Förspel och fulspel

»London calling to the faraway towns, now war is declared and battle come down ...«

Joe Strummers spruckna röst och Mick Jones gitarr fyllde lokalen, när kandidaterna intog scenen till The Clashs »London Calling«. Ovationerna steg i den fullpackade åhörarsalen. Labours Sadiq Khan tog energiska, beslutsamma steg. Tories Zac Goldsmith gjorde en mer stoisk, filmstjärnelik entré.

Khan gick direkt till angrepp.

– Jag är besviken på tonen min rival har haft i den här kampanjen. Den har varit negativ och spelat på splittring och islamofobi.

När Goldsmith fick ordet vände han sig direkt till sin motståndare.

– Sadiq, jag har aldrig refererat till dig i trostermer. Men det finns allvarliga frågetecken när gäller dig och ditt omdöme. Du har skyllt terrorism på den brittiska regeringen. Du har valt att dela plattformar med misstänkta terrorister. Du har varit med och gjort en guide över hur man ska stämma Londonpolisen.

– Du skriker islamofob för att få tyst på frågorna, men det här har inget att göra med islam. Det handlar om dig och ditt omdöme, Sadiq.

Khan slog tillbaka:

– Jag tror inte att du är rasist eller islamofob, men idéerna har drunknat i din kampanj, för du har inte någon vision för vår stad.

Det var en tisdag i april, ett par, tre veckor före valet av borgmästare i London. Ordväxlingen på Institute of Directors på Pall Mall var en av många sammandrabbningar i den valrörelse som varit en kamp mellan två distinkta personligheter.

Khan växte upp som ett av åtta barn i en pakistansk invandrarfamilj med en pappa som är busschaufför och mamma som är klänningssömmerska, men tog sig hela vägen till jobbet som transportminister i Gordon Browns regering.

Goldsmith utbildade sig på Eton och Oxford och klär sig i Savile Row-kostymer som han ärvt av sin döde far, företagspiraten, miljökämpen och vivören James Goldsmith. Hans mor, Annabel, är dotter till markisen av Londonderry, och den berömda nattklubben Annabel’s på Berkeley Square i Mayfair – där svenske kungen har roat sig – är uppkallad efter henne.

Men oavsett vem som till slut tog hem segern i tävlingen där 8,6 miljoner Londonbor var domare, har valrörelsen överskuggats av en långt större och, om möjligt, ännu mer upprivande fråga.

London är framgångsrikt inte för att staden har varit en del av EU, utan för att den alltid varit större än så, sa Goldsmith i debatten med Khan. Lämnar Storbritannien EU är det inte ett problem. Stannar vi kvar väljer vi inte det kända, utan att leva på randen av en gemenskap som förändras utan att vi kan kontrollera det.

EU bidrar med stora ekonomiska förtjänster, kontrade Khan, och varnade för att internationella företag som AEG och Samsung kan komma att flytta sina kontor från London om britterna röstar för EU-utträde. Varför äventyra framtiden?

I det ögonblicket var det som om hela den animerade politiska debatten i Storbritannien hade koncentrerats till lokalen. För med all respekt för borgmästarvalet: om det är någonting som står i centrum den här våren i Storbritannien så är det EU. Och den rätta Clash-låten är snarare »Should I Stay or Should I Go«.

James Goldsmith var inte bara miljardär och miljökämpe, han var politiker också. I kraft av sitt dubbla fransk-brittiska medborgarskap satt han som euroskeptisk ledamot i EU-parlamentet för Frankrike under några år på nittiotalet. Där gick han i lag med Charles de Gaulles sonson. I Storbritannien grundade han Referendum Party, som krävde en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet. Någon sådan lyckades Goldsmith inte få till stånd innan han dog 1997, men nu, knappt tjugo år senare, genomförs den. Annabel Goldsmith är en generös bidragsgivare till kampanjen för ett brittiskt utträde och Zac ekar sin fars EU-skepsis. De är länkar i en brittisk tradition som, om man väljer det korta perspektivet, sträcker sig sextio år tillbaka i tiden.

Winston Churchill talade efter andra världskriget om behovet av ett Europas förenta stater, men när konturerna av det som skulle bli EU, den europeiska ekonomiska gemenskapen EEG, blev fastare, påminde Churchill istället om att britterna hade sitt eget kall. Det handlade om att vara oberoende, om att vara med i Europa, men inte en del av det. Med britternas arv som imperiemakt, med den speciella relationen till USA och det aktiva engagemanget i Nato, såg Storbritannien sin roll i världen under den senare delen av 1900-talet som stabil Amerika-allierad i en USA-dominerad västvärld. För ekonomins skull var britterna, tillsammans med Sverige och ett antal andra länder, med i frihandelsorganisationen Efta.

Men de större marknaderna i Europa lockade. På 1960-talet sökte britterna medlemskap. Frankrikes president Charles de Gaulle la in sitt veto två gånger. Först efter de Gaulles död kunde den konservative premiärministern Edward Heath lotsa in Storbritannien i EEG, med den ekonomiska recessionen som främsta allierad.

Vid midnatt den första januari 1973 hissades för första gången Union Jack utanför dåvarande EEG:s högkvarter i Bryssel. I den belgiska huvudstaden hälsades britterna välkomna, tillsammans med danskar och irländare, som också blev nya medlemmar denna dag. EEG-kommissionärer, inklusive den nye brittiske kommissionären, Churchills svärson Christopher Soames, firade med att gå i parad med ficklampor i händerna för att lysa upp vinternatten.

Den stillsamma processionen kunde ha varit slutpunkten på den osäkra relationen mellan Storbritannien och det europeiska samarbetet, men en rubrik i The Guardian den första januari 1973 speglade mer komplexa känslor: »We’re in, but without the fireworks«. Högtiden i Bryssel hade ingen motsvarighet på andra sidan kanalen, där en opinionsundersökning visade att 38 procent av befolkningen tyckte att det var bra, men att 39 procent inte alls ville vara med. De ville ut, omedelbart. Trots att de bara hade varit med en knapp dag.

Labourledaren Harold Wilson, som efterträdde Heath som premiärminister 1974, utlovade en folkomröstning om medlemskapet i EEG. Det var ett sätt att lösa problemet att hans eget parti var splittrat i frågan, ända upp i toppen. Omröstningen hölls 1975 och resultatet blev att drygt 67 procent röstade ja. Men inte heller det fick den ömsesidiga misstron mellan EEG och Storbritannien att falna.

Margaret Thatcher förhandlade fram en rabatt på avgiften till EEG och hennes skepsis mot projektet blev större i takt med integrationen. Storbritannien gick till slut med i valutasamarbetet ERM 1990, då John Major var finansminister, men två år senare, när John Major var premiärminister, kom den »svarta onsdagen«. Pundet släpptes fritt och entusiasmen för europeiskt samarbete fick ännu en törn. John Major utverkade dessutom brittiska undantag på det sociala området.

Margaret Thatcher var inte nöjd med Storbritanniens nota för att delta i EEG, ett ekonomiskt samarbete som var en föregångare till EU.

Tony Blair ville vända processen. Hans regering skrev på EU:s sociala stadga och Lissabonfördraget, som tog ett stort kliv i riktning mot att omvandla EU till en federal stat. En rad brittiska särregler upphävdes och en utlovad folkomröstning om det nya fördraget uteblev. Men inte heller Blair var immun mot brittisk skepsis. Under samma period samlade Storbritannien på sig undantag i rättsfrågor, tilläts att ställa sig utanför Schengenöverenskommelsen och slapp omfattas av kravet att förr eller senare ansluta sig till euron.

Och nu är det dags för folkomröstning igen.

Årets folkomröstning är bara den tredje i Storbritanniens drygt 300-åriga historia. Harold Wilsons EU-omröstning 1975 var den första. Folkomröstningen om en reform av majoritetsvalssystemet i enmansvalkretsar i maj 2011 den andra. Även den skedde på David Camerons initiativ. Dessutom lät Cameron genomföra folkomröstningen om Skottlands självständighet, som resulterade i ett nej för mindre än två år sedan, men den var bara öppen för skottar.

Ingen annan premiärminister har därmed haft lika nära till folkomröstningen som Cameron. Statsvetare från Yale har analyserat saken och kommit fram till att det främst är ett sätt för Cameron att hantera interna konflikter. Folkomröstningen om valsystemet syftade till att hålla samman den dåvarande koalitionsregeringen av konservativa och liberaler. Skottlandsomröstningen lyfte en besvärlig konstitutionell fråga från regeringen. Folkomröstningen i juni handlar till stor del om att hantera den långvariga splittringen i EU-frågan inom Torypartiet. Likheten med Harold Wilsons bruk av folkomröstningen 1975, när EU-frågan hotade att splittra Labourpartiet, är slående.

Wilson var i grunden för ett EEG-medlemskap, men för att få sitt parti med sig inledde han förhandlingar med EEG om förbättrade villkor för Storbritannien. I nästan ett år åkte Wilson och hans utrikesminister James Callaghan runt i Europa och sa sig förhandla om medlemsvillkor. Det var i mycket ett spel för gallerierna. Callaghan skulle senare skriva om det nedbrytande i att sitta i Bryssel och i timmar förhandla för att »lösa våra meningsskiljaktigheter i frågan om en standardisering av den fasta monteringen av backspeglar på traktorer som används i jordbruket«.

Det Wilson lyckades uppnå var inrättandet av en regional utvecklingsfond, som i någon mån skulle kompensera Storbritannien för att landet inte kunde dra lika stor nytta av den gemensamma jordbrukspolitiken som andra medlemmar. Men i huvudsak förblev medlemsvillkoren desamma. Det lilla som ändrades räckte ändå för att Wilson skulle kunna hävda att han nått framgångar och vinna folkomröstningen.

För Cameron var det Lissabonfördraget, som trädde i kraft i december 2009, som inledde processen mot en folkomröstning. När Labourregeringen drog tillbaka sitt löfte om en folkomröstning om fördraget, lovade Cameron att han istället skulle infria löftet. Kopplingen till Lissabonfördraget tvingades Cameron släppa, men folkomröstningsfrågan ville inte dö. I EU-parlamentsvalen 2009 blev UK Independence Party, Ukip, andra största parti. De hade en folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap som främsta krav. Partiledaren Nigel Farage tog allt större plats i offentligheten och EU-skeptikerna inom Torypartiet blev allt svårare att kontrollera. De ville inte låta Farage bli den som skördade politiska framgångar på brittisk EU-skepsis.

Inför valet 2015 lovade Torypartiet att genomföra en folkomröstning om EU om partiet vann. Det gjorde det, befriat från koalitionen med liberalerna. Cameron, som vill att Storbritannien ska bli kvar i EU, inledde genast förhandlingar om nya villkor för medlemskapet. Liksom Wilson ville han kunna ge väljarna intrycket av att erbjuda något nytt och bättre.

Cameron slutförhandlade sin överenskommelse med EU i mitten av februari. Hans önskelista var lång och detaljerad. Det Cameron fick var löften om att:

• Länder utanför eurozonen ska slippa betala för eurons problem och garanteras fortsatt fullt tillträde till EU:s inre marknad.

• EU:s konkurrenskraft ska stärkas och regelverket förenklas

• Makt ska flyttas från EU till medlemsländerna och Storbritannien ska garanteras undantag från EU-fördragets mål om unionen som en allt fastare sammanslutning av de europeiska folken.

• Medborgare från andra EU-länder ska få begränsad tillgång till det brittiska välfärdssystemet.

Överenskommelsen presenterades som en stor framgång på en tv-sänd presskonferens och Cameron tog officiellt ställning för att Storbritannien ska stanna i EU, »Bremain«. Men nästan omedelbart kom kritiken. Fanns egentligen någon substans i EU:s löften? Vad bestod i så fall den substansen i?

I offentligheten dominerade snart uppfattningen att Camerons framgång mestadels var luft. Precis som när Wilson utlyste sin folkomröstning splittrades regeringspartiet ända upp i toppen. Ledare för de konservativa som vill träda ut ur EU, »Brexit«, blev Camerons justitieminister Michael Gove. Men Londons borgmästare, Boris Johnson, stal strålkastarljuset. Cameron hoppades i det längsta på hans stöd. Istället förklarade Johnson att han stod bakom en Brexit. Det spekulerades i om det egentligen handlade om att Johnson ville ta över partiledarskapet.

Boris Johnson blir inte nöjd om det blir bremain, kanske siktar han också på partiledarposten.

Den 15 april skedde den officiella kampanjstarten för folkomröstningen. Bussarna rullade ut över landet. Boris Johnson reste från London till ett duggigt Manchester och höll tal inför entusiastiska anhängare.

– EU invaderar varenda vrå av era liv, dundrade han.

– Det handlar inte bara om byråkrati och obetänksam klåfingrighet. De berättar för oss hur starka våra dammsugare ska vara, att vi inte kan sälja olivolja i större tunnor än fem liter eller bananer med onormal böjning och säger att vi inte kan sänka momsen på tamponger.

– Boris, din slips sitter på snedden, hojtade en åskådare.

– Om det åtminstone fanns en gräns för inblandningen hade man kunnat leva med det, ett slut, men det kommer nya saker hela tiden. EU är skräp och vi kan välja nu att istället ha samarbete med valda regeringar i Europa.

Stämningen i Manchester var i det närmaste segerviss. Opinionssiffror visade att det var 50–50 mellan Bremain och Brexit.

– Våra länders lagar ska stiftas av människor vi väljer och vi kan vara helt säkra på att detta är den sista chansen många kommer att få under vår livstid att hävda den principen gentemot EU. Det kallas demokrati.

– Det är nu eller aldrig och om vi misslyckas med förändringen nu kommer vi att fortsätta att vara inlåsta passagerare i baksätet på en taxi, som körs av någon med en skranglig GPS mot en destination vi inte vill åka till.

Justitieminister Michael Gove talade samtidigt i ett regnigt Nottingham. Han gick till direkt angrepp mot sin egen chef och premiärminister:

– Han tycks tro att väljarna är för dumma för att klara sig på egen hand, utan EU. Det mest deprimerande med kampanjen Bremain är att den saknar varje uns av idealism.

– Bremains vision är djupt och blekt pessimistisk och negativ. Vad de verkligen säger är att Storbritannien, detta land vi alla älskar, är för litet, för svagt, och dess människor för dumma för att lyckas på egen hand.

– EU har rört sig från att vara en idealistisk vision som vi kunde tro på till att bli en jobbförstörande, demokratiförnekande, extremistskapande katastrof.

Som grädde på moset slängde Gove in löften om mera pengar till den brittiska sjukvården, NHS, om Storbritannien lämnade EU. Det kunde man kosta på sig om man slapp betala medlemsavgift. Det var uppenbart att det inte fanns några planer på att hålla igen.

En trycksak bidrog till det höga tonläget. Samtliga 27 miljoner brittiska hushåll hade dagarna före kampanjstarten fått en folder i brevlådan. Texten i versaler på förstasidan löd: DÄRFÖR TROR REGERINGEN ATT DET BÄSTA FÖR STORBRITANNIEN ÄR ATT STANNA KVAR I EU.

Redan Camerons beslut att skicka ut broschyren hade retat upp hans motståndare i det egna partiet. Michael Gove sa att det var helt fel att i tider av åtstramning slänga ut nio miljoner pund på propaganda. Skulle inte kampanjen vara juste och rättvis? Hur går en broschyr, bekostad med skattepengar som ensidigt propagerade för att britterna skulle rösta ja till att stanna kvar, ihop med en sådan princip?

– Broschyren visade att stanna-kvar-sidan saknar argument, säger Fraser Nelson, chefredaktör på den konservativa veckotidningen Spectator.

– Jag tillhörde dem som trodde att Cameron skulle kunna ordna en deal, och hoppades på det, eftersom det skulle kunna inspirera Sverige och Nederländerna att förhandla fram något liknande, men EU bestämde sig för att syna Camerons bluff. Varför skulle EU ge honom något? Bara för att han hotade att lämna dem? Hans misslyckade förhandling understryker det faktum att EU, snarare än att respektera folkets vilja, håller fast vid sådant som medlemsländerna vill bli av med. Och Camerons broschyr fick den redan infekterade stämningen i Torypartiet att utvecklas till sårig varböld.

Kritiken mot broschyren pendlade mellan högt och lågt. Foldern hade tryckts av en tysk firma, som flera gånger fått EU-stöd, tog någon reda på. Den innehöll faktaförvrängningar och skrämselpropaganda, menade andra.

Torypartiets ledning försökte gjuta olja på vågorna. Kvällen före startskottet för den officiella brittiska folkomröstningskampanjen var parlamentsledamöter inbjudna för en »bonding session« på Crown Plaza Hotel i en »Downton Abbey«-liknande engelsk park i Oxfordshire. Syftet var att samla ihop partiet, gräva ned stridsyxorna för kvällen och prata om annat än EU. Men fiendskapen mellan brexitare och bremainare fick många att vägra att dyka upp. »Det sista jag vill göra på min fritid är att umgås med dessa människor«, sa en ledamot till pressen och valde, som brukligt för brittiska parlamentariker på torsdagar, att resa hem.

En annan stor kampanjkontrovers var importerad.

Samma kväll som den konservativa partiledningen försökte hålla försoningsmöte i Oxfordshire kom besked från Vita huset. President Barack Obama hade inte för avsikt att hålla tillbaka sitt stöd för att britterna bör stanna kvar i EU. Obama var på väg till Storbritannien för att gratulera drottning Elizabeth på hennes 90-årsdag. Nyheten att Obama offentligt stödde Cameron och hans »Stanna kvar i EU«-kampanj var den alla tvingades förhålla sig till, under kampanjens första dag.

Först ut var Nigel Farage:

– Det är en ovälkommen inblandning från den mest antibrittisk-amerikanska president som någonsin funnits. Som tur är kommer han inte att vara kvar särskilt länge.

Boris Johnson var till en början diplomatisk. Han har tidigare sagt att han gillar Obama och höll på honom i det amerikanska valet 2008.

– Uppriktigt sagt har jag inget emot idén att Obama deltar i debatten. Det jag bryr mig om är att det är rent hyckleri. USA kräver av oss att vi ska offra kontrollen över våra pengar och vår demokrati. De skulle inte drömma om att göra samma sak själva.

En vecka senare landade Obama i Storbritannien och gratulerade Elizabeth II på hennes 90-dag med ett fotoalbum som innehöll bilder där drottningen vid olika tillfällen möter olika amerikanska presidenter. Därefter höll Obama en presskonferens, tillsammans med Cameron, där han skärpte sitt stöd för stanna-kvar-sidan.

Storbritannien skulle hamna sist i kön om förhandling om ett nytt handelsavtal med USA, om man röstade för EU-utträde.

Boris Johnson var inte lika hövlig mot den amerikanske presidenten denna gång. Johnson, som häromåret skrev en biografi över Churchill, noterade att Jacob Epsteins byst av Churchill, som tidigare stått i Ovala rummet i Vita huset, hade avlägsnats när Obama blev president. Han antydde att det kanske var Obamas kenyanska påbrå som gav sig till känna. Kenya var en brittisk koloni under imperietiden.

Det började likna pajkastning, men i grunden fanns en allvarlig fråga.

Brexitkampanjen har redan från början hävdat att ett Storbritannien utanför EU skulle ha friheten att kunna förhandla fram bättre handelsavtal med marknader utanför Europa. Obamas besked var ett grundskott mot det argumentet. Däremot låg det väl i linje med Bremainkampanjens argumentation, som fokuserar på de ekonomiska riskerna med att lämna EU. Det skulle kosta en vanlig britt minst en månadslön om året eller mer, är budskapet. Företag skulle flytta ut, Londons finanscentrum flytta till Frankfurt och vart tionde jobb i Storbritannien skulle vara hotat. Över hälften av Storbritanniens export går till Europa, påpekar stannakampanjen. Att riva upp frihandeln i Europa vore vansinne.

Skrämselpropaganda, kontrar Brexitsidan. Men skrämselpropaganda är inte sällan effektiv i folkomröstningar. Det är därför de så ofta slutar i ett nej till förändring. Obamas inhopp slet under alla omständigheter ned de sista resterna av hövlighet mellan de två kampanjerna.

Ingen i Torypartiet bryr sig längre om att dölja partisplittringen. Magnifika personangrepp, hätska utfall och grova förolämpningar slungas mellan kolleger inom partiet. Det beror inte bara på sakfrågan. Med den udda och politiskt svage Jeremy Corbyn på partiledarposten i Labour är den allmänna meningen att en blottad partispricka inte hotar Tories regeringsinnehav inom överskådlig framtid. Även Labourpartiet är dessutom splittrat i EU-frågan. Corbyn själv är gammal EU-motståndare, men förespråkar utan någon större entusiasm att man bör rösta för att stanna kvar. Ledaren för den officiella partiöverskridande kampanjen för att lämna EU är den tyskfödda Labourparlamentarikern Gisela Stuart.

Det politiska hotet ser de flesta Tories snarare från höger. På vissa möten delar det konservativa partiets brexitförespråkare scen med Ukips Nigel Farage. För Tories är instinkten att inte låta en rörelse som Ukip kidnappa EU-frågan central. Samtidigt sticker Farages stöd för Brexit i ögonen på många euroskeptiska väljare, både inom Torypartiet och Labour. Undersökningar visar att ett euroskeptiskt budskap som presenteras för väljare blir mer uppskattat om det inte associeras med Ukip. Men ju närmare valdagen kommer, desto större risk löper Brexitförespråkarna inom Tories att sammankopplas med Farage.

Som om inte det räcker har franska Nationella frontens Marine Le Pen talat om att resa över kanalen och ge sitt stöd till Brexit. Sådana besked tas tacksamt emot och mjölkas till det yttersta av kampanjledarna på Bremainsidan.

Det kommer att bli svårt att överbrygga motsättningarna när omröstningen väl är avklarad. David Cameron menar att han kan sitta kvar oavsett resultat. Men Margaret Thatchers finansminister Ken Clarke, numera backbencher i parlamentet, konstaterade i en tv-diskussion häromveckan att David Cameron inte kommer att kunna sitta kvar i 30 sekunder om britterna röstar för att lämna EU. Clarke är EU-vänlig. Bland EU-kritiska Tories är tonen ännu hårdare. »Oavsett hur det går kommer vi att kräva att Camerons plats som ledare för partiet omprövas efter omröstningen«, säger en konservativ, EU-kritisk parlamentariker som vill vara anonym.

Premiärminister Cameron sitter osäkert, risken att han får gå är stor om Storbritannien lämnar EU.

Och fler politiska öden ligger i vågskålen. Vad händer med Boris Johnson om det blir ett ja till att stanna i EU och han inte längre är borgmästare i London? Kan Michael Gove fortsätta sin politiska karriär?

Partisplittring, inre schismer, svaga partiledare och ett politiskt spel som får »House of Cards« att framstå som en övning i gemyt. Det är inte så märkligt att politiska kommentatorer både inom och utanför Storbritannien beskriver det som sker som en kris, ibland till och med en politisk katastrof.

Men det finns en annan tolkning.

Jag ska inte säga att jag gillar honom, säger Brendan O’Neill, redaktör för onlinemagasinet Spiked om borgmästarkandidaten Sadiq Khan.

– Det gör jag inte, men jag gillar valet.

– En superrik ekologist, mot en arbetarklasskille som arbetat sig upp och som stöder Cameron i EU-kampanjen. Borgmästarvalet är på alla sätt The Story of London. Den här stans historia handlar om spänningarna och dynamiken mellan grupper.

Spiked är en humanistisk, libertarianskt färgad publikation med rötter i den marxistiska föregångaren Living Marxism. Går något att ifrågasättas, så sker det i Spiked. O’Neill har skrivit en rad kritiska artiklar om Sadiq Khans sätt att spela på sin muslimska identitet, som han menar förminskar ett spännande val mellan två politiska alternativ till ett slags toleransbevis från Londonborna. Khan borde lägga av med att försöka göra väljarna dummare än de är, menar O’Neill. En vecka före själva valet hoppas han ändå att Khan vinner.

– Zac är en bra person, men alldeles för djupt grön. London är en stad som består av asfalt, stål och glas. Att låta Zac Goldsmith styra London vore som att göra en nunna till boss över en bordell.

Men samtalet glider snart över i folkomröstningen om EU, för det ena hänger ihop med det andra. Både valet av borgmästare och folkomröstningen har väckt till liv ett brett politiskt engagemang i Storbritannien. David Camerons bevekelsegrunder för att utlysa omröstningen må ha varit taktiska, snarare än idealistiska, men väljarnas engagemang är äkta. Det som ofta beskrivs som en katastrof av politiker och diplomater, EU-byråkrater och journalister, kan också beskrivas som en energiinjektion för demokratin och det politiska samtalet.

Brendan O’Neill lyfter fram demokratifrågan:

– För mig handlar omröstningen om att vi ska kunna göra oss av med EU för att på ett närmare, finmaskigare sätt kunna interagera med Europa, inte bygga ett eliternas Europa. Jag tycker att EU drivs av nationella eliter, jag är ingen högerextremist eller nationalist som säger att det hela är ett stort Tyskland. För mig är istället EU sprunget ur de nationella eliterna, som i stigande grad börjat alienera sig från sina folk. Man vill sitta i EU och ägna sig åt lagstiftning som inte involverar folket: det är den politiska eliten, den kulturella eliten. De skiter i samhället. Den här folkomröstningen är ett utmärkt tillfälle att diskutera vilket samhälle vi vill ha, vilket land vi vill ha. På det sättet är folkomröstningen en vändpunkt i den brittiska historien, eller kan i alla fall bli det: vi kan göra oss av med EU. Det här valet är mycket viktigare än ett allmänt val mellan två alternativ som är ganska lika, nu får vi ett val där vi på djupet kan diskutera vilket land vi vill vara.

Fraser Nelson på Spectator avvisar att folkomröstningen skulle handla om att britterna är inåtblickande och fientligt inställda till omvärlden:

– England är en nation med ett globalt perspektiv. Man har sett sig som imperialister och internationalister, och med sitt stora samvälde vill man verka och finnas som en del i hela världen. Med EU känner man alltmer att man har hamnat i en regional tvångströja. Britterna tycker inte om det, de är misstänksamma. Vi har väldigt mycket mer gemensamt med samväldesländerna än med det kontinentala Europa. Vi ser att resten av Europas länder har en massa icke-handelsskäl för att vara med i EU. Grekerna är rädda för en militärdiktatur. Med portugiserna och spanjorerna är det samma sak. De ser EU som ett skydd. Fransmännen, å sin sida, är rädda för tyskarna och vice versa, och de baltiska staterna har sina skäl att vara rädda. Vi förstår och ser det där, men tycker inte att det fyller något behov för vår del. Vi var före alla andra med demokrati, och vi är mer vända mot USA, Kanada, Australien och Asien.

Strax under de vildaste utspelen har folkomröstningen väckt liv i en engagerad och ibland rätt avancerad politisk diskussion. Britter ur alla samhällsklasser talar om vilka de är och vilka de vill vara. Lokaler som bokats för debatter får bokas om till större lokaler. När Brexit och Bremain möts i teatern Palladium i London, som rymmer över 2 200 personer, är det fullsatt. Och det är i första hand Brexitförespråkarna som står för de argument som går utöver det rent ekonomiska. På Bremainsidan räknar man sig fram till sina argument.

Det enda Bremainkampanjen har är skrämselargument, menar EU-motståndarna. Men det betyder inte nödvändigtvis att argumenten är falska. Än mindre att de är ineffektiva. Skrämselpropaganda är ofta segerrecept i folkomröstningar. Man vet att folkligt stöd för förändringsalternativet brukar avta i takt med att valdagen närmar sig. Väljare uppskattar förändringar på ett abstrakt plan, men blir oroade över kostnaderna när läget blir skarpt och konkret. Därför behöver förändringsalternativet trovärdiga frontfigurer, som kan övertyga om att förändringen inte är så farlig.

Det Boris Johnson givit sig in i är ett verkligt generaltest av sin lyskraft och trovärdighet.

– Att rösta för att lämna EU är en röst för frihet, och dagen efter den 23 juni blir en frihetsdag, basunerade Johnson häromdagen.

Brexitkampanjen har konstant förlorat i stöd under de senaste veckorna. Läget är inte längre alldeles jämnt. Bremainsidan har tagit ledningen. Londons bookmakers och finansmarknaden tror att Storbritannien blir kvar. Politikerna i Bremainkampanjen drömmer om en värld där ett ja i folkomröstningen äntligen sätter punkt för den brittiska EU-debatten. Ingen har någon större lust att minnas att även Harold Wilson hyste den förhoppningen för 40 år sedan.