Fördubblad populist

Ingen som har träffat Timo Soini kan undgå att charmas av honom. Soini är rolig, sympatisk, snabb i repliken. Han ger varken ett gapigt eller korkat intryck och hans djupa religiositet är diskret. Han behärskar sakfrågorna och blir sällan svaret skyldig. Men han är också en uttalad populist, en politiker som rider på missnöje och ger svåra frågor lätta svar.

Timo Soini leder Sannfinländarna (Perussuomalaiset). Ännu för några år sedan var det ett parti i marginalen. Soini hade visserligen klarat sig bra i två presidentval i följd, men det var få som tog hans populistparti på allvar. I riksdagsvalet 2007 fick Sannfinländarna blygsamma 4,1 procent.

Sedan hände något. Från dryga 4 procent till 17 i den senaste opinionsmätningen häromveckan – en rasande frammarsch som har tagit hela det finländska etablissemanget på sängen. Sannfinländarna ligger inom samma felmarginal som de tre största partierna samlingspartiet, centern och socialdemokraterna. Just nu, två månader före riksdagsvalet, är det nästan lika stort som socialdemokraterna (17,3 procent). Det är den största politiska sensationen i Finland på decennier.

Soinis popularitet är framför allt ett resultat av att Finland genomlider en demokratisk kris. Under många år har de tre största partierna efter varje val slagits om att bilda regering, vilket har lett till en tilltagande känsla av maktlöshet och frustration bland väljarna. Valdeltagandet i Finland är lägre än i något annat nordiskt land – i det förra riksdagsvalet 2007 var det 67,9 procent, vilket är iögonfallande om man jämför med det senaste svenska valet (84,6 procent).

Soinis siffror ska visserligen tas med en nypa salt. Just Sannfinländarna har många osäkra väljare. Men mycket talar för att partiet får åtminstone tio procent i riksdagsvalet.

Om Sannfinländarna håller ställningarna blir de fjärde största parti i Finland och ytterst svåra att hålla utanför regeringen. Soini har självsäkert meddelat att partiet ska ha åtminstone två ministerposter, själv kan han tänka sig att bli näringsminister.

Här går den stora skiljelinjen mellan svensk och finländsk politik. I Sverige är det få som vill ta i sverigedemokraterna med tång. Ingen samarbetar med dem i riksdagen, för att inte tala om att de inte skulle accepteras som regeringspartner.

I Finland ses däremot Sannfinländarna som ett fullt trovärdigt regeringsalternativ. Det har delvis att göra med att partierna har olika rötter – Sannfinländarna har inget nynazistiskt förflutet utan är nästan helt och hållet en skapelse av Timo Soini själv. Hans egna politiska rötter ligger i Landsbygdspartiet, ett populistparti från 1970-talet som leddes av den legendariska Veikko Vennamo. Vennamo var en begåvad orator, vars mustiga språk närmast påminde om en väckelsepredikants. Han myntade stående uttryck i finländsk politik, framför allt »Folket vet nog« (Kyllä kansa tietää).

Det är uttryckligen denna tradition som Soini fortsätter. Han bygger upp bilden av sig själv som försvararen av den lilla människan mot etablissemanget. Landsbygdspartiet hade sitt främsta väljarstöd i rurala och ofta perifera områden, som Savolax och Karelen i östra Finland. Sannfinländarnas stöd i de här trakterna är betydande, men de samlar också många röster i det urbana södra Finland, framför allt i förorterna.

Soinis politik är på många plan en fortsättning på Vennamos traditionella populism, anpassad till dagens politiska situation. Hans främsta budskap är att Finland bör gå ur EU och begränsa invandringen. Dessutom anser han att Finland ska säga upp Kyotoavtalet och att kyrkan inte bör godkänna äktenskap mellan homosexuella.

Soini själv är mycket noga med att göra boskillnad med rasisterna. Han hänvisar ofta till sin katolska tro (Soini konverterade till katolicismen som ung student på 1980-talet) för att bevisa sin övertygelse att alla människor är lika mycket värda. Kritikerna påpekar att hans demagogi trots allt tilltalar rasistiska väljarsegment och att Soini mycket medvetet låter dessa väljare leva i tron att han står för deras värderingar.

Andelen invandrare i Finland är fortfarande bara några procent, med andra ord ytterst liten i jämförelse med större delen av Västeuropa. Soinis stora framgångar har i grund och botten inte med invandringspolitiken att göra. De beror främst av allt på att han lyckats upprätta en kanal till det växande väljarsegment som inte längre bryr sig om politiken.

Dessutom har Soini på ett skickligt sätt låtit de stora partierna göra jobbet åt honom. Socialdemokraterna, centern och samlingspartiet har tagit efter bland annat Soinis invandrarkritiska linje i en uppenbar rädsla att mista alltför många väljare, men det är en strategi som slår tillbaka. Alla de stora partierna backar, medan Soinis väljarstöd växer.

Många etablerade politiker klagar på att en orsak är att Timo Soini har blivit en medieälskling vars framfart journalisterna beundrar i stället för att ifrågasätta.

Soinis trovärdighet fick sig dock en liten knäck när han nyligen lanserade sitt klimatpolitiska program. Det visade sig att programmet var en kopia av Metallförbundets, med samma tryckfel och allt. Soini tog på sig felet och går nu på i ullstrumporna precis som förut.

Lösningen för de »gamla partierna« kan bli att låta Sannfinländarna ingå i nästa regering. Etablissemanget hoppas att det då ska gå som för Soinis lärofader Veikko Vennamo: han lyckas inte infria sina vallöften utan förlorar stort i nästa val.

Men det är inget annat än just en förhoppning. Därför är de stora partierna oerhört nervösa just nu.