Falklandsöarna – från krigsskådeplats till idyll

Min värdinna i Port Stanley, Mrs Felton, visar stolt växthuset där hon odlar tomater, pumpa och rädisor. Tillbygget av det stora huset har just blivit färdigt och snart har hon ytterligare fyra rum att hyra ut. Hennes plan är att förvandla sitt boardinghouse, några kvarter söder om hamnen, till ett riktigt hotell.

– Kan du tänka dig, säger hon, att jag var nära att skänka bort huset och flytta till England. På den tiden var det ändå inte värt någonting. Förresten fanns det ingen som ville köpa.  

Den tid hon talar om är början av 1980-talet, då Falklandsöarnas – eller Malvinas som man säger i den spanskspråkiga världen – öde tycktes vara beseglat. Storbritannien skulle överlämna öarna till Argentina under ett slags leasingavtal av ungefär samma slag som gällde för Hongkong och Kina.

På ett möte i rådhuset i Port Stanley förklarade en utsänd från utrikesministeriet att Storbritannien helt enkelt inte längre hade råd att hålla öarna under armarna. Strax därpå röstade överhuset i London för att öborna, the kelters, inte längre skulle ha rätt till brittiskt medborgarskap. Falklands/Malvinas enda tidning ”Penguin News” klagade bittert och talade om svek.

Dessutom befann sig priset på ull, öarnas enda inkomstkälla, i fritt fall på världsmarknaden. Visserligen hade de jättelika jordegendomarna där fåren föddes upp, varav hälften ägdes av the Falkland Island Company som också i övrigt dominerade öarnas ekonomiska liv, och vars ägare bodde i London, köpts upp, styckats och sålts till kelpers. Med de fallande priserna på ull var det omöjligt att hålla igång ett familjejordbruk.

Det fanns inte längre någon framtid. Kontraktsanställda åkte hem. De som kunde flyttade till Storbritannien. Andra emigrerade, framför allt till Nya Zeeland. En del till Argentina. Befolkningen var snabbt på väg att sjunka till under tusen personer. Ingen vare sig ville eller kunde köpa ett hus.

Men så beslutade de argentinska kuppgeneralerna att invadera öarna. Den 2 april 1982 tågade argentinska trupper in i Port Stanley och förklarade att öarna befriats och att invånarna i fortsättningen skulle köra på höger sida av vägen, inte vänster som dittills och att språket i skolan skulle vara spanska, inte engelska. 

Det var inte bara för att förverkliga den gamla parollen ”Las Malvinas son argentinas”, som stod skriven på svarta tavlan i nästan alla klassrum i Argentina, som invasionen skedde. Snarare för att sätta stopp för de massiva protester som hade brutit ut den 30 mars när 50 000 människor demonstrerat i Buenos Aires och krävt slut på militärens styre. Det var den första riktigt stora protestaktionen sedan kuppen 1976. Generalerna blev oroliga. Att ”befria” Malvinas skulle, hoppades de, leda argentinarnas uppmärksamhet i annan riktning. Och till en början blev det så. De ilskna slagorden från den 30 mars förbyttes bara ett par dagar senare till nationalistiskt jubel och hyllningar av presidenten, general Leopoldo Galtieri.

I ett annat avseende gick generalernas kalkyl fel. De hade räknat med att Margaret Thatcher skulle lämna öarna åt dess öde. Det var ju i princip redan klart att Argentina skulle ta över dem. Men Thatcher reagerade inte som väntat utan beslutade att skicka den brittiska flottan för att försvara öarna.

Den 21 maj 1982 började brittiska trupper landstigningen. Bara några veckor senare, den 11 juni, stod det avgörande slaget på Mount Longdons sluttningar i närheten av Port Stanley där brittiska och argentinska soldater slogs man mot man. De brittiska yrkessoldaterna var överlägsna de argentinska värnpliktiga 20-åringarna, undernärda och illa behandlade av sina befäl. Den 14 juni kapitulerade Argentina. Kriget var slut, och det blev också början till slutet för den argentinska militärdiktaturen. Att det dessutom skulle bli början på ett makalöst uppsving för Falklands/Malvinas kunde få föreställa sig.

Men så blev det.

I dag är Falklands/Malvinas en av världens mest välmående regioner. BNP per capita är i nivå med Norges. Mrs Feltons boardinghouse är bara ett av många exempel på framgångsrika nya affärsverksamheter. Fiskelicenser har blivit den största inkomstkällan, följd av ekoturism och kryssningsfartyg och först på tredje plats den gamla huvudnäringen ullproduktion. Det finns oljereserver inom öarnas territorialvatten och det dröjer förmodligen inte länge förrän oljeproduktionen är i full gång. 

Fram till kriget styrdes öarna av en guvernör som utsågs av Storbritannien och som inte hade mycket kontakt med the kelpers. Nu är det ett lagstiftande råd med åtta medlemmar som väljs i allmänna val som bestämmer. 

Den första stora offentliga investeringen som rådet beslutade om när inkomsterna började öka och de själva kunde bestämma hur pengarna skulle användas, var att bygga en stor allmän swimmingpool. Eftersom vattnet i Sydatlanten är så kallt, hade få invånare lärt sig simma. Praktiskt taget alla incidenter med båtar ledde till att människor drunknade. Swimmingpoolen ändrade på det.

Snart byggdes också en ny modern skola, ett sjukhus och – inte minst – vägar genom Falklands/Malvinas ödsliga, vindpinade och trädlösa landskap till nästan alla bebodda platser. En revolution i en värld där det dittills bara gått att ta sig fram med häst.

Efter kriget har också folkmängden ökat och uppgår i dag till över 4 000. Till dem kommer uppemot 2 000 brittiska soldater på den militärbas som upprättades efter kriget. Den idylliska och marginella pyttestaden Port Stanley med sina vita små hus med gröna tak har blivit nästan kosmopolitisk. Enligt en folkräkning från 2006 finns över 60 nationaliteter representerade på öarna. På kvällarna i baren på Malvina House, det största och äldsta hotellet, krockar olika språk över ölbägarna och vinglasen.

Trots att KFUM har aktiviteter den här kvällen kommer mycket folk till Rotarys lokaler när Jeff Johnstone och Charlie Brown visar bilder från kriget. De var med och slogs och bor nu under en vecka i ett nybyggt gästhus för besökande krigsveteraner.

Båda ser ut som yrkessoldater. De är roliga och burdusa och bra på att dricka öl. Men de har ett budskap som publiken inte är beredd på. Efter att ha visat bilder från fartyget på väg hit, från landstigningen, från skyttegravar och annat som har med kriget att göra, säger Jeff Johnstone:

– Vi är inte här för att visa hur duktiga vi var och hur dåliga argentinarna var. Vi är inte här för att väva nostalgi kring kriget. Vi är här för att visa att kriget är ett helvete som vi till varje pris måste undvika.

De berättar om den argentinske soldaten som fått sina ben bortskjutna och som de bar till en lastbil medan han kved med en ångest och smärta och som nästan varje natt återuppstår som ett påträngande eko det inte går att fly ifrån.

– Många av oss kan inte längre sova. Mardrömmarna har förstört våra liv.

– Vad vi vill, säger Charlie Brown, är att vädja till er att bekämpa all aversion ni kan känna mot argentinarna. Vi måste lära oss se personen bakom begreppen. De argentinska soldaterna var här för att deras ledare beordrat dem, inte för att de ville. Och även om vi inte är överens med dem, borde vi kanske i alla fall försöka förstå varför de hävdar att ”Malvinas son argentinas”. I stället för att blockera, kanske kriget kan hjälpa oss att öppna vår blick.

Samtalen med publiken efteråt, med en ölflaska i handen, är trevande. Aldrig har öborna känt sig så brittiska och så anti-argentinska som efter kriget. Och det som de här veteranerna pratar om känns ovant, nästan lite hotfullt.

En söndag med tomma gator promenerar jag upp mot Mount Longdon. Vid vägen finns en byst av Margaret Thatcher. Två män står stilla och betraktar den. Vi nickar mot varandra. De är argentinska krigsveteraner på besök. Sergio Sanchez och José Parisio har varit här två gånger tidigare. Den här gången ska de göra ett minnesprogram för radio.

– Kriget förde en god sak med sig, säger Sergio Sanchez. Det gjorde slut på diktaturen och ställde generalerna inför rätta. I övrigt var allt ett helvete.

– Kom ihåg, fortsätter José Parisio, att de som förde befäl över oss var samma typer som gjorde att folk försvann. 

– Dagmar Hagelin till exempel, tillägger han. Din landsmaninna.

En kväll för jag samman de brittiska och de argentinska veteranerna på puben. De är avvaktande och spända och berättar lite formellt om var de var under kriget. Men pauserna är långa och det börjar kännas forcerat. Men så upptäcker de att alla fyra var med i det slutliga slaget på Mount Longdon. Då är det något som går sönder. Och snart kommer tårarna och omfamningarna. De ber mig gå. De har saker att tala om som är privata.

En sak att dela är erfarenheter och känslor. En annan är uppfattningen om till vilket land Falklands/Malvinas borde tillhöra.

Sergio och José menar att det räcker med att titta på kartan för att inse att det logiska vore att öarna tillhörde Argentina 450 kilometer bort, inte Storbritannien på andra sidan jordklotet. Jeff och Charlie säger att det räcker med att lyssna på hur folk pratar för att inse att de hör ihop med Storbritannien.

– Ingen talar spanska. Alla talar engelska.

Falklands/Malvinas var obebodda och användes av val- och sälfångare för att reparera fartyg, som viloplats och för övervintring. För att garantera mat släppte de ut boskap som snabbt förvildades och förökade sig i tiotusental såväl kor, grisar som hästar.

Den första dokumenterade noteringen om öarna gjordes av den brittiske sjökaptenen John Davies 1690. Men det var Frankrike som först försökte etablera en fast bosättning på 1760-talet; därefter följde Spanien och senare Storbritannien. Små tillfälliga bosättningar, ibland samtidiga men utan kännedom om varandra.

Efter frigörelsen från Spanien och upplösningen av vice-kungadömet Rio de la Plata 1810 hävdade Argentina att det hade ärvt öarna av Spanien. På 1820-talet etablerade Louis Vernet, en hugenott från Hamburg, med stöd av Buenos Aires en fast bosättning med ett åttital personer, inklusive 15 svarta slavar och ett dussintal gauchos. Syftet var att göra affärer med den vilda boskapen. Men bosättningen hamnade i kris när den ledare Vernet utsett mördades på ett extremt brutalt sätt.

Mördarna greps så småningom av besättningen på ett brittiskt fartyg som anlände till bosättningen. Enligt Argentina är det då Storbritannien tog över öarna genom att kasta ut den argentinska befolkningen. Storbritannien hävdar att fartygets kapten erbjöd dem som bodde i bosättningen att följa med till Montevideo om de ville. En del accepterade, men de flesta stannade kvar.

Oavsett tolkning så började öarna från och med då att administreras av en brittisk marinofficer. Från 1842 övertogs uppgiften av en guvernör utsedd av London. Samtidigt började nybyggare från Storbritannien och det skotska höglandet, men också från andra håll – som Skandinavien – att anlända. Sedan dess har Argentina, med varierande intensitet, protesterat och i olika internationella instanser hävdat att ”Las Malvinas son argentinas”.

Vandrar man utefter stranden vid Volunteer Point, tre timmars färd genom väglöst land nordöst om Port Stanley, känns det som att Falklands/Malvinas borde tillhöra de majestätiska kungspingvinerna. I hundratal står de tålmodigt och ruvar på sina ägg. Man och hustru i skift. Den som inte ruvar ger sig ut i de stålgrå vågorna på jakt efter mat till de båda. Falklands/Malvinas är kungspingvinernas nordligaste häckningsplats. I slutet av 1800-talet hade de nästan utrotats, dödade för sin olja och sina vackra fjädrars skull. Men i dag är de tillbaka, nära tusen med 500 ungar varje år. Det sägs att när flygplanen svepte över Volunteer Point under kriget så föll kungspingvinerna ner på rygg. 

– En protest mot vansinnet, säger Peter som kör Landrovern som tagit mig hit. 

På väg tillbaka upp till Landrovern sveper en albatross över mig, så nära att den nästan snuddar vid mitt hår. Det känns som ett tecken. Peter tittar allvarligt efter den mäktiga fågeln och rynkar på ögonbrynen.

När jag tillbaka i Port Stanley berättar om besöket förklarar Mrs Felton med ett hemlighetsfullt leende att det är naturens magi som är öarnas själ. Sen berättar hon att hon haft besök av Sergio Sanchez och José Parisio.

– De tycker som jag, att vi borde vara självstyrande med speciella avtal med både Argentina och Storbritannien. 

– Problemet, fortsätter hon, är att invånarna här inte längre litar på Argentina och därför inte vill att de brittiska trupperna åker härifrån. Ett annat problem är att Argentina inte erkänner oss kelpers som giltiga parter i några förhandlingar.

”Malvinas son argentinas” har blivit en närmast genetisk del av den argentinska identiteten och därmed också en källa till frustration och näring för nationalistiska utspel så snart behov uppstår. Det står till och med i Argentinas konstitution att kampen för suveränitet över Malvinas är ”en permanent och obrytbar strävan för det argentinska folket”.

Under tiden fortsätter invånarna på Falklands/Malvinas att köra på vänster sida och undervisa på spanska i skolan. Sen de argentinska trupperna lämnade, är det få som bryr sig om att låsa dörren till sina hus.

***

Läs även: Himmlers massör var en hjälte

Läs även: Så knöts och bröts den tysk-ryska gassymbiosen