Ett lands födslovåndor

»Självständighet är en självklarhet. Allt annat är otänkbart.« Visar Ulaj sitter med några vänner på en av Pristinas många inrökta barer. Han är i stan för att sköta ett av sina två företag i IT-branschen. Ulajs bakgrund är dramatisk men inte ovanlig för unga kosovoalbaner. Som 20-åring flydde han ensam till Sverige för att undvika att tvångsinkallas i serbisk militärtjänst. Efter snabba studier på komvux och universitetet, följt av sex år i IT-branschen, är han nu egen företagare – både i Stockholm och Pristina. Företaget, Rrota – Hjulet – har fått tunga kunder och anställt åtta personer.

För Visar, liksom för de flesta andra ­kosovoalbaner, finns bara en möjlig lösning på de förhandlingar om Kosovos framtid som nyligen inletts i Wien, sex år efter de sista NATO-bomberna. Kosovo måste bli självständigt. Från serbiskt håll är den officiella linjen fortfarande att Kosovo även fortsättningsvis ska vara en del av Serbien.

Vid förhandlingsbordet i Wien sitter kosovoalbaner, representanter för Serbien och den så kallade kontaktgruppen, bestående av fem västeuropeiska länder samt Ryssland, under ledning av Finlands förre president Martti Ahtisaari. Formellt sett är resultatet av förhandlingarna en öppen fråga. Men det är en offentlig hemlighet att FN och det övriga internationella samfundet anser att självständighet för Kosovo är den enda lösningen.

– Det här är den bästa chans kosovoalbanerna haft till självständighet på decennier, generationer. Den kommer de aldrig att ge upp, då föredrar de hellre ett nytt krig, säger Senad Sabovic, analytiker på tankesmedjan International Crisis Group. Senad är själv något så ovanligt i Kosovo som från en blandad familj med såväl ­bosniskt som albanskt och serbiskt ursprung. Kosovoalbanerna utgör cirka 90 procent av de 2 miljoner invånarna i Kosovo. Senad, liksom de flesta andra bedömare, menar att den svåraste frågan i förhandlingarna inte är självständighet – utan vad den skulle innebära för de drygt 100 000 serber som bor i Kosovo.

Sedan krigets slut har många av Kosovos serber flytt, och mindre dramatiskt flyttat eftersom de inte ser någon framtid i ett albanskt Kosovo. Huvudstaden Pristina, där det före kriget bodde ungefär en tredjedel serber, är i dag helt etniskt rensad. De flesta serber bor i några få enklaver, många i de norra delarna av Kosovo.

Från FN och EU har det sänts tydliga signaler till kosovoalbanerna inför förhandlingarna – för att självständighet ska bli verklighet måste garantier om långtgående självstyre och säkerhet först utfärdas till den serbiska minoriteten.

Det FN och EU är mest rädda för är att landet ska bli ännu mer etniskt rensat än vad det är i dag. En massutflyttning av de serber som fortfarande är kvar skulle innebära nederlag för idén om ett multietniskt Kosovo, som har varit drivkraften bakom den massiva internationella närvaron.
– Det finns en risk för att ytterligare kosovoserber lämnar Kosovo. Därför är en prioriterad fråga i förhandlingarna, och i det övriga arbetet, att skapa forutsättningar for en meningsfull tillvaro for Kosovos minoriteter, säger Katja Salsbäck, enhetschef på OSSE:s demokratiseringsavdelning.

Sedan 1999 har Kosovo varit under FN:s kontroll, området är dock fortfarande formellt en del av Serbien. Det politiska landskapet är rörligt, det senaste året har stora delar av regeringen bytts ut. Förra veckan avgick Kosovos premiärminister Bajram Kosumi. Hans efterträdare Agim Ceku, har en bakgrund som högste befälhavare för den kontroversiella UCK-gerillan som förde den väpnade kampen under kriget. Det ledde till att Serbien protesterade mot utnämningen.

Trots drygt sex år av successivt ökande självstyre, så har Kosovo långt kvar till en fungerande demokrati. Nepotism och klantänkande är ett stort problem i den nya administrationen.

– Politiker helt utan erfarenhet av demokrati ska nu styra över helt nya departement. De tror att de är kungar, som kan dela ut favörer till höger och vänster, säger Sefadin Sefaj, departementschef på Kosovos finansdepartement.

Kosovos politiker har erfarenhet av krig och kamp för självständighet, inte av nationell politik. Samtidigt är de inhemska problemen många och svåra. Nästan hälften av befolkningen saknar fast arbete, utbildningsnivån är låg och respekten för demokrati och mänskliga rättigheter är inte fast förankrad.

– Många tror att allt kommer att lösa sig bara frågan om självständighet blir löst. Och visst kan det bli så att både investeringar och bistånd kan öka temporärt. Men Kosovo kommer att tvingas hålla en stram budget under många år fram­över. Och samtidigt behövs omfattande investeringar i utbildning, vård och infrastruktur, säger Kanthan Shankar, chef för Världsbanken i Kosovo.

I Kosovo är allt inriktat på självständighetsförhandlingarna. Inte många tänker på hur de långsiktiga problemen ska lösas. För Visar Ulaj är den verkligt stora utmaningen inte självständighet, utan vad som händer sen.

– Det räcker inte med säkerhet. Det måste bli lättare att få visum, få hjälp från banken, skaffa riskkapital för att starta företag så att ekonomin kan komma i gång och folk kan få jobb. Det är där hjälpen från EU och FN behövs i framtiden.