Flykten från Berlusconi

Pompeji. Klockan sex på morgonen lördagen 6 november rasade en 2 000 år gammal byggnad samman i den antika romerska staden vid vulkanen Vesuvius fot. Det 40 kvadratmeter stora huset användes på sin tid som träningsarena för gladiatorer. Orsaken till ruinens kollaps var bristande underhåll. Det finns inga pengar.

Schola Armaturums sönderfall är som ett förebådande. Det är sinnebilden av ett land i djup ekonomisk och akut politisk kris. Enligt premiärminister Silvio Berlusconis tidigare regeringspartner Gianfranco Fini befinner sig Italien även i »moralisk utförsbacke«, vilket för tankarna till det romerska imperiets fall. Det är förstås tacksamt att använda den senaste tidens skandaler kring Berlusconi i politiskt syfte, men Fini har samarbetat med Berlusconi i 16 år, premiärministerns syn på makt, moral, sexköp och umgänge med minderåriga damer kan inte komma som någon överraskning för honom. Inte heller handlar det främst om några färska incidenter, exempelvis var det i maj, för sex månader sedan, som Berlusconi fick sin unga algeriska väninna frigiven hos polisen. Men någon hade bestämt sig för att det var dags att det blev känt. Tiden var inne.

Bakgrunden är att Berlusconi efter flera offentliga gräl med Fini under våren i juli slängde ut honom ur deras parti Frihetens folk. Men premiärministern hade underskattat det stöd hans forna allierade skulle lyckas mobilisera på kort tid. Nu slår Fini tillbaka.

Under de fyra månader som gått sedan den uppslitande separationen har talmannen Fini bildat ett nytt parti. »Framtid och frihet för Italien«, ett namn som är tydligt besläktat med det parti han lämnat. Samtidigt har en grupp parlamentariker visat sitt stöd för Fini och sitt misstroende mot Berlusconi genom att ställa sina platser till förfogande.

– Efter avhoppen har Berlusconi-regeringen förlorat sin majoritet i deputeradekammaren och i senaten är det jämnt, säger Mattias Broman, ambassadråd på Sveriges ambassad i Rom.

När Fini söndagen 7 november höll presskonferens och krävde Berlusconis avgång hade han vid sin sida fyra personer ur regeringen. En minister, en vice minister och två statssekreterare. Genom att stå där visade de att Gianfranco Finis krav är förankrat. Han vill med hjälp av stöd från kristdemokraterna (UDC) tvinga Berlusconi att bredda majoriteten och släppa ifrån sig makt. Annars hotas premiärministern av en förtroendeomröstning som sannolikt kommer fälla honom.

Mattias Broman säger att det finns tre scenarier just nu. Ett är att Fini får som han vill, ett annat är att om regeringen faller så bildas en så kallad »teknisk » regering. Det är en tillfällig regering vars syfte är att ändra vallagen så att valsystemet blir mer proportionerligt, i dag får den som har majoritet en »röstbonus« för att man ska kunna skapa starka regeringar. Det tredje alternativet är att utlysa nyval i förtid, egentligen löper mandatperioden ut först 2013.

Mycket tyder på att det är inledningen av Berlusconis fall vi nu bevittnar, den starkaste politiker Italien haft de senaste 20 åren, kanske under hela efterkrigstiden. Hans styrkor, uppkäftigheten och machoismen, har blivit hans svagheter därför att de inte längre kan dölja att han har förlorat sin handlingskraft. Att hans politik är lika sminkad som hans ansikte.

Tidningen New York Times beskriver hur soporna åter fyller Neapel: »Berlusconi säger att han ska lösa problemet. Men den här gången är det annorlunda; få tror honom.« Den utlovade uppbyggnaden av staden L’ Aquila efter jordbävningen 2009 har strandat i ett moras av korruption. Och ekonomiskt är det än värre.

En färsk rapport publicerad i spanska tidningen El Pais visar att Italien under de senaste tio åren haft näst sämst tillväxt i hela världen, totalt 2,43 procent. Bara Haiti är sämre med 2,39 (Sverige ligger på 21,40 procent). Andra nyckeltal som visar hur Italien har skapat en egen strykklass är nivån på investeringar i forskning och utveckling, den ligger på en procent av BNP, jämfört med EU-snittet på 2,5 och Sveriges 4 procent. Landet har Europas största statsskuld, och en av Europas största svarta sektorer, runt 15 procent, enligt OECD.

Författarpseudonymen Stendhals citat från 1826, »Ingenstans växer plantan, människan, mer kraftfullt än i Italien« har, om man ser till den ekonomiska statistiken, förlorat all mening. Även de unga verkar ha den uppfattningen, utflyttningen bland nyutexaminerade har nästan dubblats de senaste åren. 34 procent önskar att de kunde emigrera.

Journalisten Bill Emmott, som 2001 skrev en mycket uppmärksammad artikel i The Economist med den kaxiga titeln »Why Silvio Berlusconi Is Unfit to Govern«, har nu skrivit en bok, »How to Start Again after Berlusconi«. Kanske är det ett tecken i tiden.

Fakta | Spelarna i italienska politiken

Silvio Berlusconi
Premiärminister
Har varit politiskt aktiv sedan 1994, han omvaldes för tredje gången 2008. Leder nuvarande regering, en koalition mellan hans eget parti Frihetens folk (som bildats genom en fusion mellan Forza Italia och Alleanza Nazionale) och Lega Nord.

Gianfranco Fini
Talman
Sparkades ur Frihetens folk i somras, startat nytt parti, Italiens framtid och frihet. Tidigare partiledare för Alleanza nazionale, med rötter i fascismen. Mussolinis barnbarn Allessandra lämnade partiet när Fini 2003 försökte distansera sig från det förflutna genom att kalla fascism »absolut ondska«.

Giulio Tremonti
Finansminister
Tillhör Frihetens folk, i dag Berlusconis rival, men har suttit vid hans sida i flera regeringar. Står koalitionspartnern Lega Nord nära och är vän med ledaren Bossi. Skeptisk till globaliseringens fördelar. Skattesänkare av stora mått, federalist.

Umberto Bossi
Ledare Lega Nord
Tidigare sångare, med ett förflutet inom kommunismen. Kämpar för autonomi i norra Italien. Har suttit i EU-parlamentet. Dömdes 1998 för uppmaning till våld, då han på ett partimöte sa »vi måste jaga dessa (neofascister) och om de tar röster från oss genomsöka hus efter hus, för vi har sparkat ut facisterna en gång förut.«

Politiska partier med över 4 procent av rösterna 2008
Frihetens folk, Lega Nord, Demokratiska partiet, Framtid och frihet för Italien, Unionen kristdemokrater och centerdemokrater, Italienska värderingar.

Bara Haiti är sämre
Italiens totala tillväxt de senaste tio åren är 2,43 procent. Bara Haiti är sämre med 2,39 procent. Under samma period har Sveriges ekonomi växt med 21,40 procent.