Folket som valarbetarna glömde

»Vi hade inget val. Hyran var för hög, och mat och bensinpriserna har gått upp jättemycket«, säger den 32-åriga gravida trebarnsmamman Kristi Stotler och tänder en cigarett till.

I september tvingades hon flytta till sina svärföräldrar ute på landet i Virginia – i skjulet där de brukade föda upp kycklingar. Maken Jeremys lön som skogsarbetare räckte inte till. Svärföräldrarna, i sin tur, hade inte råd att försäkra sitt hus. När det brann ner för några år sedan, blev de tvungna att flytta in i en husvagn.

Den vita arbetarklassen har drabbats extra hårt av finanskrisen och stigande levnadskostnader. Många har förlorat både jobb och hem. Det är fabriksarbetare, sköterskor, gruvarbetare, elektriker, kontorsarbetare, tekniker, butikspersonal och transportarbetare, och de utgör cirka 55 procent av USA:s väljare.

Många av dem bor i Appalacherna, en bergig region som sträcker sig från New York och Pennsylvania ner till norra Mississippi och Alabama, och som är centrum för USA:s gruvindustrier. Tillsammans med unga och nyregistrerade kan de avgöra vem som ska bli Amerikas näste president. Det var bland annat den vita arbetarklassen som hjälpte George Bush till Vita huset, men under hans åtta år har deras liv försämrats. Därför tror nu politiska bedömare att majoriteten av dem kan svänga över till demokraterna.

Men på baren Royal Lunch i Winchester, Virginia, säger de flesta att de inte tänker rösta, som rörmokaren Donny:

– Nej, det är ingen idé. Jag röstade på Bush båda gångerna, men det gick inte så bra. Titta på krisen. Det har blivit mycket svårare att få jobb. John McCain skulle inte betyda någon förändring, säger Donny som med sitt härjade ärrade ansikte och svullna händer, ser mycket äldre ut än sina 53 år.

Tammy, en blond servitris i 40-årsåldern, har också svårt att få det att gå runt efter att hennes arbetsgivare skurit ner på skiften. Hon tycker som Donny att årets kandidater är svaga och litar inte på att någon av dem kan lösa krisen:

– Jag har aldrig röstat på demokraterna, men om Hillary ställde upp skulle jag rösta på henne direkt. Barack Obama är för oerfaren och dessutom är han muslim, säger hon övertygat.

Amerikas dynamiska ekonomi har länge byggt på ett generöst lånesystem men i och med bolånekrisen som började 2007 har likviditeten på de globala kreditmarknaderna och i banksystemen torkat upp. Hushållen har därför svårare att låna och betala tillbaka på sina lån. Detta, kombinerat med 30–50 procent högre levnadskostnader och den högsta arbetslösheten på fem år, har lett till att tusentals amerikaner fått överlåta sina belånade hem till bankerna. Det här året har cirka 2 400 hushåll gått i konkurs. Per dag.

För att inte hamna på gatan flyttar många in hos familj och vänner, eller också bor de i bil eller campar. Och samtidigt som köerna till soppköken växer har ett par hundra tältstäder vuxit fram i landet.

USA:s förbund för hemlösa, National Coalition for the Homeless, rapporterade i april att 61 procent av deras kontor registrerat en ökning av hemlösa sedan bolånekrisen. Michael Stoops, förbundets direktör, säger att problemet bara har förvärrats sedan dess:

– Nu börjar amerikanerna på allvar bli oroliga för sin framtid, inte bara de fattigaste utan även medelklassen.

För många har det också blivit svårt att betala sjukförsäkring och många äldre vårdas av sina barn, utan att få professionell sjukvård. Samtidigt konsumerar folk mindre vilket lett till att en bytesekonomi har vuxit fram på sina håll.

I den politiska debatten talas det ofta om väljarna i den amerikanska medelklassen, men journalisten och författaren Joe Bageant, som ingående beskriver den vita arbetarklassen i boken »Deer Hunting with Jesus«, menar att idén om medelklassen här är en myt.

– Det är någonting de hittat på för att folk ska känna sig bättre till mods. I själva verket är de flesta arbetarklass, och har mycket lite gemensamt med den medelklass i förorterna som har en college- eller universitetsutbildning, säger han och tillägger att 75 procent av befolkningen inte har någon högre utbildning.

Bageant kallar sig stolt »redneck« – en omskrivning för osofistikerad vit arbetarklass – och bor också i Winchester. Med sina 26 000 invånare är staden urtypen för vad Obama klumpigt kallade »de småstäder där folk klänger sig fast vid vapen och religion«.

»Flyover country« och »God, Gas and Guns America« är andra epitet för den här delen av landet. Men Bageant har länge hävdat att USA inte har råd att »glömma bort« dessa människor som varit nyckeln till amerikansk politik från och med »The New Deal« på 1930-talet fram till 1980-talet.

– Insikten om att de kan avgöra valet har ökat intresset för dem, men de har alltid bestämt Amerikas framtid! Det tragiska är att de är så obildade att de röstar mot bättre vetande, säger han och hänvisar till Bush som gjort lika lite för de fattigaste, som han gjort mycket för de rikaste.

Att den vita arbetarklassen vänt sig från det parti som traditionellt sågs som deras – demokraterna låg bakom Franklin D. Roosevelts välfärdsstat och Lyndon Johnsons »det goda samhället« som satsade på utbildning, sjukvård, fattigdomsbekämpning och civil rights-rörelsen – beror på en rad besvikelser. Huvudorsakerna till alienationen var rasfrågan och striktare vapenlagar; båda röda skynken i före detta slavstater där jakt och rätten att bära vapen går tillbaka till nationens födelse.

Besvikelsen djupnade under 1990-talet, då Clinton misslyckades med att reformera sjukvårdssystemet trots en blomstrande ekonomi och demokratisk majoritet i kongressen.

Bageant, själv vänsterman, tycker att demokraterna länge varit arroganta mot hans sort. Först nu, då det traditionellt republikanska Virginia ser ut att kunna ge sina 13 elektorsröster till demokraterna, har partiet öppnat 60 nya kontor i delstaten.

– Obamas collegeungdomar kommer hit i sina strukna vita skjortor och använder storslagna ord. Jag menar »Hoppets djärvhet« (titeln på en av Obamas böcker). Kom igen, tror du att det funkar här? suckar han, men tillstår att de på sistone rådfrågat honom om klädstil och språkval.

Republikanernas roll ska dock inte underskattas, påminner han:

– Under de senaste 20 åren har de varit mycket bättre på att förstå den vita arbetarklassen. Man använder slående slagord. Huvudbudskapet sedan Reaganåren har till exempel varit »low taxes« och »no government«. Demokraterna har inte haft något budskap alls.

Att peka på utarmningen av gemenskap och traditionella värden har också varit effektivt för att vinna över den marginaliserade gruppen och underblåsa en splittring längs partilinjerna. Man har lagt skulden på den kulturella vänstern och rörelser som feminismen, antirasismen och de homosexuellas rätt i samhället.

John McCains val av den värdekonservativa Alaskaguvernören och fembarnsmamman Sarah Palin som vicepresidentkandidat har blåst nytt liv i denna splittring. Uttalanden som att »det är dags för Sexpacks-Joe att inta posten som vicepresident« förskräcker liberalerna men entusiasmerar många. Som exempelvis 70-årige America och hans kusin Mika Joe som bor i det lantliga Morgan County i West Virginia. Ingen av dem hade tänkt rösta men kommer nu göra det tack vare Palin.

– Vi gillar Sarah. Hon verkar vara en bra person och gjorde mycket bra ifrån sig i debatten mot Joe Biden, nickar Amerika belåtet på sin veranda.

I jämförelse ses Obama, som studerat vid toppuniversiteten Columbia och Harvard, som alltför elitistisk. Men hans »fina sätt att prata« är bara toppen på det isberg av rasism han måste smälta för att nå många av väljarna i den vita arbetarklassen.

På The Royal Lunch är till exempel alla ense om att det absolut inte går att rösta på Obama. Donny skakar bestämt på huvudet:

– Aldrig att jag röstar för en svart man i Vita huset, säger han och de andra instämmer högljutt.

Men eftersom ingen av dem tänker rösta ser det ironiskt nog ut som att det kommer gynna Obama.