EU:s revansch

Krisfonder, räddningsaktioner och stabilitetsplaner. Stora ord, svindlande summor.

I finanskrisens svallvågor har den internationella politiken fått en renässans, inte minst på EU-arenan.

Trätande Brysselbyråkrater och eldfängda europeiska ledare tycks plötsligt ha samlat sig till en enad front. EU-ordföranden Nicolas Sarkozy och kommissionsordföranden José Manuel Barroso åker som skottspolar mellan kontinentens huvudstäder. Nu ska även Kina och Indien bjudas in i samtalen.

– Krisen är global och lösningen måste också vara global, sade Nicolas Sarkozy när han i tisdags lanserade förslaget att EU-länderna ska skapa gemensamma statliga fonder som kan rädda utsatta företag från att köpas upp av aktörer utifrån Europa.

Miljöområdet har varit det politikområde där det internationella samarbetet visat sig starkast. Nu är turen kommen till de finansiella systemen.

Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet, är förvånad över EU:s plötsliga styrkedemonstration. Från de tidiga okoordinerade panikåtgärderna på nationell nivå i först Irland, sedan Tyskland, till samordnade bankstödsinsatser och en diskussion om en gemensam europeisk finansinspektion.

– De samordnade åtgärder vi nu ser är de facto mer långtgående än det nedröstade och konfliktfyllda konstitutionsfördraget, säger Lars Calmfors.

Historiskt sett så har det ofta varit så att stora kriser driver fram ett mer långtgående internationellt samarbete. Under mellankrigstiden gjordes flera försök att genom internationella konferenser, bland annat i Bryssel, Genua och London, enas kring globala valutafrågor. Men de blev resultatlösa. Motsättningarna mellan nationerna efter första världskriget var alltför stora.

Fram till i dag är Bretton Woods-mötet 1944 det främsta exemplet på en lyckad valutakonferens. Men då var USA den dominerande makten, vilket förklarar framgången att få med sig världens övriga länder, säger Lars Jonung, före detta professor i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm och nu forskningsrådgivare vid EU-kommissionen i Bryssel.

Kina, som president Sarkozy besöker i veckan, utgör ett stort problem på dagens globala ekonomiska arena, anser Lars Jonung. Kinas växelkurspolitik har skapat en enorm kinesisk valutareserv som placerats i amerikanska statspapper, vilket bidragit till den amerikanska kreditbubblan. När den nu spruckit och fått konsekvenser för hela världen bör det leda till en annorlunda växelkursregim för Kina, hoppas han.

På ett europeiskt plan har finanskrisen tvingat samman nationerna.

– Vad vi ser är ett »race to the top« där enskilda länder drivit varandra att skruva upp sina insatser. Krisen har också visat på styrkan i ett stort gemensamt valutaområde, säger Lars Jonung.

Men Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, ser mest EU:s krisinsatser som ett spel för gallerierna.

– Det är en samling män som poserar på en trappa, ler litegrand och försäkrar att de har full koll på läget.

I slutändan kan EU ändå gå stärkt ur krisen. I en situation där marken rämnat under de europeiska folkens fötter har den så ofta utskällda unionen nu visat både styrka och samlingsförmåga. EU-kritikerna tycks ha retirerat för tillfället medan unionskramarna fått nya starka argument för samarbetet. Uppladdningen inför valen till EU-parlamentet i juni nästa år har fått en riktig kickstart.

Garantier för 1 500 miljarder

Regeringen presenterade i måndags sin stabilitetsplan med ett garantiprogram som omfattar maximalt 1 500 miljarder kronor för att stödja bankernas och bostadsinstitutens finansiering. Tanken är att garantiprogrammet ska öka förtroendet mellan parterna på finansmarknaden och minska lånekostnaderna för hushåll och företag. Utöver det ska 15 miljarder kronor avsättas till en stabilitetsfond. Pengarna ska användas vid eventuella solvensproblem i svenska institut.

Finansminister Anders Borg förklarade också att tydliga restriktioner på arvoden och bonusar för bankchefer blir en del i stabiliseringsplanen.