Formtoppen som kom av sig

Kontrasten är slående. Medan Sveriges konsumentpriser börjat sjunka och risken för en stagnation av japansk typ diskuteras i EU har Japan gått motsatt väg. Efter femton år med mest negativ prisutveckling har Japan fått i gång en inflation som i januari uppmättes till 1,4 procent, räknat i konsumentprisindex.

Därmed är Sverige och flera andra EU-länder just nu närmare deflation än Japan. Detta kan vara tillfälligt. Men för de styrande i Tokyo är det avgörande att prisuppgången blir bestående och inte ännu en falsk gryning i en ekonomi som fort­farande lider av sviterna efter tsunamikatastrofen för tre år sedan.

Att häva deflationens dystra grepp över Japan var centralt för de center-högerinriktade liberaldemokraterna, LDP, när de under ledning av Shinzo Abe vann stort över Demokratiska partiet, DPJ, i underhusvalet i december 2012.

Abe gick raskt till verket och lät som en bågskytt när han beskrev sin strategi. Tre pilar skulle avlossas för att få fart på landets ekonomi, förklarade han.

Den första pilen var en mer expansiv penningpolitik. Under sin nye chef Haruhiko Kuroda beslutade centralbanken Bank of Japan i april 2013 att fördubbla likviditeten i landet genom massiva köp av statsobligationer. Åtgärden var så radikal att den betecknades som en monetär revolution. Dessutom antogs målet att få upp inflationen till två procent inom två år.

Den andra pilen är klassiska finanspolitiska stimulansåtgärder med hjälp av ökade statsutgifter. Ett första stimulanspaket antogs kort efter maktskiftet, ett nytt paket lades fram i höstas, och i februari antog parlamentet en ny extrabudget.

Den tredje pilen är långsiktig och har knappt lämnat bågen än. Den siktar på att förändra djupt rotade strukturer i Japans ekonomi och samhällsliv, till exempel genom försämrat anställningsskydd och en rad avregleringar. Syftet är att bädda för mer uthållig tillväxt, men det handlar om förändringar som kräver strid och tid.

Abes tre pilar blev snabbt ett begrepp som formade debatten, samtidigt som hans ekonomiska program blev vida känt som »Abenomics«. Marknaderna reagerade positivt, börsen stärktes, tillväxten tog fart, och optimismen steg bland såväl företag som konsumenter.

Under sommaren 2013 mattades dock uppgången, och nu, efter femton månader med Abenomics, är bilden blandad.

Räknat i BNP hade Japan ett starkt första halvår 2013. Då låg tillväxten runt 4 procent i årstakt men sjönk sedan till 1 procent. Att inte återhämtningen tog fart igen sista kvartalet var en besvikelse som bland annat förklarades med oväntat trög konsumtion. Som helhet steg Japans BNP med 1,5 procent 2013 och lika mycket kan det bli i år, tror IMF.

Yenen har sjunkit radikalt sedan november 2012, från omkring 80 yen per dollar till 105 vid senaste årsskiftet. Det är en försvagning som länge efterlysts för att gynna exporten och främja övergången till inflation genom dyrare importvaror. Yenens fall beror dock inte bara på »abenomics« utan även på det globala spelet mellan andra valutor, och i år har yenen vänt upp något. Dessutom hjälper inte en lägre yen japanska företag som förr eftersom de lagt alltmer av sin tillverkning utomlands.

En annan komplikation är att yenens fall drivit upp kostnaderna för den kraftigt ökade importen av fossila bränslen efter kärnkraftsolyckan i Fukushima. Det märks tydligt i Japans handelsbalans, som sedan katastrofåret 2011 visar ett växande underskott. Exporten har inte ökat tillräckligt för att väga upp den fördyrade importen, och 2013 steg handelsunderskottet med 65 procent till 11,5 biljoner yen (drygt två procent av BNP).

Klang och jubel råder inte heller på Tokyo­börsen efter den uppgång som fick Nikkeis aktieindex att stiga från cirka 9 000 hösten 2012 till drygt 16 000 i december 2013. I år är yran över och Nikkeis index rör sig nu runt 15 000.

Även penningpolitiken har kommit in en delvis ny fas. Centralbankens extrema stimulans förra våren har haft stor effekt, men många företag har ändå varit försiktiga med att öka sina investeringar. Därför fördubblade Bank of Japan nyligen företagens möjligheter att få billiga banklån till investeringar.

När det gäller inflationen har den närmat sig målet. Men prisnivån är ännu bara obetydligt högre än 2010, och konsumentprisindex var inte lika högt i januari som i december. Frågan är också om inflationen mer är en följd av den dyrare importen än av stärkt inhemsk konsumtion. Dessutom kan stigande priser dämpa många japaners köplust, särskilt om deras inkomster fortsätter att utvecklas långsamt. Att höja lönerna ingår i Abes strategi, men det har hittills gått trögt.

Ingen har sagt att det skulle bli lätt att lyfta Japans ekonomi, och regeringen har flera stora utmaningar att tackla.

En stor prövning blir höjningen av momsen från 5 till 8 procent den första april. Motivet är att sanera den enorma statsskulden, men risken är förstås att konsumtionen tar stryk även om tillfälliga stimulanser lanseras för att lindra effekten.

En annan riktigt svår fråga är kärnkraftens framtid, liksom återuppbyggnaden av samhällen som drabbats av tsunamin eller radioaktiva utsläpp. Alla reaktorer står ännu stilla, men Abe vill få i gång ett antal av dem trots stort motstånd i opinionen.

Premiärministern har också svårt med de tilltänkta avregleringar inom jordbruket och tjänstesektorn som möter motstånd, liksom hans vilja att öppna Japan för friare handel med andra länder runt Stilla havet.

Kring allt detta vibrerar den riskabla spänningen mellan Kina och Japan. De båda ländernas högsta ledare odlar sina nationalistiska sidor, inte minst genom Abes planer att revidera en pacifistisk ­paragraf i den japanska grundlagen.

Men Shinzo Abe kan också hitta ljuspunkter. Ekonomin lyfte verkligen i fjol, Tokyo ska få arrangera sommar-OS 2020, och hans regering har chansen att sitta ända till nästa val 2016. I så fall blir han ovanligt lång­livad som premiärminister i Japan.

Fakta | Effekterna av »abenomics«

Så har Japans ekonomi utvecklats sedan Shinzo Abe tillträdde i december 2012.