Europas dystra historia tynger
Bild: Seyllou/Scanpix
De senaste tio åren har det skett ett gigantiskt skifte i maktbalansen på den afrikanska kontinenten. Europa är fortfarande Afrikas viktigaste ekonomiska partner men Kina har lagt i högsta växeln. Indien ligger steget efter, men knappar in.
Indien är ingen ny aktör på den afrikanska kontinenten, särskilt länderna på Afrikas östkust har sedan länge en indisk närvaro och handeln har pågått i 200 år.
– Indien spelade också en viktig roll i den afrikanska kampen mot kolonialism. Fredskämpen Mahatma Gandhi bodde flera år i Sydafrika, säger Sumit Roy, doktor vid Jadavpur University i Calcutta.
Medan Kina ofta har fått kritik för sin bristande respekt för mänskliga rättigheter i Afrika har Indien kommit lindrigare undan. Men Sumit Roy säger att även Indiens regering undvikit att kritisera Sudans ledarskap och politiken i Darfur, samtidigt som Indien nyligen färdigställde en pipeline mellan Khartoum och Port Sudan med en prislapp på 200 miljoner dollar. Så sent som 2006 hade Indien ett handelsavtal med Zimbabwe motsvarande 40 miljoner dollar.
Handeln mellan Indien och Afrika har sexfaldigats i år jämfört med 2003. Under 2008 beräknas den uppgå till 30 miljarder dollar. Den indiska regeringens mål är att handeln med Afrika ska öka till 50 miljarder dollar 2012.
Europa har, med blandat resultat, försökt utgå från de historiska länkarna till Afrika. Efter ett toppmöte mellan EU och Afrikanska unionen AU 2007 slöts avtal som öppnar upp EU-marknader för afrikanska varor. Men avtalen med de före detta europeiska kolonierna har också kritiserats för att bara gynna den ena parten – Europa.
Det ömsesidiga slopandet av importtullar riskerar leda till att billiga europeiska produkter slår ut de inhemska afrikanska producenterna.
Fantu Cheru, forskningschef på Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala, påpekar just att Europa tenderat att ta med den ena handen och ge med den andra. Tack vare Kinas och Indiens afrikanska expansion har länderna i Afrika i dag en valmöjlighet och behöver inte längre förlita sig på EU.
– »Vi behöver er inte längre, ni kan dra åt helsike«. Det är känslan hos många afrikanska ledare som tröttnat på Europas politik, säger Fantu Cheru.
Rysslands Vladimir Putin har visserligen besökt Afrika vid ett par tillfällen, men Ryssland har inte varit lika mycket på hugget som exempelvis Indien. Detta håller dock på att förändras. Metallföretag söker sig dit för råvaruutvinning, och även bolag inom finansiella tjänster, telekombranschen och detaljhandeln ökar sin närvaro.
Sedan Sovjetunionens fall har den ryska vapenförsäljningen till afrikanska länder sjunkit kraftigt. Men det senaste året har de nygamla kontakterna återupptagits och Ryssland har börjat förhandla med tidigare kunder. Enligt ett nytt avtal förbinder sig Algeriet att köpa stora mängder ryskt försvarsmateriel i utbyte mot skuldavskrivning och att Ryssland får tillgång till landets gastillgångar och pipelines.
Men det primära målet är inte, till skillnad från Kina, att säkra Rysslands energitillgång.
– Genom att låta Algeriets gasleveranser ske under rysk flagg så begränsar Ryssland på ett effektivt sätt tillgången för Europa. Då har Ryssland en hållhake på energitörstande europeiska länder, säger Fredrik Westerlund, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, Foi.
