Förändring – men hur?

Förr var en amerikansk partistämma en sinister sammankomst fylld av intriger i rökfyllda rum. Politiska bossar och påtryckare var inbegripna i byteshandel om partiprogrammets punkter. De hade namnförslag till posten som vice president.

När det demokratiska partiet på måndag samlas i tremiljonersstaden Denver, belägen vid Klippiga bergens fot, blir det mer som en fyra dagar lång karneval och frälsningsmöte. de ska formellt slå fast att Barack Obama blir partiets presidentkandidat, men det är också showtime.

Till Denver kommer inte bara partifolket, utan även tiotusentals journalister, lobbyister, fredsaktivister, den politiska världens spågummor, protesterande miljövänner, groupies samt en liten skara, som gillar att i tårgasmoln gå i envig med poliser. Det politiska intresset i Amerika är just nu rekordstort. Kampen mot målsnöret, valdagen den 4 november, är knivskarp.

Och det som gör årets val extra spännande är att båda kandidaterna tonar fram som intressanta och anständiga, mänskliga och kvicktänkta. Demokraternas Barack Obama har världens snabbaste, vita, smittsamma leende. Men republikanernas John McCain har betryggande många skrattrynkor i sitt ansikte hugget i granit.

Politikintresserade romantiker ser kampanjen som en sentida batalj mellan Teddy Roosevelt (McCain) och John Kennedy (Obama) med dessa två presidenters mix av idealitet och handlingskraft.

Redan kör bilarna med påklistrade dekaler – »Elect McCain« – och framför villor i små samhällen har sympatisörer i gräsmattans mylla tryckt ner valaffischer – »Vote for  Obama«.

På en utsiktspunkt i Bryce Canyon i Utah, på väg till Denver, kom jag i samtal med en åldrad, långskäggig motorcyklist ur Vietnamgenerationen, Jack Kingsbury, en revisor från Albany i delstaten New York. Både åldersmässigt och geografiskt garanterat en demokrat.

– Problemet i år, sa han och lutade sig mot sin Harley Davidson, är att jag gillar båda. Good guys for a change.
En medelålders kvinna från Mellanvästern, Caroline Moyers, på semester med fyra barn var inte lika övertygad.
– Vem av de två kan jag lita på? frågade hon retoriskt. Ingen av dem säger hur de ska fixa ekonomin.

Förtroendefaktorn är avgörande för båda kandidaterna. De traditionella konservativa republikanerna misstror McCain; han är för mycket av en utmanare.

Hillary Clinton har fortfarande kontroll över halva demokratiska partiet och Obama har inga garantier för att hennes sympatisörer stöder honom. Den grupp som kallas independents, oberoende, är svårast av alla att läsa av.

– Jag får svårt att bestämma mig. Är Obama för oerfaren? Och är inte McCain för gammal? sa en expedit på Macy’s, ett varuhus i Denver.

Ungdomar förefaller efter yran under primärvalen ha tappat intresset för att rösta. Som John Rover, en 22-årig musiker, säger:

– Alla talar om förändring. Men ingen säger vilken förändring det handlar om.

Med 74 dagar kvar till valet är det fortfarande svårt att säga vilka som blir de  viktigaste frågorna. Kanske är det – för en gångs skull – utrikes frågor. Kriget i Georgien har fått det att hetta till. Begripligt, lätt att uttrycka i klyschor: kalla krigets återkomst, Ryssland på marsch för att återupprätta Sovjetimperiet, Putin en ny figur i skräckkabinettet. Irak, däremot, har nästan försvunnit från agendan. Sannolikt beror det på att läget kring Bagdad har stabiliserats, men även att så få amerikanska soldater dödas och – framför allt – på att George Bush om mindre än fem månader är ett minne blott.

Värderingar – som aborter och gayäktenskap – får i ett land, där 26 procent av befolkningen är engagerad i frikyrkor med en konservativ syn på familjen, också stor plats på dagordningen. I helgen utsattes Obama och McCain för en rasande skicklig utfrågning av baptistpastorn Rick Warren. Båda tonade fram som troende kristna och sympatiska syndare, vilket är viktigt för Obama, eftersom tio procent av väljarkåren lever i uppfattningen att han är muslim.

Men på många punkter skiljer sig deras åsikter. McCain är oreserverad abortmotståndare, Obama tycker att det är kvinnans fria val. Båda säger ja till samkönade partnerskap men båda har uppfattningen att äktenskapet är en förening enbart mellan en man och kvinna.

De evangeliska kyrkorna gav i senaste valet George Bush sitt helhjärtade stöd. Men McCain får inte nödvändigtvis samma hjälp från det hållet; för många av dem är han alltför frispråkig. Obama har visserligen »fel« åsikter, men han tonar fram som mjuk och resonabel.

Samtidigt är ekonomin alltid viktig. Primärvalskampanjens spurt handlade till stor del om vita arbetares motstånd mot frihandel och globalisering. De talade om dåliga tider, om människor som i kreditkrisen tvingas gå från gård och grund och om jobben som försvinner till u-länderna. Åtta amerikaner av tio säger att deras land »går i fel riktning«. Å andra sidan säger, paradoxalt, sju av tio att för personlig del ser de ljust på framtiden. Och de är inte överdrivet oroliga för miljön.

En bilhandlare konstaterar:

– Människor är redan trötta på småbilar. Det går uppåt för suvarna igen.

Under ytan – och i den skandalsugna bloggosfären – puttrar också rasfrågan, trots att Amerikas två senaste utrikesministrar, Condoleezza Rice och Colin Powell båda är svarta. Liksom landets mest hyllade idrottsman Tiger Woods, televisionens största namn Oprah Winfrey, och nationens överpappa skådespelaren Bill Cosby. Men i vit konservativ arbetarklass lever rasfrågan kvar. På nätet diskuteras om Obama kommer att överleva kampanjen.

Alla dessa frågor ligger i luften när Denver går in i sina dygn av karneval, frälsningsmöte och såpopera. Det blir en orgie i halmhattar, ballonger och countrymusik. Redan serverar stadens lyxhotell, Brown Palace, rätten Barack Obama’s Potluck Turkey Chili.

Karaktären av frälsningsmöte kommer av att delegaterna och partimaskineriet måste visa upp en stark enighet för att deras man ska vinna valet. Dessutom inleds varje dag under partistämman med morgonbön och avslutas med aftonbön.

Såpopera blir det därför att Obama och hans valtaktiker i husfridens namn låter Hillary Clinton ta huvudrollen under partistämmans andra kväll.

Manuset är skrivet med allvar, sentimentalitet och humor. Men aktörerna är många och som i varje annat drama och komedi finns det biintriger som kan komplicera händelseförloppet, och kanske kan inte alla sina roller.