Fakta sparkar – åt båda håll

Problemet med brittiska EU-skeptiker är att de har fått rätt i en hel del. Ta euron. De varnade för att den i praktiken skulle innebära en devalvering av D-marken och en boom för Tyskland, men ha motsatt effekt i många andra europeiska länder. De varnade för gigantiska finansiella överföringar och politiska spänningar inom och mellan länderna.

Kan man – handen på hjärtat – säga att de var alldeles fel ute?

De förklarade att den närmast ödesbundna tron på en allt närmare union gick på tvärs med folkviljan i många av Europas länder och därför bara kunde resultera i missnöje.

Enligt en färsk undersökning av den amerikanska tankesmedjan Pew Research Center har nu 60 procent av fransmännen, 71 procent av grekerna, 49 procent av spanjorerna, 44 procent av svenskarna och 48 procent av tyskarna – en lika stor andel som bland britterna – en negativ syn på EU. Så sent som 2004 var 69 procent av fransmännen och 58 procent av tyskarna positiva till EU. Inget medlemsland hade då en EU-negativ majoritet.

I svensk offentlighet har ändå den brittiska argumentationen för ett utträde ur EU nästan undantagslöst skildrats som ett fenomen i behov av en psykologisk förklaring. Det är lätt att få intrycket att fakta och analys helt saknas på brexitsidan. En del av brexitarna har gjort sitt bästa för att bekräfta det. Men faktum är att det finns sakargument, om man bara vill se dem.

Det gäller till exempel handeln: EU som block är visserligen Storbritanniens enskilt största handelspartner, men EU minskar sin andel av den totala brittiska export-en. Mindre än hälften – 44 procent – av den brittiska exporten går till EU, i jämförelse men 58 procent av den tyska, 60 procent av den franska och nästan 70 procent av den svenska, om man räknar in Norge, som är del av EU:s inre marknad. Storbritannien, om man lyfter ut landet, är däremot EU:s största nettoexportmarknad.

Det innebär dels att Storbritannien lider mer än de flesta andra EU-länder av att befinna sig innanför EU:s tullmur, dels att EU har ett starkt egenintresse av att ha fortsatt handelsavtal med sin största enskilda avsättningsmarknad oavsett folkomröstningsbeslut.

Men de flesta brexitförespråkares främsta argument är inte ekonomiskt, utan demokratiskt. EU är en sammanslutning som kan föreskriva folkvalda parlament lagstiftning. Men demokratier anser att det är en viktig princip att lagstiftare ska kunna hållas ansvariga och bytas ut av väljarna. Det här är »det demokratiska underskottet«. Ett faktiskt problem.

Det finns två möjliga lösningar: antingen flytta mer politisk makt till överstatliga, valda organ, eller stärka de etablerade parlamenten. För britter, som är vana vid en särskilt nära koppling mellan lagstiftare och väljare, är tanken att lösa överstatlighet med mer överstatlighet absurd. För dem som argumenterar för en allt närmare union är den nödvändig.

Det här är inte en fråga om känslor. Snarare om statsvetenskap.

Men varför inte stanna och förändra?

Det finns brexitvänliga fakta här också. Det är svårt att hitta något tillfälle då britterna inte röstats ned, när de motsatt sig ett EU-förslag. Därför undantagen, till exempel vad gäller euron och Schengen. Men om EU systematiskt går åt ett annat håll än det man själv önskar, kan undantagen till slut bli meningslösa. Frågan om det är vettigt att vara nettobidragsgivare till en organisation som aktivt motarbetar de intressen man anser sig ha, är inte orimlig.

»Landet har för tillfället blivit väldigt korkat«, sammanfattade nyligen Katrine Marçal i Aftonbladet skälen till att britterna faktiskt kan komma att rösta för att lämna EU i nästa vecka. Frågan är om det är smartare att ignorera de fakta och argument som talar för EU-skeptikerna. Risken är att de får rätt igen.