Fast i labyrinten

Det här var veckan då den fick ett namn. Greklands avsked från den gemensamma valutan kallas numera »Grexit«.

Detta var också veckan som politiker, ekonomer och folk från finansmarknaden talade öppet om det som tidigare var förbjudet, att Grekland är på väg ut ur EMU. Intrade, ett slags marknad för vadslagning med aktier, noterade i måndags en 43-procentig sannolikhet att Grekland ställer in sina betalningar före nyår. Börserna har fallit, marknadsräntorna på spanska, italienska och till och med tyska statsobligationer har åter stigit till alarmerande nivåer.

Orsaken är förstås Greklands oförmåga att bilda regering, en regering som EU förväntar sig ska upprätthålla de tidigare ingångna krisavtalen. Enligt Greklands senaste överenskommelse med sina lån-givare och trojkan ECB-IMF-EU ska 30 miljarder euro i stödpengar betalas ut under juni. Men bara om den grekiska regeringen som motprestation före månadens utgång -specificerar för EU ytterligare 11,5 miljarder euro i nya budgetnedskärningar.

Efter långa förhandlingar kastade de grekiska politikerna i tisdags eftermiddag in handduken och ropade på nyval.

Det är lätt att uppfatta veckans uttalanden från politiker, ekonomer och EU-företrädare som en faktisk prognos för vad som kommer att hända. Men det som har pågått de senaste dagarna kan snarare beskrivas som ett parti bluffpoker mellan EU-ledningen och ett antal politiker i Grekland.

Det tyngsta utspelet kom från EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso när han i italiensk tv förkunnade att om en medlem av euroklubben inte respekterar reglerna »är det bättre att den lämnar«.

Protestpartiet Syrizas ledare Alexis Tsipras å sin sida, hävdade att allt är en bluff. Han menade att Grekland inte skulle tvingas lämna euron även om landet – som han föreslår – skrotar sparprogrammet, backar på reformer som redan gjorts och slutar återbetala lån. Hans huvudargument var att euroländerna är alltför rädda för att spridningseffekter skulle rasera hela valutasamarbetet.

Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker förvirrade bilden ytterligare vid en presskonferens i måndags kväll när han sa att ingen i gruppen förespråkar ett grekiskt utträde.

– Det är vår orubbliga avsikt att behålla Grekland i euroområdet, sa han, enligt nyhetsbyrån Direkt.

Bortom dessa förhandlingsdimmor kan man ändå skönja ett antal vägar att välja för aktörerna den närmaste tiden. Det är Greklands tur att agera och landet har i realiteten tre möjligheter – vare sig det sker med en regering nu eller en nyvald i juni:

• Att landets politiska ledning faller för trycket utifrån och accepterar trojkans villkor.

• Att landet i stället väljer konfrontation och ensidigt förkastar sparprogrammet.

• Att landet söker omförhandling och försöker tråckla sig vidare i den labyrint som eurokrisen har utvecklats till.

Det förstnämnda alternativet är förstås möjligt, men de grekiska politikerna har – nyval eller inte – låst sig vid att trojkans villkor är orimliga.

Det mest realistiska är något av de andra två scenarierna. Mycket talar för att faktisk konfrontation väntar. Att Tsipras och hans anhängare står fast vid sin protest och förkastar åtstramningsprogrammet.

Vad blir i så fall EU:s respons? Trots att det kan finnas element av skrämsel-propaganda i unionens hållning i dag dominerar uppfattningen att man tillsammans med ECB och IMF i ett sådant läge faktiskt skulle frysa stödet till Grekland.

I motsats till för två år sedan har euro-medlemmarna hunnit bygga upp en stödfond på 500 miljarder euro som kan användas för att stoppa spridningseffekter. Europeiska banker har redan skrivit av stora förluster på grekiska tillgångar, och Spanien, Italien och Irland arbetar flitigt med reformer. Priset för att låta Grekland falla har med andra ord sjunkit.

Om EU mot bakgrund av den kalkylen skulle stoppa sparpengarna till Aten uppskattar den tyska privatbanken Berenberg att Greklands statskassa tar slut någon gång i juli, med resultat att varken löner till statsanställda eller räntor till kreditgivare kan betalas ut. Det skulle leda till statsbankrutt.

Men i ett sådant här konfrontations-scenario kan den grekiska ekonomin också bringas på fall i ett tidigare skede, via banksystemet. ECB tillhandahåller i dag kontinuerligt krediter, och skulle den kranen stängas av innebär det att grekiska banker omgående slutar fungera. Om de inte redan har försatts i samma situation av insättare som plockat ut alla sina pengar.

Oavsett vilket leder en oförsonlig linje från båda parter till ett grekiskt euro--utträde. Det kan för övrigt ske i praktiken, innan euron formellt har avskaffats i landet. För att hålla ekonomin i gång skulle antagligen bankerna börja ge ut något slags växlar, som i praktiken utgör en ny valuta. Så ja, det kan faktiskt bli rörigare än vad det redan är.

En något mer ordnad övergång kräver att staten hinner före bankerna och stiftar en ny valutalag, fryser för en tid alla uttag ur bankerna och konverterar inhemska euro-tillgångar till den nya valutan. Bankerna skulle för övrigt behöva ombildas eftersom de också blivit helt bankrutta, precis som vid Islandskrisen.

Valutaomställningen vore en smärtsam process både för Grekland och övriga EU där varje enskilt affärskontrakt skulle behöva tas under lupp och stora värden raderas ut. Men det är inte en omöjlig väg. Argentina var med om detta år 2001 och kunde mitt i kaoset åtminstone dra fördel av att händelsen definierade ett slags »timme noll«, både psykologiskt och finansiellt.

Precis som i Argentina skulle en ny valuta i Grekland omedelbart förlora stort i värde mot euron, 50 procent uppskattar den brittiska tankesmedjan National Institute of Economic and Social Research. Det skulle i ett slag stärka Greklands konkurrenskraft och få fart på aktiviteten, men å andra sidan öka utländska skulder och importpriser. För att inte tala om vilka sociala och politiska effekter en sådan omvälvning skulle få.

Den andra realistiska vägen, ett fortsatt tråcklande, kan framstå som orealistisk efter veckans uppskruvade retorik. Den skulle kräva att euroledarna visar sig beredda till ytterligare offer för att hålla ihop unionen och väljer en mjukare linje än de just nu medger.

Det handlar inte i första hand om stolthet eller ekonomiska principer, utan om möjligheterna för Angela Merkel att få med sig alltmer ovilliga tyska väljare på en ny räddningsmanöver. Delstatsvalet i Nordhein-Westfalen i veckan var en svidande vidräkning med Merkels kristdemokratiska parti. Undermineras hennes politiska mandat ytterligare av den vänstervåg som sveper fram över Europa blir också möjligheter att agera i krisen mindre.

Ett nytt sparprogram innebär dessutom fortsatt lidande för ett Grekland vars befolkning och politiker redan har bestämt sig för att inte acceptera mer. Budget-underskottet har redan kapats med åtta procentenheter av BNP sedan 2009 och trojkans plan är att det måste ned ytterligare sju procent, må vara att man kanske kan ge en längre respit än fram till 2014 som det nu är sagt.

För att ekonomin inte ska avstanna under trycket av nedskärningarna måste grekerna samtidigt höja inkomsterna genom att öka konkurrenskraften. I ett uppgivet klimat av svag efterfrågan och hög arbetslöshet.

Men det finns faktiskt en del som talar för att detta tredje scenario – en fortsatt vandring i eurokrisens labyrint – är möjligt.

I beräkningen måste man lägga in den kraft och politisk prestige som ett antal av aktörerna har investerat i ansträngningarna att hålla ihop eurozonen. Frågan är hur mycket det ska visa sig vara värt i praktiken.

Det balsam som sannolikt måste till för att lugna både tyskar och greker i en situation av fortsatta förhandlingar är tillväxtåtgärder. Både politiskt, psykologiskt och ekonomiskt behöver Grekland något som utgör en nystart även inom ramen för euron. Det skulle kunna rymmas i den tillväxtpakt som diskuteras mellan Frankrike och Tyskland i dagarna. Att Frankrike i veckan har fått ny politisk ledning skulle kunna öppna för just sådana åtgärder.

Det finns också tecken på att grekerna själva kan vara på väg att acceptera sin del i ett fortsatt tråcklande.

EU-ledarnas hot de senaste dagarna har av allt att döma haft effekt på grekiska väljare. De opinions-undersökningar som duggar tätt ifrån Aten har svängt mot ökat stöd för euron sedan parlamentsvalet. Enligt en mätning publicerad i tidningen Guardian i måndags vill 81,5 procent av grekerna nu stanna inom den gemensamma valutan samtidigt som 53,6 procent uttalade sig för att hålla sig till sparplanen. Detta alltså samma befolkning som häromveckan röstade för att bryta villkoren i EU-avtalet.

I ett nyval kan låsningar också lirkas upp. Samtidigt börjar alla lära sig eurokrisens turer nu. Så snart en öppning i labyrinten skönjs dyker ett nytt hinder ofta upp.