Fångade i Castros nät

Påven, Paris Hilton, John Kerry, Mick Jagger och andra kändisar, samt ett otal antal affärsdelegationer passerar revy i Havanna. Även Barack Obama hoppas kunna besöka ön innan han lämnar Vita huset i höst och Raúl Castro rullar ut röda mattan för alla som vill investera i ett nytt Kuba. Men förändringarna går inte fort.

– Alla kommer hit och tittar på oss, men alla åker också igen. Nu är det bara vi och de tomma förhoppningarna kvar, säger 20-åriga Isabel Cruz, som försöker få wifin att fungera på sin telefon.

Hon sitter i skuggan under hotellet Habana Libre (som före femtiotalets revolution hette Hilton) tillsammans med sina kompisar och försöker koppla upp sig mot omvärlden. På försök finns allmänna wifi-nätverk på några få platser i Havanna. Längs med gatan som går ned till havet sitter klungor och hukar över datorer och telefoner, pratar med släktingar i andra länder, mejlar och surfar på det världsomspännande nät som fortfarande är en raritet på Kuba. Det är dyrt och de speciella korten som man behöver köpa tar fort slut.

– Det är ett litet steg framåt men som vanligt alldeles otillräckligt och för sent. År 2020 ska halva befolkningen ha internet säger de. Det är jävligt långt bort i tiden, säger Isabels kompis Ramon Gutierrez, som trålar på revolico.com, landets egen version av Blocket.

Kubas kommunistparti har lagt fram ett ambitiöst reformprogram för att rädda landet undan kollaps. Självkritiken berör de flesta områden i samhället och erkänner behovet av att göra om och göra rätt. Denna form av mea culpa tillåter dock inte något ifrågasättande av den socialistiska karaktären av revolutionen eller av partiets monopol som uttolkare av folkets vilja. Men tonläget är nytt.

Medan storebror Fidel Castro är den intellektuella ideologen, principmänniskan och teoretikern med en grandios idé om sig själv och sitt politiska projekt, är lillebror Raúl den lågmälde praktikern och pragmatikern. Fidels paroll »Socialism eller döden« har ersatts av ett annat citat på väggarna i ministerier och officiella byggnader: »Vi ska överkomma den gamla dogmatiska mentaliteten och rätta våra fel, utan brådska men också utan paus«. Detta är Raúl Castros paroll.

I Havanna är turisterna fler. Äldre historieintresserade i fotriktiga skor har ersatt de unga idealisterna i slitna Che-tröjor. Restaurangerna med karibisk meny till hyfsade priser (med västerländska turisters mått) blir allt fler. Hippa barer fylls med den globala kulturens avantgarde, och samlare på jakt efter nya talanger dammsuger Kubas ostrukturerade konstscen.

För en begränsad del av befolkningen som kan ta del av de nya friheterna känns allt möjligt.

Men förändringarna syns också i det accelererande förfallet och den ökande öppna misären. Kontrasterna blir övertydliga i centrala Havanna där enstaka målade och reparerade fasader lyser starkt bredvid flagnande och fallfärdiga hus. Klassklyftorna ökar mellan de kubaner som har tillgång till dollar och de som tvingas leva på allt magrare statliga subventioner.

– Raúl har rätt, vi måste ändra på mycket men vi skulle behöva ändra på ännu mer, för att inte säga allt. En halvmesyr nu riskerar att göra allt sämre, säger Ivan Sanchez.

Han äter lunch på en privat restaurang med vita dukar och fin vy över Havanna och havet. Grillad fisk, ris och sallad kostar lika mycket som en månads minimilön och det svider extra i Ivan. Restaurangen han sitter i är hans barndomshem.

– Pappa behövde pengarna och sålde så fort det blev tillåtet för privatpersoner att sälja. Jag var emot det men hade inga monetära argument, säger han och skrattar åt sin egen jargong.

Ivan Sanchez är utbildad ekonom och arbetade länge på ett större ministerium med internationella kontakter. Han är utbildad i Moskva, har arbetat i Europa och levde gott tills en dag för tre år sedan då hans livstida anställning upphörde med en veckas varsel. Som en del av Castros ekonomiska reformer ska staten göra sig av med en miljon anställda. De ska i stället försörja sig som entreprenörer. Ivan lyckades få med sig en dator och skrivare och driver nu en kopieringsaffär i ett garage nära universitetet, som en i landets växande privata sektor.

– Eftersom vi fortfarande är kommunister är privat sektor förbjudet så vi tillhör den »icke-statliga« sektorn, poängterar Ivan och berättar om Kubas egna orwellianska eufemismer.

Omdaningen av ekonomin kallas inte för reformer utan »aktualisering av socialismen« och de som öppnar egen verksamhet är inte småföretagare utan arbetar för »egen räkning«.

Hamnstaden Mariel ett par mil väster om Havanna är en exemplarisk illustration av Kubas moderna historia. 1962 angjorde här de sovjetiska fartyg som hade med sig kärnvapenmissilerna som förde världen närmare atomkriget än någonsin tidigare.

Efter upplösningen av Kubakrisen kom ryssarna tillbaka till Mariel och skeppade hem sina missiler. Den lilla hamnstaden återgick till anonymiteten tills 1980 då Fidel Castro, som tröttnat på landets bråkiga opposition, sa åt alla som ville lämna landet att bege sig till Mariel.

»Ni vill inte vara här och vi vill inte ha er här«, var regimens paroll och alla som kunde få tag på en båt lämnade Kuba. 125.000 flydde.

I dag är Mariel åter i centrum för Kubas politik gentemot omvärlden. Här skapas en hamn byggd för de nya stora fartyg som ska skeppa gods över världen efter breddningen av Panamakanalen. I anslutning till den nya hamnen anläggs en ekonomisk frizon som ska locka utländska investerare med fördelaktiga skattesubventioner.

Kuba levde länge på generösa krediter från Sovjetunionen. Efter ett par plågsamma år på svältgränsen efter murens fall kom Hugo Chávez Venezuela till undsättning. Men med oljeprisets fall och den politiska krisen i Venezuela måste Kuba söka efter nya sponsorer. Man hoppas på internationella investerare.

Landets ledning erkänner öppet det fundamentalt felaktiga i några av grundbultarna i den ekonomiska modellen.

– Centraliseringen, den fulla sysselsättningen, de parallella valutakurserna, den jämlika lönestrukturen, statens totala dominans var alla delar i en misslyckad modell, säger Joaquin Infante, rådgivare åt ekonomiminister Marino Murillo.

Ekonomen Infantes osentimentala sågning av det system han själv varit med och skapat bygger på insikten att Kuba måste få in externt kapital för att kunna rusta upp landet. Hamnen i Mariel och den ekonomiska frizonen är spjutspetsen i strategin som ska förse Kuba med kapital och modern teknologi. Projektet finansieras av Brasilien och hamnen sköts av ett företag från Singapore, och enligt maritima transportanalytiker är läget utmärkt och möjligheterna enorma den dag handelsembargot med USA lyfts.

– Vi anpassar nu vår ekonomiska modell till dagens verklighet och vi hoppas USA också är beredda att ändra på sin förlegade politik och handelsblockad, säger Joaquin Infante.

För ett år sedan berättade Barack Obama och Raúl Castro i simultana tv-tal – efter år av hemliga förhandlingar – att länderna skulle normalisera sina relationer. USA lättade på reserestriktionerna för amerikaner som vill resa till Kuba. Men att häva handelsembargot kräver ett beslut i kongressen.

Embargot, eller blockaden som kubanerna säger, är fortsatt ett hinder för att landet ska få fart på sin ekonomi.

Exilkubanerna i USA står på tårna för att få investera i sitt gamla hemland och finansierar redan i dag den växande småföretagarsektorn med runt två miljarder dollar per år som skickas till familjemedlemmar på ön. Med de lättnader som Obama infört kommer både transfereringen av pengar och antalet amerikanska turister att öka.

Nu är Kuba åter i ett slags chicken race med USA: Obama hoppas att en normalisering och ekonomiska lättnader ska leda till politiska reformer medan Castro hoppas att ekonomisk tillväxt, internet och möjligheter att tjäna pengar ska få folk att acceptera partiets monopol.

Inför höstens presidentval i USA har alla demokraternas kandidater sagt sig vilja fortsätta öppningen mot Kuba. De republikanska kandidaterna är splittrade. Donald Trump är i stort överens med Obamas politik medan Ted Cruz och Marco Rubio, som båda har kubanska rötter, är emot öppningen och vill behålla embargot så länge Castro sitter kvar.

I april ska Kubas kommunistparti hålla kongress och utvärdera reformerna, men partiets ekonomer ropar redan på högre tempo och fler förändringar. Raúl Castro har lovat att kliva av presidentposten 2018 och först då kan Kuba få en ledare som inte styrs av en världsbild från 1959. Kanske är det då den verkliga förändringen sker.

– Att vi får en ny ledare är jättebra och positivt, men otillräckligt och för sent, säger 19-årige Ramon Gutierrez samtidigt som han skrattar åt priset på en Lada 1.600 som han hittat på nätet:

»Ett fynd i utmärkt skick« kan fås för 127.000 kronor, motsvarande ungefär 1.000 kubanska månadslöner.

– Bättre att skratta för att slippa gråta, det är vår generations paroll.