Fler dammar hotar brista

Ingen hörde när den brast. Men de åttahundra invånarna i byn Kolontár i östra Ungern kunde inte missa dånet från den tsunami av giftslam som dundrade fram mellan husen förra måndagen. Den röda, starkt frätande, vattensörjan smetade in hela samhället. Sju personer drunknade direkt, minst etthundrafemtio fördes till sjukhus med svåra kemiska brännskador. På åkrar och betesmarker ödelades generationers slit på ett ögonblick. I floden Marcal utplånades allt liv. När familjerna i Kolontár vaknade ur sin mardröm var det bara för att inse att katastrofen inte är över än. När slammet torkar upp kommer dammet som innehåller arsenik, kvicksilver och krom spridas med vinden och vara direkt farligt vid inandning. I åratal framöver riskerar befolkningen nervskador och förhöjd cancerrisk.

I Västeuropa har säkerhetskraven på den här typen av dammar länge varit mycket höga, men i deltat kring Donau finns många dammar, såväl nedlagda som i bruk, där det råder stor oklarhet kring förhållandena. Det berättar Världsnaturfondens naturvårdsexpert Tom Arnbom och nämner dammen i Almásfüzito, ett jordbävningsutsatt område i norra Ungern. Dammen innehåller minst tolv miljoner ton gruvavfall från 1945 till 1995 blandat med kemikalier, industriellt avfallsvatten, kommunalt avfall och oljerester. En annan ifrågasatt gruvdamm ligger precis invid Donaus biflod Ogosta i bulgariska Chiprovtsi. Det relativt färska EU-landet Bulgarien har ännu inte infört det europeiska regelsystemet om gruvavfall vilket gör insynen begränsad för alla utomstående.

Gruvdammen som brast utanför Kolontár är liksom många riskdammar ett arv från sovjettiden. I mitten av 1990-talet köptes anläggningen billigt av aluminiumtillverkaren MAL och ägs i dag av några av Ungerns mest förmögna män.

– De och hela gamla östblocket har haft annat än miljön att tänka på de senaste årtiondena, konstaterar Tom Arnbom, naturvårdsexpert på Världsnaturfonden WWF.

Bristen på information om hur dammarna är konstruerade, inspekterade och vad de faktiskt innehåller är ofta stor.

– Det är kusligt med de här tickande miljöbomberna. Det kan mycket väl vara dumpat material från kommunisttiden. I dammen som brast finns dessutom­­ uppgifter på att det fanns tre gånger så mycket slam som tillåtet, säger Tom Arnbom.

Miljöorganisationer har länge haft ögonen på den här typen av verksamheter. Ungerska WWF kablade i somras ut bilder på just gruvdammen utanför Kolontár. Bilder på vad som ser ut som en läcka i skyddsvallarna.

– Katastrofen i Ungern är inte något isolerat eller unikt. Det här är ett problem som återkommer igen och igen. Uppenbarligen har man inte vidtagit tillräckliga säkerhetsåtgärder, säger Therese Jacobsson, ekotoxikolog på Greenpeace.

När gifthalterna i området kring Kolontár kan tänkas minska beror naturligtvis på vilka åtgärder som sätts in. Men det handlar, uppskattar Therese Jacobson, om decennier. Ett EU-team med fem experter är nu på väg till Ungern för att hjälpa landet att bedöma skadorna. En av medlemmarna är svenska Pia Lindström, miljöchef för Bolidens gruvdrift.

Det var bland annat efter den omfattande olyckan i just Bolidens gruvdamm i Spanien 1998 som EU på allvar började ta tag i frågan. Margot Wallström, som då var miljökommissionär, såg till att driva på för ett direktiv kring hanteringen av gruvavfall, inventering och inspektioner av dammar. Processen var seg, ämnet svårförhandlat och direktivet stod klart först 2006. Tom Arnbom på WWF konstaterar dock att stark lobbying har gjort att de nationella övergångsreglerna på många håll blivit väl generösa. Han och WWF vill nu att man skyndar på direktivets ikraftträdande. Hade det varit på plats hade det kanske kunnat förhindra miljökatastrofen utanför Kolontár. Som läget är i dag behöver inte EU:s länder införa de nya strängare reglerna förrän första maj 2012.

Det går inte att komma undan vare sig gruvdammarna eller det miljöfarliga avfallet. Det är en biprodukt av all gruvverksamhet. Peter Åkerhammar, utredare på Sveriges geologiska undersökning, konstaterar att det i dagsläget inte finns något annat sätt att hantera avfallet än att deponera det i dammar på det sätt som görs i dag, naturligtvis konstruerade på ett hållbart sätt. Att upphöra med gruvbrytningen är inte möjligt.

– Vi behöver de här metallerna i vårt moderna samhälle, säger Peter Åkerhammar.

I Ungern har det rättsliga efterspelet till olyckan redan inletts. En av ägarnas söner, Zoltan Bakonyi, är vd och han greps i måndags av ungersk polis. Ytterligare gripanden kan vara aktuella. I tisdags togs hela bolaget över av den ungerska staten.

Det mer konkreta saneringsarbetet har också börjat. Vattendragen återhämtar sig troligtvis betydligt snabbare än livet på land. Det pratas om att det översta jordlagret på hela det fyrtio kvadratkilometer stora översvämmade området måste schaktas bort för att hindra att tungmetallerna fortsätter förgifta marken och tränger ner till grundvattnet. Var de enorma jordmassorna ska dumpas finns ännu inga planer för.

Fakta| Riskanläggningar vid Donau

1. Almásfüzito-depån, Ungern, damm för industriavfall.

2. Ajka-dammen, Ungern, brast den 4 oktober.

3. Novi Sad, Serbien, oljeraffinaderi.

4. Pancevo, Serbien, oljeraffinaderi och plastfabrik.

5. Baia Mare, Rumänien, stor cyanidläcka år 2000.

6. Rosia Montana, Rumänien, planerad guldfabrik.

7. Prahovo, Serbien, stor oljeläcka i Donau 2006.

8. Chiprovtsi-depån, Bulgarien, damm för industriavfall.

9. ArcelorMittal Galati, Rumänien, metallfabrik.

10. Alum Tulcea, Rumänien, aluminiumfabrik.

Tidigare stora dammolyckor

Los Frailes
Fyra och en halv miljon kubikmeter slam från gruvdammen rann 1998 ut i floden Rio Agrio, Spanien.

Baia Mare
Den största miljökatastrofen i Europa sedan Tjernobyl, 2000. En avfallsdamm med cyanid och tungmetaller från en guldgruva sprack och läckte ut i floden Tizla, Rumänien.

Aitik
Vid Sveriges största dammhaveri, utanför Gällivare 2000, rann 1,6 miljoner kubikmeter kopparhaltigt vatten ut i flera vattendrag i direkt anslutning till Kalixälven.