kritik genom hårdare medielagar.

Men framför allt har gruvnäringen – landets kassako – präglats av stora problem under Zuma. Under 2010 strejkade en miljon människor samtidigt som ekonomin vacklade och råvarupriserna rasade. I augusti förra året gick tusentals gruvarbetare i Marikana ut i strejk och polisen sköt ihjäl 35 personer. Händelsen fick ytterligare tusentals gruvarbetare att ansluta sig till upproret.

President Zuma som varken vill stöta sig med näringslivet eller facken har framhållit att man ska kräva bättre löner och arbetsförhållanden, men utan att knäcka landets ekonomi. Vilket har gjort även honom lätt att attackera från vänster.

Ordföranden i ungdomsförbundet – Julius Malema – stängdes av från partiet förra året efter att ha krävt att landets gruvor skulle nationaliseras och att verksamheter som ägdes av vita skulle exproprieras utan kompensation. Malema fick stöd av facken och arbetarna vilket spädde på prostesterna. Utländska investerare skrämdes bort från landet och flera kreditvärderingsinstitut sänkte Sydafrikas betyg.

– Oron har varit att Sydafrika kommer gå samma väg som Zimbabwe och börja förstatliga industrin, säger Ylva Johnson, Sydafrikakännare på Utrikespolitiska institutet.

Den senaste tiden turbulens har gett avtryck i ekonomin. Första kvartalet 2013 hade tillväxten per capita sjunkit till 0,9 procent, jämfört med 1,9 procent året innan och sex procent under 2006 och 2007. Samtidigt har inflationen skjutit i höjden.

Det finns även yttre förklaringar till att ekonomin haltar. En sådan är konkurrensen inom gruvindustrin från andra afrikanska länder med stark tillväxt, menar Olov Hemström, Sydafrikaansvarig på Business Sweden.

– Dessutom är Sydafrika en mer mogen ekonomi som påverkas mer av världskonjunkturen, säger han.

Andra är övertygade om att inbromsningen i ekonomin handlar om att man inte har hanterat de strukturella problemen. Fattigdomen är fortfarande utbredd och det har blivit en vana att högt uppsatta politiker inom ANC anklagas för korruption.

– Vad man borde göra är att investera. Till exempel köper vi gruvmaskiner tillverkade i Sverige. I stället borde vi tillverka egna maskiner, effektivisera gruvindustrin och skapa jobb den vägen, säger Moeletsi Mbeki.

I sin rapport om vad Sydafrika behöver för att öka tillväxten pekar OECD på att investeringar i landet har minskat samtidigt som löneökningarna har lett till ökad inflation. Hårda regelverk och administration gör det svårt för småföretagare och nya företag. Utbildningssystemet matchar inte landets behov.

Men framför allt, skriver OECD i årets rapport, måste människor få ett hopp om en ljusare framtid. Där är problemen de stora inkomstskillnadena, att utbildningssystemet är exkluderande och att utbildningar inte tillräckligt ofta leder till arbete. Utöver det måste miljöproblemen hanteras.

Nästa år är det val i Sydafrika. Förra valet, 2009, gick ANC bakåt och förlorade sin tvåtredjedels majoritet i parlamentet och därmed rätten att ensamt förändra författningen. Partiet Demokratisk Allians som samlar vita och medelklassväljare gick framåt. I mitten av juni lanserade antiapartheidaktivisten Mamphela Ramphele nya partiet Agang, som vill arbeta mot korruption. Förre ärkebiskopen och nobelpristagaren Desmond Tutu gav henne sitt stöd. Han har tidigare kritiserat ANC för att ha blivit lika maktfullkomliga som dem de en gång kämpade mot. Även den avstängde ungdomsförbundledaren Julius Malema talar om att starta ett nytt parti, och enligt medierapporteringarna har han finansiellt stöd från ANC-politiker, som inte tycker att Jacob Zuma är tillräckligt vänster.

Utmanaren. Mamphela Rampheles nya parti Agang har kampen mot korruptionen som sitt främsta mål.

Som många andra analytiker anser Moeletsi Mbeki att fler starka partier är nödvändiga för Sydafrika.

– ANC utmanas inte. Partiet gör de enkla sakerna, blir lata helt enkelt. Vi har 207 partier varav de flesta står lite till höger om ANC. Men majoriteten av de svarta är vänster. De vill ha ett nytt socialdemokratiskt parti, säger han.

Frågan är om Nelson Mandelas död påverkar det framtidshopp bland befolkningen som OECD pekar ut som avgörande för landet. Tittar man på Sydafrikas utmaningar och på siffrorna från när Mandela tillträdde 1994 och jämför med dagens, tampas landet i stor utsträckning fortfarande med samma problem. Arbetslösheten är lika hög, fattigdomen fortfarande utbredd och skillnader mellan svarta och vita kvarstår.

Läs mer:

Flykten undan tjuvjägarna