Förnuft och känsla

I juli, mitt under brinnande eurokris, dök en video med Angela Merkel upp på nätet som snabbt blev viral. Det var inte den vanliga inramningen med kanslern i förbundsdagens talarstol eller inför ett pressuppbåd i Bryssel. Här stod hon omgiven av skolungdomar och talade om invandring och integration. När en palestinsk flicka på fläckfri tyska berättade att hon efter två år i landet hotades av utvisning och att hon drömde om att få studera som sina vänner svarade Merkel att det är en svår situation: »Politik är ibland hårt. I de palestinska flyktinglägren i Libanon finns det tusentals andra och om vi skulle säga att ›ni kan alla komma hit, ni kan alla komma från Afrika‹... det skulle vi inte klara."

När flickan brast i gråt gick kanslern fram och klappade om henne medan hon förklarade att flickan var en förebild för andra.

Videon togs emot på olika sätt. För vissa var det ytterligare en bekräftelse på Merkels rakryggade principfasthet samtidigt som det var en påminnelse om att hon hade en mänsklig sida. För andra var det ett uttryck för samma regelrytteri som hon gett prov på sedan krisen började.

De följande veckorna varvades i tysk media omväxlande bilder på desperata flyktingar på väg mot Europa med rapporter om attacker mot flyktingförläggningar i Östtyskland. I slutet av augusti urartade en demonstration mot ett asylcenter utanför Dresden. Demonstranterna kastade flaskor och stenar mot bussar med flyktingar och ett tre nätter långt upplopp följde. Reaktionerna var starka, och till och med tabloidtidningen BildZeitung, som annars inte drar sig för att misstänkliggöra invandrare, fördömde »Nazist-skammen«. En rubrik löd: »Merkel måste bryta sin tystnad«. Samtidigt publicerades opinionsmätningar som visade att 67 procent av tyska folket var »väldigt oroade« över attackerna mot asylsökande och att 93 procent var för att ge asyl åt flyktingar från konfliktområden.

Till sist bröt Merkel tystnaden och fördömde våldet. Samma dag, den 24 augusti, meddelade hon också att Tyskland ska sluta skicka tillbaka asylsökande till ankomstländerna och valde därmed att runda Dublinförordningen. Vidare sa hon att syrier inte längre ska deporteras. Tyskland framstod plötsligt som en hoppets fyr i ett europeiskt mörker. I medierna rullade bilder på tusentals syriska flyktingar vid den ungerska gränsen, i Budapest och Wien som höll upp bilder på »Mama Merkel«.

På kort tid har Angela Merkels Tyskland gått från att ses som en europeisk mobbare till ett moraliskt världssamvete. Det har talats om att hon med sin östtyska bakgrund är särskilt lyhörd för människor på flykt. Men de senaste veckornas händelser illustrerar också tydligt att det finns flera drivkrafter bakom Angela Merkels agerande. Bilden av Angela Merkel som en exceptionellt generös och empatisk politiker motsägs nu av flera tyska kommentatorer.

– Förbundskanslern har tidigare inte profilerat sig som migrationspolitiker och har aldrig uppfattats ha haft en fast hållning i frågan, säger Jochen Oltmer, professor i migrationshistoria vid universitetet i Osnabrück.

Faktum är att Angela Merkel i ett tal på en partikongress 2010 sa att »Multikulti har misslyckats«, ett mantra som då var legio i konservativa kretsar. Att tyskar och invandrare kan leva sida vid sida var en villfarelse, hävdade hon. Tidigare har hon gjort sig känd för att ställa höga krav på invandrare och sagt att »tolerans är ingen enkelriktad gata«. Men samtidigt har hon konsekvent tagit avstånd från de mer konservativa strömningarna i sitt parti CDU, de som gärna talar om en tysk »ledkultur«. Sedan hon valdes 2005 har hon gått en balansgång mellan de progressiva och de reaktionära krafterna i såväl tysk politik som i sitt eget parti. Vid ett tillfälle klagade hon på att de motsägelsefulla invandringspolitiska diskussionerna i CDU var »något förvirrande«.

Enligt Jochen Oltmer ska kanslerns generösa asylpolitik förstås som pragmatisk realpolitik, som en strategisk manöver snarare än utslag av ideologi.

– Det handlar uppenbart om att skicka en politisk signal för att tillmötesgå den starka inhemska kritiken mot att hon varit för passiv under ett humanitärt nödläge. Samtidigt driver Merkels utspel på diskussionen för en gemensam europeisk flyktingpolitik som kan avlasta Tyskland, säger han.

Det är heller inte första gången Merkel hastigt går en svängande opinion tillmötes. Efter Fukushima-katastrofen 2011 gjorde hon till exempel en helomvändning och beslutade att snabbt fasa ut Tysklands kärnkraft trots att hon ett halvår tidigare hade drivit igenom en lag för att förlänga reaktorernas livstid.

Men att säga att Angela Merkel är en kappvändare är dock att göra det lätt för sig. Hennes beteende är snarare ett sätt att anpassa sig till den breda folkopinionen i enskilda frågor, för att säkra så starkt stöd som möjligt. Detta kan hon sedan använda för att driva en effektiv politik i andra frågor.

Till exempel ekonomi och tillväxt.

En prosaisk orsak till den ökade tyska öppenheten är just den starka tyska ekonomin. Det går att dra paralleller mellan dagens situation och femtio- och sextiotalets expansiva ekonomiska förhållanden.

– Det blir alltmer accepterat att Tyskland behöver mer invandring på grund av bristen på arbetskraft och en åldrande befolkning, säger Jochen Oltmer.

Enligt de amerikanska sociologerna Nancy Foner och Richard Alba, som nyligen publicerade en studie över olika länders invandringspolitik, finns det inget annat land som är i större behov av extern arbetskraft än Tyskland. Till och med 2060 beräknas landets befolkning att minska med mellan 8 och 14 miljoner, beroende på invandringsgrad. Denna minskning väntas börja inom tio år. Samtidigt kommer antalet äldre att öka markant.

För Tyskland med dess låga konsumtion, låga löner och en privatsektor där hälften av företagen har svårt att hitta arbetskraft är de 800 000 invandrare som beräknas komma i år därför en välsignelse. Detta vet naturligtvis Angela Merkel. I asylpaketet på 6 miljarder euro som hon och vice-kanslern Sigmar Gabriel presenterade i måndags fanns även en reform som möjliggör för asylsökande att börja arbeta direkt.

Det finns också politiska skäl för Merkel att driva en öppen asylpolitik. Genom att gå opinionen tillmötes kan hon distansera sig och sitt parti CDU från den främlingsfientliga högern och tvinga in det euroskeptiska utmanarpartiet AfD i samma läger som nynazistiska NPD. Den strategin verkar ha gett snabb effekt. Under sommaren har AfD krympt till tre procent i opinionsmätningarna.

Men om det inte i första hand är Merkels moraliska kompass som är drivande är frågan hur det kommer sig att 93 procent av den tyska befolkningen ställer sig positiva till flyktingmottagande. Trots att historien är starkt präglad av folkförflyttningar är bilden av Tyskland som ett invandrarland fortfarande relativt ny. Sedan nationens enande 1871 har arbetskraftsinvandring varit en nästan konstant del av historien i takt med att industrin vuxit. Efter andra världskriget skedde en massiv invandring av etniska tyskar från de tidigare tyska territorierna i Östeuropa. Men när det tyska ekonomiska undret började ta fart på femtiotalet rådde trots det stor brist på arbetskraft. Till skillnad från länder som Frankrike och Storbritannien som kunde anställa arbetskraft från sina forna kolonier var Tyskland tvunget att sluta avtal med enskilda länder. Mellan 1955 och 1967 slöts åtta »rekryteringsavtal« med länder som Italien, Turkiet, Marocko och Jugoslavien. Dessa invandrare kallades för gästarbetare och tanken var aldrig att de skulle stanna kvar i Tyskland. Men när avtalen sas upp efter oljekrisen 1973 valde många att hämta sina familjer och slå sig ner permanent i Tyskland.

På åttiotalet sjönk invandringen för att i början av nittiotalet stiga till samma höga nivå som efter kriget. Nu var det dock nästan enbart flyktingar från Balkan, Östeuropa och Turkiet som kom. Dessa var inte uteslutande välkomna i det tyska samhället. I och med återföreningen ökade främlingsfientligheten och högerextremt våld blev vanligare.

Men trots att invandrare länge har varit ett viktigt inslag i det tyska samhället har tyskar sällan sett på landet som ett invandrarsamhälle. En av anledningarna är medborgarskapet. Till skillnad från många andra västländer har det tyska medborgarskapet historiskt varit knutet till etnicitet snarare än geografi. För att få tyskt medborgarskap har man sedan natio nens grundande behövt bevisa att man har en tysk förälder. Detta gjorde att de gästarbetare som kom under rekordåren inte kunde bli medborgare. Detsamma gällde för deras barn, trots att de hade fötts i Tyskland. Denna rättsprincip, som brukar kallas jus sanguinis (blodsrätt), i kombination med att man bara fick ha ett medborgarskap utgjorde ett stort hinder för integration. Lagen ändrades dock år 2000 för att underlätta för invandrare att integrera sig i samhället.

En liknande lagändring är den invandringslag som just nu diskuteras och som ska underlätta invandringsprocessen. Merkel gav nyligen sitt stöd till förslaget.

Denna nya öppenhet sammanfattas väl med ett ord som har använts flitigt i media de senaste veckorna: »Willkommenskultur«.

En händelse som brukar anses vara central för utvecklingen av denna kultur är fotbolls-VM som hölls i Tyskland 2006. Det var första gången sedan andra världskriget som tyskar kände att de kunde vifta med den svart-gul-röda flaggan utan att skämmas. Olusten över att associeras med fascism och nazism har gjort att yngre tyskar i dag är långt mer världstillvända och kritiska mot de konservativa dragen i det tyska samhället, som väl illustreras av den gamla medborgarskapslagen. Detta kombinerat med ett nytt ekonomiskt självförtroende som inte fanns till exempel under krisåren på nittiotalet har lagt grunden för en ovanligt generös folkopinion.

Men kanslern och den tyska regeringen ska inte fråntas all heder i sammanhanget. Angela Merkel har sagt i intervjuer att hon är djupt rörd över de många tyskar som på tågstationer och flyktingförläggningar hjälper flyktingar med mat och kläder och huserar dem i sina hem. Och även om flera av regeringens förslag från i måndags är avsedda att minska inströmningen av flyktingar uttryckte Merkel kritik mot EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker som i onsdags presenterade ett förslag på att införa bindande kvoter för att distribuera 160 000 flyktingar bland medlemsstaterna. På presskonferensen tillsammans med Stefan Löfven i tisdags sa hon att Europa kan komma att behöva ta emot många fler än så.  Att Dublinsystemet inte fungerar och att »vi måste diskutera en ny asylpolitik«. Till dess att en sådan är på plats kan Merkels regering tänka sig att ta emot över en halv miljon flyktingar årligen, i flera år framöver.

Oavsett vilka motiv förbundskanslern har tycks många eniga om att det är ett hedervärt löfte.