Utrikes

Fast i fabriken

Publicerad 2013-05-06

Var det de fattiga textilarbetarnas eget fel att fabriksbyggnaden kollapsade och dödade närmare 400 av dem? Påståendet låter barockt, men det kommer från Bangladeshs inrikesminister MK Alamgir, som i en intervju med BBC i förra veckan hävdade att strejkande arbetare bokstavligt talat hade skakat byggnadens pelare så att den till slut föll ihop.

– En förundersökning ska inledas och åtgärder vidtas mot de ansvariga våldsverkarna, fortsatte han.

Sohel Rana, fabriksbyggnadens ägare och en framgångsrik lokalpolitiker, greps när han var på väg att fly till Indien och riskerar nu dödsstraff. I tidningen Dhaka Tribune citeras räddningsarbetare som konstaterar att armeringsjärn saknades och att fuskbygget bestod av sand och cement.

Tragedin är bara den senaste i en lång rad arbetsplatsolyckor i landets textilfabriker. Mellan åren 2006 och 2012 har fler än 600 arbetare dödats vid över 200 bränder och olyckor, enligt den internationella organisationen Clean Clothes Campaign.

Helena Thorfinn, författare och tidigare UD-tjänsteman i Dhaka, är inte förvånad.

– Min bok »Innan floden tar oss« handlar om en fabrik som rasar. Det är så tydligt att de här fabrikerna inte är värdiga arbetsplatser. Tre fabriker rasade under tiden jag bodde i Dhaka. Men när bara 40–50 människor dör blir det inga tidningsrubriker, säger Helena Thorfinn.

I början av 1980-talet fanns endast ett femtiotal klädfabriker i Bangladesh. Så började multinationella företag som H&M, Nike och Levi’s etablera sig i landet, lockade av de låga produktionskostnaderna. Under de trettio år som gått sedan dess har textilbranschen vuxit och ger i dag jobb åt 4,2 miljoner människor. Tre miljoner av dem är kvinnor. Enligt WTO är Bangladesh världens tredje största klädproducent efter Kina och EU. Klädindustrin utgör själva ryggraden i landets ekonomi, den står för 80 procent av landets totala exportintäkter och 13 procent av BNP.

En kartläggning som den svenska organisationen Fair Trade Center gjorde 2011 visar att de flesta stora svenska klädföretagen köper in kläder från Bangladesh. Bland andra Lindex, Kappahl, JC, Polarn & Pyret, Gina Tricot, Åhléns och MQ.

Svenska H&M står dock i en klass för sig. Bolaget tillhör de största inköparna av Bangladeshtillverkade kläder i världen, kanske är det allra störst.

Inget svenskt företag tycks ha haft någon verksamhet i den raserade fabriken. Men frågan är om det är en ren tillfällighet. Så resonerar åtminstone Catrin Rosquist, projektledare på Fair Trade Center.

– Det går inte att utesluta att olyckan hade kunnat ske i en svenskproducerande fabrik. 2010 dog 21 arbetare i en brand i en fabrik som H&M inspekterat fyra månader tidigare, säger hon.

I fabrikerna som levererar kläder till det tjugotal stora företag med egna kontor i Bangladesh, däribland H&M, ser det i allmänhet ganska bra ut, enligt Viveka Risberg, kanslichef på Swedwatch, en ideell organisation som granskar svenska företags verksamhet i utvecklingsländer. Hon arbetade tidigare som uppförandekodschef på just H&M i Dhaka, där hon bodde under fyra års tid, och tycker att de största multinationella företagen med rätta har hög svansföring.

– Men det viktigaste är att arbetarna själva får möjlighet att organisera sig och verka för förbättringar.

På de fabriker som anlitas av mindre och medelstora klädföretag är situationen ofta värre. Det handlar om den stora massan av internationella klädtillverkare som saknar jättarnas ekonomiska muskler och inte gör samma ansträngningar för att förbättra arbetsmiljön. Dessa företag har inte strålkastarna riktade mot sig på samma sätt och anlitar, enligt Viveka Risberg, ofta agenter och mellanhänder som inte bryr sig om arbetsmiljö eller mänskliga rättigheter.

Slum i Dhaka. Bangladesh är världens mest tätbefolkade land. I Dhakas storstadsområde bor över 12 miljoner människor.

Så sent som i slutet av 1990-talet bestod Bangladeshs textilindustri till stor del av rena slavverkstäder med fruktansvärda arbetsförhållanden. I dag är fabrikerna ofta högteknologiska och moderna. Men skenet kan bedra. Bakom den polerade ytan finns en verklighet med mer grundläggande arbetsmiljöproblem, som frånvaron av ett fungerande brandskydd, säkra byggnader och utbildad personal.

I rapporten »Conscious Actions and Sustainability Report 2012«, som publicerades härommånaden, listar H&M för första gången sina 785 leverantörer världen över. Enligt H&M genomfördes 2 541 inspektioner i företagets fabriker under 2012. Man lyfter också fram att 100 000 arbetare i Bangladesh har genomgått brandskyddsövningar och att företagets vd Karl-Johan Persson i fjol besökte Bangladeshs premiärminister Sheikh Hasina för att övertala henne att höja minimilönen. Hela 15 områden pekas ut i rapporten, allt från miljötänk till arbetarnas löner. Ingen punkt handlar dock specifikt om de anställdas säkerhet och byggnadsnormer.

– Det är ganska lätt att mäta temperaturen och luften i en fabrik. Att kontrollera ritningar, licenser och byggnadskonstruktioner är betydligt svårare i ett land där alla papper går att köpa för pengar, säger Viveka Risberg.

Organisationer som arbetar för att förbättra textilarbetarnas villkor riktar också in sig på frågor som rör arbetsvillkor, löner och fackliga rättigheter. Mindre än en procent av arbetarna är fackligt anslutna.

– Vi har inte fokuserat på byggnadssäkerhet. Men allt hänger ju ihop, om man inte har något att säga till om är det svårt att rapportera om missförhållanden och säkerhetsbrister, säger Catrin Rosquist på Fair Trade Center.

Fjolårets stora brand ökade fokuseringen på brandskydd. Nu diskuteras plötsligt byggsäkerhet. Vid ett möte i måndags lovade tillverkare från ett trettiotal världsledande märken, däribland H&M, att bilda en panel som ska ta fram en gemensam plan för att öka säkerheten vid landets fabriker.

Bangladeshs 160 miljoner invånare bor på en yta som är lika stor som en tredjedel av Sverige. Landets kamp mot fattigdomen kallas ofta för en framgångssaga. Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, har talat om »miraklet i Bangladesh« när han beskriver de senaste 30 årens utveckling som skett parallellt med framväxten av landets textilindustri. Men trots framstegen lever hälften av befolkningen på under tio kronor om dagen, och i FN:s rankning av utvecklingen i världens länder hamnar Bangladesh på plats 146 av totalt 169.

I en rapport från förra året konstaterar Swedwatch att även om textilarbetarnas levnadsförhållanden blivit bättre så är situationen fortfarande väldigt svår. Efter omfattande strejker 2010 höjdes minimilönen till 3 000 taka i månaden, 240 svenska kronor. Kvinnorna som Swedwatch har träffat är ofta ensamma familjeförsörjare.

– Det finns ett otroligt förakt mot landets textilarbetare. Ingen bryr sig om dem. Många tycker att en get är mer värd än en kvinna, säger Viveka Risberg.

I stället för att erkänna att det finns stora strukturella problem försöker de ansvariga nu hitta enskilda syndabockar. Informationen begränsas och alla skyller på varandra. Problemet är också att många av landets politiker och parlamentsledamöter är direkt involverade i klädbranschen och har egna ekonomiska intressen. Organisationen Human Rights Watch känner inte till ett enda fall där en fabriksägare ställts inför rätta efter tidigare dödsolyckor.

Textilindustrin har gamla anor i Bangladesh. Östra Bengalen var världsberömt för sina skickliga sömmerskor, vackra muslintyger och fina silke och klädde aristokratierna i Europa. När det Brittiska Indien skapades 1848 konkurrerades det tidsödande hantverket ut av nya maskintillverkade engelska tyger och bommullsodlingarna föll i träda.

De människor som tidigare försörjt sig på textilier tvingades ägna sig åt jordbruk för att överleva. I dag är trenden den motsatta. Varje år söker sig 500 000 fattiga landsbygdsbor till huvudstaden Dhaka. Det är där jobben finns, inom den åter så blomstrande textilindustrin.

Historien upprepar sig när bengalerna återigen skapar de kläder som européerna bär. Men nu är det inte bara en liten, europeisk elit som har råd att bära kläder märkta »Made in Bangladesh«.

Research: Nina Brevinge

Fakta | Klädjättens leverantörer

H&M:s leverantörer, antal per land.

Kina 266

Turkiet 181

Bangladesh 166

Indien 105

Totalt listar H&M 785 leverantörer som i sin tur driver cirka 1 800 fabriker. Cirka 150 av leverantörerna är så kallade »strategiska partners«, med vilka H&M har ett mer utvecklat samarbete, och står för 53 procent av bolagets produkter.

Källa: HM.com, summerade av Fokus