Fem sekler av tragedi

I folkmun kallades presidentpalatset för Vita huset. Det var förstås ironiskt, för kupolerna och den lysande vita färgen till trots symboliserade byggnaden det koloniala arvet. Det var länge sedan presidentpalatset i Port-au-Prince sågs som något annat än en sorglig parodi på politisk makt och demokrati. Ändå har byggnaden stått pall för flera revolutioner och blodiga statskupper.

Efter att palatset föll ihop som ett korthus vid jordbävningen den 12 januari kommer den knappast saknas av någon på Haiti. Dess förödelse är snarare en symbol för allt som är fel med den lilla ö-nationen; från det politiska våldet och fattigdomen till korruptionen och bristen på framtidstro. Det raserade huset känns inte som en slump, snarare som en symbol för Haitis öde.

Ändå var denna ö i begynnelsen gudabenådad. Långt innan den fick namnet Hispaniola av Christofer Columbus då han steg i land 1492, trodde de ursprungliga invånarna att självaste paradiset låg på den södra delen av ön. Att paradisön förvandlats till ett fattigt och korrumperat mänskligt helvete har många orsaker.

Den 1 januari 1804 självständighetsförklarades Haiti av Jean-Jacques Dessalines. Det blev världens första självständiga svarta republik. Dessförinnan hade landet styrts av två brutala kolonialmakter. Spanjorerna var först och utrotade snabbt indianbefolkningen såväl medvetet som omedvetet genom folkmord, smittspridning och hänsynslös exploatering av arbetskraft i de farliga gruvorna.

När fransmännen tog över styret 1697 var målet att förvandla den till Antillernas pärla och skapa ett handelscentrum för hela den Nya världen. Men priset var fruktansvärt högt. En halv miljon slavar importerades från Afrika och behandlades som djur. När de folkliga upproren växte sig starkare och starkare fick Frankrike till slut erkänna sig besegrat. Men de lämnade den pånyttfödda nationen med en kolonial skuld som förhindrat både ekonomiska och politiska framsteg. Den kroniska instabiliteten föranledde den amerikanska ockupationen mellan 1915 och 1934.

Därefter följde 30 år av diktatur under far och son Duvalier. När så Haiti 1986 äntligen blivit fritt även från denna boja var det många som trodde att förbannelsen som vilat över landet äntligen var bruten. Men den demokratiska övergång som så många hoppats på genomfördes aldrig.

Varför? Till det tunga koloniala arvet fogades nu den politiska klassens oförmåga att ta sitt ansvar för landets framtid. Klansystem, voodoo och motsättningar mellan svarta och mulatter har präglat landet medan begrepp som samhällsnytta och det allmänna bästa aldrig synts i praktiken. Efter Duvalier var det Jean-Bertrand Aristide som svek sitt folk. Han kom till makten som en frälsare, framburen på en våg av hopp utan tidigare motstycke i landets historia, men förvandlades snabbt till despot med en privat och mycket fruktad milis.

Sedan har vi förstås den ekonomiska eliten, som lever tillbaka­dragen i enorma villor bland kullarna. De syns knappt offentligt men de kontrollerar allt. Från landets import och export till de politiker som köpts för pengar.

Har man inte upplevt kontrasterna på nära håll och med egna ögon är det svårt att föreställa sig hur dessa personer står på flotta bjudningar och talar om att vattnet i deras pool tagit slut, samtidigt som befolkningen svälter. Eller hur de beskriver sina landsmän som ett gäng vilda banditer och analfabeter, som inte är värda mer än djur. Deras totala likgiltighet inför landets misär är slående.

Efter 500 år av fruktansvärda prövningar är det inte särskilt konstigt att olycka och katastrofläge har blivit ett normaltillstånd för Haiti. För att kunna bryta den onda cirkeln krävs en nästan ofattbart stor insats, en Marshallplan för Haiti.

Haitis historia
1492 Columbus upptäcker och koloniserar ön som han döper till Hispaniola.

1697 Franske kungen Ludvig XIV tar över den västliga delen av ön.

1791–1803 Toussaint Louverture leder revolutionen mot Frankrike.

1804 General Jean-Jacques Dessalines förklarar Haiti självständigt.

1915–1934 Amerikansk ockupation.

1958 Diktatur under Francois Duvalier och dennes son Jean-Claude.

1990 Jean-Bertrand Aristide väljs av folket men avsätts året därpå.

1996 René Préval väljs till president.

2001 Aristide återväljs.

2004 Efter oroligheter och många döda tillsätts en FN-ledd interrimregering.

2006 René Préval blir president för andra gången.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter