Slaget om Berlin: Öst och väst gör upp i första derbyt – på 43 år

Michael Jahn var redaktör på Berliner Zeitung i 30 år. I 24 av dessa år  bevakade han Hertha Berlin. Han har också skrivit ett antal böcker om laget. Nu är han frilansjournalist och en vandrande uppslagsbok när det kommer till Berlinfotbollen i allmänhet och det blåvita laget i synnerhet.

Han berättar om den där dagen i januari 1990 då Hertha Berlin och Union Berlin möttes i en återföreningsmatch med 52 000 på läktarna.

– Euforin var jättestor. Det var verkligen en återförening på så många sätt. Senare övergick vänskapen i rivalitet, de båda klubbarna gick åt var sitt håll, säger Michael Jahn.

Men tidigare, när muren fortfarande delade Berlin och Stasilaget Dynamo Berlin var fienden för både Herthafans och de som höll på Union Berlin, tog sig supportrarna ofta till varandras matcher. För Herthasupportrarna blev det en äventyrlig utflykt till Köpenick, och de med Unionhjärta kunde se Hertha när de spelade i socialiststater och besökte städer som Prag och Plovdiv.

Det historiskt sett mest framgångsrika fotbollslaget i Berlin är numera på dekis sedan länge. Dynamo Berlin bars fram av DDR-regimen och inte minst av sin ordförande, Stasichefen Erich Mielke, och vann också den östtyska ligan tio år i rad mellan 1979 och 1988.

FAKTA: Union Berlin

Grundades: 1966.

Hemmaarena: An der Alten Försterei, 22 012 åskådare (fotbollsmatcher).

Svenskar i klubben: Sebastian Andersson.

Klubbfärger: Rött och vitt.

Det var då. Nu håller Dynamo Berlin till i den fjärde divisionen i Regionalliga Nordost och ligger när det här skrivs nia i serien, efter både Hertha Berlins andralag och Viktoria Berlin.

Bäst i det som en gång var Öst-Berlin, är i stället Union Berlin och laget från väst, Hertha Berlin, har huserat i Bundesliga av och till, mest till. Då och då har de blåvita varit med och fajtats i toppen. Till exempel våren 2009 då jag träffade den dåvarande klubbdirektören och gamle storspelaren Dieter Hoeness på Herthas träningsanläggning. Den säsongen var man med i guldstriden nästan ända in i kaklet. Det blev en fjärdeplats till slut. Den säsongen vann varken bjässarna Bayern München eller Borussia Dortmund. Annars handlar tysk fotboll mycket om just de två klubbarna även om exempelvis Volkswagensponsrade Wolfsburg som vann då och som också dominerar den tyska damfotbollen, sticker upp då och då.

Den skallige och långe Dieter Hoeness kände att de hade medvind, att de som klubb och företag gick åt rätt håll efter en finansiell konsolidering ett par år tidigare.

»Hertha har på grund av kriget och muren aldrig haft de vanliga fördelarna med att vara ett huvudstadslag och det är först nu som den fattiga staden håller på att utvecklas till en riktig huvudstad. Äntligen kan vi locka spelare till oss med hjälp av staden och först nu samlas de stora företagen här. Men vi behöver en investerare vars intressen och mål för klubben passar ihop med våra mål«, sa en pratglad Dieter Hoeness i april 2009.

Publiksnittet har inte ökat ett dugg sedan den säsongen, det ligger fortfarande på runt 49 000, trots att Dieter Hoeness såg en stor utvecklingspotential. Däremot har den där investeraren, som Dieter Hoeness drömde om, dykt upp, även om Dieter själv sedan länge har lämnat skutan.

Det var i somras som entreprenören Lars Windhorst steg in. Han sågs länge som ett affärsvärldens underbarn, har sedan dess haft upp- och nedgångar i karriären, och har pytsat in 125 miljoner euro i Hertha Berlin. Han och investmentbolaget Tennor äger därmed 37,5 procent av aktierna. Lars Windhorst gick direkt ut och började prata om att Hertha Berlin ska bli en »big-city-player«, kanske lika stor som andra huvudstadsklubbar som Paris Saint-Germain och Arsenal.

Hertha höll tidigare till i arbetarkvarteren i Wedding men spelar sedan 60-talet på Olympiastadion i fina och välbärgade Charlottenburg. Fast de allra första matcherna i slutet av 1800-talet spelades faktiskt i Prenzlauer Berg i det som senare blev DDR och som nu är en gentrifierad och mycket populär del (inte minst bland svenskar) av Berlin.

Rödvita Union Berlin hade på sin hemmaarena An der alten Försterei i Köpenick, förra säsongen ett publiksnitt på omkring 21 000 (stadion tar in 22 000). Klubben grundades i januari 1966, men har rötterna i diverse olika klubbar.

[caption id="attachment_594230" align="alignnone" width="991"] Landslagets Sebastian Andersson spelar i Union Berlin. Han är också klubbens ende svensk.[/caption]

Fortfarande finns det nästan bara ståplatser på An der alten Försterei och fortfarande är klubben och dess supportrar måna om att odla bilden av att vara en lite annorlunda klubb som står emot kommersialiseringen av fotbollen. Å andra sidan är derbyt den 2 november utsålt sedan länge och på andrahandsmarknaden säljs nu biljetterna för flera tusen kronor styck. Då hjälper det inte att biljetterna ursprungligen går på några hundra spänn. Och även Union Berlin säljer matchtröjor, lika dyra som storklubbarnas. En nummer 10 med svensken Sebastian Andersson på ryggen kostar 90 euro.

Det allt större intresset för klubben som nu nått den högsta serien i Tyskland för första gången ökar också kluvenheten hos fansen, samma kluvenhet som supportrar i England levt med länge. Visst är det bra att pengarna rullar in, men är det verkligen fotbollsturisterna de vill nå? Går det att ha kvar den där »dricka öl och röka«-stämningen på ståplats då? Att det går bra för laget, så bra som det aldrig tidigare har gjort, är det viktigare än att klubben har kvar sin själ? Det där är en diskussion utan svar. En sak är klar, den första vinsten i Bundesliga någonsin, den kom hemma mot Dortmund den 31 augusti och det var Sebastian Andersson som gjorde 3–1-målet.

– Jag har sett alla de fyra derbyna mellan Hertha och Union i andraligan och de kändes väldigt speciella. Unions president, Dirk Zingler, grät på planen efter 2–1-segern den 5 februari 2011. Rivaliteten växer år för år i och med att Union blir en allt större klubb, säger Sebastian Fiebrig som driver en Union-podcast.

Sebastian Fiebrig poängterar att det som är speciellt med Union är klubbmedlemmarnas deltagande, att de som styr klubben alltid diskuterar de viktigaste frågorna med medlemmar och supporterklubbar. En sån fråga var den om hur klubben skulle distribuera biljetter då det sedan länge är så att arenan är för liten.

Så det kommande derbyt och den här säsongen är inte bara en kamp om att kunna säga att man är bäst i Berlin, bäst i huvudstaden, utan också om att locka turisterna och deras plånböcker. Visst, Union är det punkiga alternativet (dock inte ett så punkigt alternativ som FC ST. Pauli från Hamburg) som aldrig hade någon chans mot Dynamo Berlin i den östtyska ligan. Men när arenan ska byggas ut, vad gör det med klubben?

FAKTA: Hertha Berlin

Grundades: 1892.

Hemmaarena: Olympiastadion, 75 000 åskådare.

Tidigare svenskar i klubben: Benno Magnusson, Tobias Grahn och Rasmus Bengtsson.

Klubbfärger: Blått och vitt.

Då är det lättare att få biljetter till Hertha Berlins matcher, inte heller de är särskilt dyra med internationella mått mätt, några hundra kronor bara. För det är så det är i den tyska fotbollen, det är fortfarande supportrarnas fotboll. De har råd att gå och de kan påverka den väg deras klubb väljer att gå. Antagligen kommer Hertha att lämna Olympiastadion snart för en ny och mycket modernare och ännu bekvämare arena. Frågan är bara var den kommer att ligga, på det så kallade Olympiaområdet eller kanske på den gamla flygplatsen Tegel.

– Hertha behöver en renodlad fotbollsarena för 55 000 åskådare, utan löparbanor. Så kommer det bli även om politikerna arbetar väldigt långsamt. Tänk att komma nära planen, som på Anfield i Liverpool, drömmer journalisten Michael Jahn.

Ja, Hertha Berlin strävar efter att bli en riktig storklubb och ser sig också som en klubb för alla som bor i Berlin och Brandenburg. Unions identitet är en annan. De representerar de sydöstra delarna av stan.

– Som jag ser det är det inte viktigt att Union håller sig kvar i Bundesliga. Det är viktigare att klubben existerar. Union är mer än fotboll för oss. Union är som en familj. Det innebär att vi inte umgås bara på matchdagar, konstaterar Sebastian Fiebrig.