»Fienden kommer slå tillbaka«

Barack Obama har beslutat att sända 21 000 extra soldater till Afghanistan. Det betyder att USA kommer att ha 68 000 soldater i landet vid årets slut. Målet är att vända det försämrade säkerhetsläget, bekämpa talibanerna och al-Qaida, och stabilisera landet. Men många befarar att det kommer att misslyckas och att Afghanistan blir Obamas Irak. Det är general David Petraeus, chef för att USA:s centrala kommandostyrka, som ska undvika detta.

Vilken strategi och vilka mål har USA:s operationer i Afghanistan?
– Uppdraget går ut på att se till att Afghanistan inte på nytt blir en tillflyktsort för al-Qaida och andra transnationella extremister. För att uppnå vårt mål måste vi och våra koalitions- och afghanska partners lyckas vända den försämrade säkerhetssituationen, upprätta afghanska styrkor som över tid ska kunna axla säkerhetsansvaret i landet, samt hjälpa till med tillkomsten av ett styre som har lokalt stöd. Dessa ambitioner kräver, som president Obama och många andra har understrukit, ytterligare trupper, men också inkorporering av vissa traditionella strukturer, bättre grundläggande förnödenheter och tjänster för afghanerna, liksom pådrivandet av ekonomisk utveckling på lokal nivå.

Vad är det som gör att du tror att USA kommer lyckas i vad som kallas »imperiernas grav«?
– I motsats till de imperierna är inte vårt mål att erövra Afghanistan. De sökte underkuva landet och dess folk. Vad vi försöker göra är att säkra situationen för att landet ska bli mer stabilt och kunna stå på egna ben. Men en nyanserad uppskattning av den lokala situationen är av största vikt. Ledare och trupper måste lära sig förstå klanstrukturerna, makthavarna, de goda och de onda killarna, lokal historia och kultur, samt hur olika system fungerar och bör fungera. Detta kräver lyhördhet och respekt för lokala äldre, mullor, bönder och affärsinnehavare. Det kräver, naturligtvis, också drickande av många koppar te.

En avgörande faktor för att stabilisera Afghanistan är att vinna folkets stöd, men många experter säger att ni då måste vara i Afghanistan under en längre tid. Vilken tidsram handlar det om?
– Jag gillar inte att tala om tidsramar, eftersom situationen konstant ändras. Självklart är vårt engagemang i Afghanistan ett långtidsprojekt, men jag tycker att det är viktigt att poängtera att över tid kommer det ändra karaktär allteftersom situationen förändras. Man kan förvänta sig att vår roll kommer utvecklas från en mer aktiv stridsroll till en mycket mer begränsad sådan. Det är något som vi redan ser hända i vissa distrikt i Kabul, där afghanska trupper har tagit över allt fler uppgifter från amerikanska trupper.

En annan avgörande fråga är det stora antalet civila som dödats av amerikanska armén i strider med talibanerna och al-Qaida. Vad gör ni för att minimera dödsfallen?
– Vi inför nu taktiska anvisningar och riktlinjer för den militära personalen så att den är adekvat förberedd, har full förståelse för krigets regler och kan svara på hoten på lämpligt vis.

Du har sagt att det kommer bli värre innan det blir bättre. Kan du förklara?
– När man går in på en fiendes tillflykts­ort och hemmaplan – ett område där han har sin bas, planerat attacker och byggt bilbomber med mera – då kommer han att slåss för den. Därför blir de närmaste månaderna mycket tuffa. Allteftersom vi och våra allierade startar operationer för att förbättra säkerheten kommer fienden att slå tillbaka. När vi lanserade »The Surge« i Irak försökte al-Qaidaliknande grupper återvinna sina tillflyktsorter och fristäder. Det var en tuff kamp för oss. Vi kommer se samma sak i Afghanistan.

För att stabilisera Afghanistan kommer USA också att behöva samarbeta med flera länder, bland annat Iran, som inte direkt är USA:s närmaste allierade. Hur skulle ett fruktbart samarbete med Iran se ut?
– Vi kommer behöva mer hjälp från alla angränsande länder, Nato och de skandinaviska trupper som redan är engagerade, samt från resten av det internationella samfundet. I Irak har vi under de senaste åren lärt oss att komplexa problem kräver samarbete med olika partners men även koalitioner som inte enbart har militära eller fysiska handlingsplaner. Vi kommer att behöva utbildning och rehabilitering av tillfångatagna extremister, utbildning och yrkesträning, engagemang från familjer, anknytning till olika stammar, samt ansluta till internationella försök att stoppa finansiella terroristnätverk och inflödet av utländska stridskämpar.

För att få ett samarbete med Iran kring Afghanistan menar analytiker att USA kommer vara tvunget att backa på kraven på att Iran ska upphöra med sitt  kärnkraftsprogram. Vad kan USA erbjuda i utbyte?
– Det vill jag inte kommentera. Det är ett politiskt beslut och det borde jag inte ge mig in på.

Pakistan, som redan har kärnvapen, är avgörande för stabiliseringen av Afghanistan. Vad gör ni för att förbättra relationen med dem?
– Vi försöker hjälpa Pakistan så mycket som möjligt både militärt och ekonomiskt, men de har gjort klart att detta är deras fight. Pakistan är ett väldigt stolt land. De har institutioner. Vårt jobb är att förbättra dessa institutioners möjligheter, hjälpa dem att utveckla sin kapacitet att bekämpa terrorism, och att hjälpa regeringen att genomdriva de omfattande insatser som sträcker sig långt bortom det militära. Vi har till exempel redan utlovat 110 miljoner dollar i stöd till de människor som drivits på flykt på grund av offensiven i Swatdalen. Det finns också planer på att USA ska donera 1,5 miljarder dollar om året i utvecklingsstöd över en femårsperiod.

I maj utförde Pakistan en stor opera­tion mot talibanerna i Swatdalen, och president Zardari har nu antytt att södra Waziristan, som länge varit en tillflyktsort för talibanerna och al-Qaida, står på tur. Hur ser du på det?
– Jag ska inte prata om vad de borde göra härnäst, men jag vill understryka att den pakistanska armén har allokerat en substantiell styrka till Swatoperationen. De är fast beslutna att utkämpa denna kamp utan vår hjälp, och deras inställning att detta är deras fight visar också på att de inte enbart agerar enligt amerikanska intressen. Storleken på denna operation är ett resultat av ett folkets gemensamma fördömande av talibanerna, politisk enighet och militär beslutsamhet. Det jag tror hände, var att när talibanerna kom in i Swatdalen såg människorna med egna ögon vilket förtryck deras sedvänjor innebär. Musikaffärer stängdes, en kvinna piskades offentligt, män tilläts inte raka sig och flickskolor stängdes och brändes.

Vad gör du för att Pakistans kärnvapen inte ska hamna i fel händer? Stämmer det att ni har en plan för att flytta på dem om situationen försämras?
– Det har jag inte hört något om. Men jag vill upprepa vad president Obama nyligen sagt, och det är att USA är säker på att säkerhetsnivån är adekvat och att vapnen är i säkra händer och inte kommer hamna hos talibanerna.

Om USA stannar i Afghanistan på lång sikt, vad innebär det för Pakistan? Kommer ni skicka trupper dit också?
– Nej! Det finns inga intentioner från USA:s sida att utföra operationer där, speciellt inte på marken. Pakistans militär och andra styrkor har alla intentioner att utföra de operationerna.

Ser du USA lansera en militär markkampanj i Afghanistan av samma typ som tidigare i Irak inom överskådlig framtid? Eller kommer ni snarare att göra jobbet från luften med flygplan och missiler?
– Nej, jag kan inte se några utsikter för det, eller var det skulle vara.

Tidigare i maj sa du att al-Qaida inte längre opererar i Afghanistan. Vad ligger bakom detta uttalande och vad är bevisen för detta?
– Det finns inte några nya baser där, även om anslutna grupper fortfarande har enklaver och tillflyktsorter i landet. Vad som har hänt är att al-Qaida har lidit omfattande förluster under de senaste sex till nio månaderna genom att flera viktiga ledare har fångats eller dödats.

Hur skulle du vilja beskriva al-Qaida i dag?
– Den information vi har visar att al-Qaida har återuppstått som en centralt styrd organisation som är kapabel att planera attacker i andra länder. Det förekommer en viss hierarki, en viss sammanlänkning, och det förekommer med säkerhet en ström av personer, pengar, expertis, sprängmedel och kunskap. Vi ser tecken på ett globaliserat al-Qaida som upprätthåller logistiska och kommunikativa kopplingar till terroristgrupper i Irak, Jemen, Somalia, Nordafrika och delar av Europa.

Du har ägnat ditt liv åt den amerikanska armén. Hur har ett liv som till så stor del fokuserat på krig och konflikt påverkat dig?
– Jag tror inte att du skulle hitta någon erfaren person i uniform som törstar efter krig och konflikt. Det är sant att jag ägnat en stor del av mitt liv till att studera och utföra krig, men jag har faktiskt delat upp mitt liv och även ägnat mig åt en hel del akademiskt arbete. Jag hoppas att det också format vad jag gör och vem jag är.

Det har förekommit rapporter om att du skulle ha planer på att en dag kandidera som president. Stämmer det?
– Nej! Jag har konsekvent förnekat detta. Det är inte sant, men det tycks inte spela någon roll. Det jag gör nuförtiden är att citera en country and western-sång av den utmärkta sångerskan Lorry Morgan: »What part of No don’t you understand?«