Ett sjudande Sydamerika: Tre presidenter – tre helt olika öden

Det sjuder i Latinamerika. Folkliga uppror i Ecuador, Chile och Bolivia. De ser nästan likadana ut, med gatustrider utan paus, framdrivna av djupt folkligt missnöje av liknande slag. Ändå strävar de åt olika håll, har olika ursprung och olika möjligheter att leda till någon slags hållbar förändring.

Evo Morales avgång som Bolivias president och exil i Mexiko är en seger för den proteströrelsen. Men det beskrivs också som en kupp, inte bara av Evo Morales utan också av OAS (de amerikanska staternas organisation) eftersom det var militärens »rekommendation« till honom att ta ett steg åt sidan som avgjorde saken.     

I sitt avgångstal, från en lokal tv-station i kokaprovinsen Chapare där han började sin politiska bana, konstaterade Evo Morales:

– Mitt brott är att jag är indian och kokabonde.

Men han lät mer arg än uppgiven och hans vicepresident Alvaro Garcia Linera, som också avgick, lovade: »Vi kommer tillbaka, och vi kommer att vara miljoner.« Men eftersom också talmännen i senaten och deputeradekammaren avgick, och ett 20-tal kongressledamöter sökt asyl på Mexikos ambassad i La Paz, så har Bolivia hamnat i ett maktvakuum som kan leda till många komplikationer. Risken för fortsatta konfrontationer är stor trots att Evo Morales förklarade att han accepterade militärens »rekommendation« just för att undvika fortsatt våld och blodspillan. Men de som stödjer honom, nästan hälften av väljarna i valet den 20 oktober, kommer knappast att stillsamt rulla tummarna om det nu blir högern som tar över – vilket mycket tyder på. Och många inom den segerrusiga proteströrelsen tror att de har fått carte blanche att göra vad de vill.

Carlos Mesa, som definierar sig som socialdemokrat och som kom tvåa i presidentvalet – och som många väntade skulle bli den samlande kraften för oppositionen, har förlorat initiativet. I stället är det högern i landets rikaste provins Santa Cruz som har tagit över. Dess ledare Fernando Camacho, president för »medborgarkommittéerna«, brukar jämföras med Brasiliens president Jair Bolsonaro.  Srax innan Evo Morales avgick tog sig Camacho in i presidentpalatset och placerade en bibel där. »Bibeln har återerövrat La Paz!« utropade han när han kom ut och hyllades som en hjälte av tusentals människor.

Men trots det är det knappast en konspiration som ligger bakom proteströrelsen mot Evo Morales. Det var i stället en mycket konkret anledning: misstankarna om att det förekommit fusk i valet den 20 oktober. Och i den rapport som OAS, efter tio dagars revisionsarbete, presenterade i söndags redovisas en rad oegentligheter, som underbygger den anklagelsen.

Evo Morales första reaktion på rapporten var att gå med på att hålla en andra valomgång. Men när först polisen i flera städer, inklusive den polisenhet som vaktar presidentpalatset, gjorde myteri; därefter arméns befälhavare rekommenderade presidenten att avgå och slutligen landsorganisationen, legendariska COB, gjorde detsamma hade han inget val. Hans uppmaning till sina anhängare – att gå ut på gatorna för att försvara hans seger – neutraliserades av oppositionen som mobiliserade ännu fler människor.

Men de massiva och våldsamma protesterna hade inte bara med valfusket att göra, utan med att Evo Morales flera gånger ställt sig över lagen. Bolivias nya grundlag, som på Evo Morales initiativ utarbetats av en konstituerande församling, säger att man bara kan sitta i två efter varandra följande presidentperioder. Men Evo Morales hade suttit tre och ville sitta fyra.

För att kunna ställa upp en fjärde gång organiserade han en folkomröstning i syfte att ändra konstitutionen. Väljarna röstade nej, men han ställde upp ändå. Tröttheten på maktmissbruket backades upp av ett ursinne orsakat av Evo Morales retorik, som nästan alltid går ut på att förminska och håna sina motståndare. Och risken är stor att Evo Morales, som kunde ha slutat som »fadern till det nya Bolivia«, i stället sorteras in i avdelningen »tyranner«, en avdelning som i Bolivia är större än på de flesta håll.

[caption id="attachment_598210" align="alignnone" width="991"] Equadors president Lenin Moreno kunde få slut på upproret genom eftergifter. Bolvias Evo Morales tog sin tillflykt till Mexiko. Chiles Sebastián Piñera saknar motpart att förhandla med.[/caption]

I Ecuador, där det första upproret bröt ut, tog det slut efter elva dagar då president Lenin Moreno, efter förhandlingar med ursprungsbefolkningarnas organisation Conaie, gick med på att dra tillbaka det åtstramningspaket som orsakat protesterna. Inte för att han ville, utan för att han tvingades till det.

Men helt avgörande var att det fanns ett respekterat ledarskap för protesterna med auktoritet att förhandla med presidenten. Conaie är en stark och välorganiserad organisation som både har förmåga att mobilisera massivt och att effektivt få slut på mobiliseringarna. När Conaie fick igenom sina krav utfärdades en uppmaning att riva barrikaderna och vägblockaderna och att återvända till byarna. En uppmaning som åtföljdes trots att många andra ville fortsätta protesterna.

Dramat för Chiles president Sebastián Piñera är att det inte finns något ledarskap för proteströrelsen. Det är de sociala medierna som är ledare och med dem kan man inte sitta ner och förhandla. Inte på någon demonstration eller något massmöte de senaste fyra veckorna har det förekommit talare och än mindre en scen att tala från.

När över en och halv miljon chilenare den 25 oktober samlades i historiens största demonstration på plaza Italia i Santiago så var det som om alla spänningar i det chilenska samhället koncentrerades i en och samma punkt. Där fanns människor från alla sociala skikt och alla åldrar. Där fanns en upplevelse av ett »vi« som sällan känts i Chile. Men inom denna mäktiga massa fanns också en annan »massa« som aldrig är nöjd och som med hjälp av brinnande barrikader, plundrade butiker och en ständig offensiv känner sig oövervinnerlig.

När denna »massa« några dagar senare flyttade protesternas epicentrum upp till den mer bemedlade medelklassens områden, så skrämdes många av dem som deltog i jättedemonstrationen. Deras villighet att demonstrera på nytt, eller ens slamra med grytlock, sjönk påtagligt. Den inspirerande vi-känslan och att vara med om att skapa något nytt blandades med malande oro på gränsen till skräck.

Inför rädslan att ett irrationellt våld ska ta över har politikerna stått handfallna. Ibland tycks det som om de kastade krona och klave varje dag för att bestämma vad de ska göra.

Men i början av veckan gjorde regeringen ett lappkast när den sa att den skulle arbeta för att skriva en ny konstitution, just det krav som enat proteströrelsen. Frågan är hur det ska ske. Regeringen talar om en konstituerande kongress med brett deltagande och en avslutande folkomröstning för att anta eller avvisa det nya konstitutionsförslaget.

Oppositionen svarar med att kräva en konstituerande församling och organiserade i tisdags en generalstrejk bakom det kravet.

Det kan låta som ett semantiskt problem, men är det inte.

Den inspirerande vi-känslan och att vara med om att skapa något nytt blandades med malande oro på gränsen till skräck.

Mycket tyder på att regeringen tänker organisera rådslag kring ett förslag som den själv har utarbetat.

Oppositionen, däremot, vill knyta an till den process av stormöten, cabildos, som lokala grupper har organiserat på hundratals platser. Möten har hållits i skolor, i parker, i idrottsklubbar  … Protokollen från mötena visar att det just är kravet på en ny konstitution som är den gemensamma nämnaren. Borgmästare från alla politiska tendenser har beslutat att också initiera cabildos och kombinera dem med en process av lokala folkomröstningar.

Om regeringen knyter an till den här redan pågående dynamiken så skulle kanske idén om en »konstituerande kongress« kunna upplevas som den »konstituerande församling« oppositionen kräver.

Å andra sidan är det tveksamt om den »massa« som upplever sig som avantgarde i en revolution och är uppfylld av sin egen oövervinnerlighet ens är intresserad av att delta i sådana processer. De dagliga protesterna har skapat en egen dynamik som reproducerar sig själv – oavsett vad aktionerna leder till. Om ett krav tillgodoses, ersätts det av ett annat.

I Ecuador lyckades Lenin Moreno uppnå ett stillestånd, åtminstone för tillfället, därför att han hade en motpart med auktoritet att acceptera hans eftergifter.

I Bolivia innebar Evo Morales eftergift att det gamla kuppspöket fick ny näring och att det skapades ett maktvakuum där våldet kan få fritt spelrum.

I Chile, slutligen, har Sebastián Piñeras trovärdighetssiffror sjunkit så lågt att det är frågan om det längre spelar någon roll vad han gör.

– Förr i tiden kallades det revolution, numera heter det sociala medier.

Den lite lakoniska kommentaren av en gammal vänstermilitant i Santiago illustrerar den förvirring som råder.