Evo Morales – presidenten med nio liv?

I Orinica, en liten by med 700 invånare 40 mil söder om La Paz, öppnades för två år sedan »Museet för den demokratiska och kulturella revolutionen«.  Strax intill den i omgivningens ögon nästan skandalöst moderna byggnaden ligger det enkla hus där Bolivias president Evo Morales växte upp. Och museet, som kostade drygt sju miljoner dollar, är i själva verket ett museum över honom. Samlingarna består av fotografier och allehanda gåvor som Evo Morales tagit emot under sina 14 år som Bolivias president. Det är svårt att tänka sig att någon annan nu levande president i Latinamerika skulle bygga ett museum över sig själv – även om flera säkert skulle vilja.

Men Evo Morales är inte vilken president som helst. Inte bara på grund av sitt indianska ursprung och sin fattiga barndom, utan för att han, med rätta, kan hävda att han har förändrat Bolivia i grunden.

Den gamla vita eliten har tvingats leva sida vid sida med den tidigare marginaliserade indianska befolkningen. Från en nation som liknade en krutdurk, med konstant social oro, ständiga militärkupper och skenande inflation, har Bolivia förvandlats till ett av kontinentens stabilaste länder, med hög tillväxt och ekonomiska reformer som drastiskt minskat fattigdomen. Av alla de länder som sögs med i Hugo Chavez projekt om »socialism för det 21:a århundradet« är Bolivia det enda som inte rasat ner i ekonomisk kris, utan i stället förvandlats till ett rikare och mer jämlikt land.

Men vägen till framgång var hård. Evo Morales tvingades konfrontera sociala och politiska konflikter som gränsade till inbördeskrig. Bolivia har alltid haft upproret i sina ådror, men med Evo Morales landade upprorsvågorna för första gången i stabilitet. Och det råder inget tvivel om att Evo Morales är älskad av en stor del av den bolivianska befolkningen – i det senaste presidentvalet fick han 61 procent av rösterna.

Men, även om hans ställning fortfarande är stark, har kritiken mot honom vuxit. Det började när han för tre år sedan utlyste en folkomröstning i syfte att kunna ställa upp en fjärde gång som presidentkandidat, trots att konstitutionen förbjuder det. Svaret blev ett knappt, men tydligt nej. Men, liksom sin gode vän Daniel Ortega i Nicaragua, fick han högsta domstolen att förklara att »han måste ges samma rättigheter som alla medborgare«.

Ett särskilt skäl till att Evo Morales till varje pris vill hålla sig kvar vid makten är att Bolivia 2025 firar 200-årsjubileum som självständig stat. Ett perfekt tillfälle för honom att befästa sin roll som en av nationens fäder. En förståelig, men också försåtlig ambition, som belyser en annan mindre attraktiv sida av Evo Morales: bristen på respekt för demokratin. Men också brist på respekt för de principer som låg till grund för hela hans politiska projekt.

LÄS OCKSÅ: Bolivia: Koks i lasten

Han har med förbluffande lätthet satt sig över skrivningarna i den konstitution han själv tog initiativ till. Respekten för Moder jord har enkelt åsidosatts när han velat dela ut exploateringsrättigheter till gruv- och oljebolag och bygga vägar utan hänsyn till befolkningen i det område det gäller. Ursprungsgrupper som protesterat mot att deras konstitutionella rättigheter kränkts har han avfärdat som förrädare och till och med utsatt för repression.

Evo Morales har en tendens att betrakta sig som oersättlig, vilket inte bara är obehagligt utan också kan leda till pinsamma situationer; som när han påstod att europeiska män så ofta är flintskalliga och homosexuella för att de äter mycket kyckling  …

Senare bad han om ursäkt, men den hybris Evo Morales hamnat i gör att han riskerar att blanda samman museet över honom, med den han egentligen är.