Följer Frankrike i Trumps spår?

– Vi står på randen till inbördeskrig, säger den franska säkerhetspolisens chef Patrick Calvar och konstaterar att extremismen växer överallt.

– Ultrahögern bara väntar på en konfrontation. Och jag tror att den konfrontationen kommer att ske, förutspådde han när han talade inför franska nationalförsamlingens försvarsutskott tidigare i år.

Efter brexit och Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet är det frågan om Frankrike, som väljer president om fem månader, står på tur att chocka världen. Högerns primärval bjöd på en första överraskning med en stor seger för François Fillon, tidigare premiärminister. Fillon representerar en katolsk höger som kombinerar socialkonservatism och nyliberalism i Margaret Thatchers anda.

Det verkar framför allt ha varit hans hårda retorik om islam och invandring som gav en avgörande fördel mot den favorittippade mittenpolitikern Alain Juppé.

Som inget annat land befinner sig Frankrike i tidens korsdrag. Jihadism och högerradikalisering löper där samman, och det i en tid då demokratin blivit alltmer kringskuren av globala marknadskrafter och av ett internationaliserat finanskapital.

En opinionsmätning efter terrormassakern i Nice i somras, redovisad i tidningen Le Monde, ger en fingervisning: för den händelse extremhögergrupper skulle ta till våld mot muslimer för att hämnas så ansåg så många som var tionde fransman att det vore rätt.

Den jihadistiska terrorismen och det växande stödet för extremhögern är konsekvenser av den demokratiska nationalstatens förvittring. Enklare sammanfattat så frodas extremismen eftersom globaliseringen har försvagat sammanhållningen mellan medborgare. Det hävdar Jean-Pierre Chevènement, tidigare socialistisk minister, i en ny bok, »Un défi de civilisation« (En civilisationsutmaning). Boken är en plädering för att avsluta den nyliberala epok som inleddes på 1980-talet, och får stor uppmärksamhet i franska medier.

Antiterrortrio. »Vi står på randen till inbördeskrig«, säger den franska säkerhetspolisens chef Patrick Calvar. här flankerad av Denis Favier (till vänster), chef för det franska gendarmeriet och rikspolischefen Jean-Marc Falcone. Foto: Patrick Kovarik/TT

Jean-Pierre Chevènement bidrog på 1970-talet till att skapa en samlad vänster. Det ledde till att vänstern för första gången under den femte republiken (nuvarande statsform) kunde bryta högerns maktmonopol, och att socialisten François Mitterrand valdes till president 1981. Redan från början var Chevènement stridbar och han lämnade regeringen i protest 1983 när han ansåg att vänsterambitionerna övergavs och att socialistpartiet anammade marknadsliberalism. Han skulle komma att avgå från posten som försvarsminister 1991 i protest mot att Frankrike anslöt sig till Irakkriget, och som inrikesminister 2000 i protest mot en decentraliseringsreform. Chevènement har länge varit en konsekvent kritiker av nyliberalism och av europeisk överstatlighet, särskilt av euron och är vid 77 års ålder något av vänsterns grand old man.

I somras utsågs han av socialistregeringen att leda en stiftelse, Fondation pour l’islam de France, som ska verka för bättre relationer mellan Frankrikes fem miljoner muslimska medborgare och resten av samhället. Jean-Pierre Chevènement delar säkerhetspolisens oro för att jihadisterna ska lyckas provocera fram ett inbördeskrig i Frankrike, men understryker att islam i sig inte är något hot. Han pekar i stället på att Frankrike, liksom resten av Europa, får känna av konsekvenserna av de destruktiva amerikanska Irakkrigen. Men den stora fienden är den nyliberala globaliseringen. Det är den som har gjort Frankrike sårbart, genom att undergräva demokratin och genom avindustrialiseringen.

I sin bok ställer han frågan om det finns någon plats i dagens värld för det gamla idealet om människors självstyre, och konstaterar att politikernas budskap överallt i västvärlden har varit att utrymmet för politik minskat kraftigt när finanskapitalet rör sig fritt över gränserna. Det är så demokratin eroderar, skriver Chevènement. För medborgarna känns det poänglöst att engagera sig i politiken, när den ändå uppges vara maktlös.

Avpolitiseringen bäddar för etnisk splittring. Frankrike är en »politisk nation,« slår Chevènement fast. Det är föreställningen att man som medborgare deltar i ett gemensamt projekt som har varit det sammanhållande kittet sedan revolutionen 1789, inte etnicitet, kultur och religion. När medborgarkänslan upplöses hotar därför kulturell, etnisk och religiös splittring.

Terrorrädsla. Ettårsdagen av attentaten i Paris var välbevakad. Foto: Joel Saget/TT

Under större delen av 1900-talet fungerade industriarbetet, facket och politisk aktivitet – framför allt i kommunistpartiet, som var det största i västvärlden – som  inkörsportar i samhället för invandrarna, italienare, portugiser och östeuropéer. Men när invandringen från Nordafrika tog fart – efter det att anhöriginvandringen släpptes fri 1976 – var Frankrikes industriella storhetstid över. Av sex miljoner franska industrijobb 1983 återstår i dag tre miljoner. Massarbetslösheten – närmare fyra miljoner – har slagit hårt mot unga i de franska storstädernas invandrarförorter. På sina håll uppgår den till 40 procent.

Det existentiella tomrum som kommunismens fall och socialismens liberala metamorfos lämnat efter sig har fyllts av olika varianter av konservatism – salafism bland muslimerna i arbetarförorterna och etnisk nationalism bland »franskfödd« arbetarklass.  Marine Le Pens Nationella fronten är numera största arbetarpartiet. Alain Finkielkraut, en av Frankrikes ledande konservativa intellektuella, skriver i sin bästsäljande essä »L’identité malheureuse« att »folket har svikit vänstern: det har blivit reaktionärt« och vänstern har svarat med att »välja ett nytt folk.«

Terra Nova, den ledande socialistiska tankesmedjan i Frankrike, har lanserat en »regnbågskoalition« som svar på arbetarklassens flykt till det reaktionära lägret. I stället för klass är identitet det som ska säkra makten för vänstern. I likhet med Demokraterna i USA har de franska socialisterna gjort sig till företrädare för minoriteter, för de grupper av unga, välutbildade och mångkulturella som bejakar globalisering, öppenhet och förändring. Föreställningen är att den demografiska trenden – precis som i USA sägs den »infödda« arbetarklassen vara på utdöende – garanterar seger för detta nya, toleranta Frankrike.

Men Jean-Pierre Chevènement kommenterar i en intervju att Hillary Clintons nederlag också har implikationer för de franska socialisternas »regnbågsstrategi«:

– När folket revolterar räcker det inte med minoriteterna för att bygga en majoritet, säger han.

Ovanpå detta anser Chevènement att EU har gjort Frankrike mer sårbart, med sin gränslöshet och med sina dogmatiska nyliberala fördrag.

– Frankrike måste återfinna sin rörelsefrihet vad gäller såväl ekonomisk och monetär politik, som när det gäller utrikespolitik. Det är när politiken har företräde som nationen får en mening. Det är endast så som den nationella känslan kan återuppväckas, säger han.

Drabbat land. I attentatet i Nice i juli dog 84 personer  och över 200 skadades. Foto: Sebastian Lejon/TT

Om medborgarskapet får en renässans är han övertygad om att jihadismen kommer att besegras. Högern tror i stället på att stärka nationen genom att betona kulturella traditioner.

En sak är Chevènement och de konservativa överens om: båda sidor anser att Frankrike inte längre vet vad det är. Enligt  den republikanska vänster som Chevènement företräder beror det på att essensen av det franska, den politiska nationen, lösts upp av globaliseringen. Styrande socialister är däremot en liberal vänster som bejakar globaliseringen. Enligt den katolska högern för att det kristna arvet skyfflats undan i namn av laïcité, sekularismen.

Alain Finkielkraut hör till dem som inte delar optimismen om vad en gemenskap baserad på medborgarskap, republikansk patriotism, kan åstadkomma. Den upplevs som en »trist summa utan själ«, hävdar han och tror att majoriteten i sin hopplöshet över olösbara problem och kronisk arbetslöshet kommer att ge utlopp för sin ångest genom att göra invandraren till syndabock. Så återskapas den nationella sammanhållningen i motsatsställning till »den andre«.

Också i Frankrike riskerar reaktionen mot globaliseringen att ta sig uttryck i etnisk nationalism. Jean-Pierre Chevènement gör klart att det är en »civilisationsutmaning« att demonstrera att politiken kan göra skillnad. <

Fotnot: Den 27 november ställs François Fillon och Alain Juppé mot varandra i primärvalets andra runda. Segraren blir högerns kandidat till presidentvalet 2017.