Första ronden till Ryssland

President Bush förklarar Rysslands angrepp på Georgien som »suverän och demokratisk« stat oacceptabelt. Enligt ett tidigare uttalande var Rysslands ingripande dock bara »oproportionerligt«. Det måste väl tolkas som ett medgivande att Georgiens inmarsch med tanks i Sydossetien var den första oacceptabla handlingen? Att Ryssland skulle vilja annektera Sydossetien eller acceptera ett självständigt förenat Ossetien verkar ingen tro. Däremot är en vanlig – och rimlig – mening att Ryssland velat visa att man inte ska ändra i dess politiska närgeografi och rysktalande gruppers ställning utan dess samförstånd.

Sveriges utrikesminister har flera gånger sagt att hämnd är det som driver det ryska handlandet mot Georgien.

Säkert gör den USA-utbildade presidenten Saakasjvili ryssarna rasande, men »hämnd« är dock något som utövas mot en handling som redan begåtts. Ligger det inte närmast till hands att se ryska tumskruvar och ekonomiska sanktioner som varningssignaler mot vidare georgisk militär integrering med väst? Även utan Nato-anslutning har Georgien av USA fått betydande hjälp både ekonomiskt och med utbildning av sina militära styrkor. Moldova, eller Moldavien, har däremot– trots den ryskorienterade enklaven Transnistien – fått lugna relationer till Moskva sedan man förklarat sig redo att stå utanför Nato.

Det ryska väpnade ingripandet i Ossetien lär inte öka den västeuropeiska aptiten att uppta Georgien – eller för den delen Ukraina – i Nato. I dessa för Ryssland vitala frågor har Moskva vunnit på konflikten. Kanske anser man också att västländerna kommit att blotta principlöshet då de visar förståelse för Tbilisis anspråk att mot osseternas vilja integrera Ossetien i Georgien strax efter att de förkastat Belgrads anspråk att behålla Kosovo mot kosovoalbanernas vilja. Framtiden kommer att visa om även annat än ytterligare framflyttningar av Natos militära apparat till ryska gränser riskerar utlösa våld eller åtdragna oljekranar.

Om man frågar sig vad som i Georgienfallet driver Ryssland kan man också fråga sig vad som driver västsidan. Är det ambitionen att främja demokratins utbredning i världen? Borde Ryssland, som Natos generalsekreterare sagt, välkomna att Georgien gjordes till en säker demokratisk granne genom Natomedlemskap? Har Moskva så fel när man ser Nato mer som en militärallians än en demokratiallians? Exemplet Turkiet är värt en studie. Det verkar inte vara Nato som hejdat att landet styrs genom kemalistisk militär. Det är EU som envist och verksamt ställer villkoret att Turkiet måste utvecklas i demokratisk riktning för att kunna bli medlem.

Den amerikanske diplomatveteranen George Kennan rapporteras någon gång ha sagt att Ryssland bara kan ha vasaller eller fiender som grannar. Kanske skulle han ha misströstat om Georgiens möjlighet att undvika vasallstatus, men han var starkt emot en utvidgning av Nato och skulle med säkerhet förordat att Georgien förblev utanför alliansen. Man måste också konstatera att relationerna Ryssland–Finland kunnat utvecklas på ett sätt som svär mot Kennans pessimistiska tes. Kanske både Moskva och en del av Rysslands övriga grannar skulle ha något att lära av det finska exemplet?

Hans Blix är ordförande för Internationella kommissionen om massförstörelsevapen.

Mer ur reportaget:

Rysk roulette, av Yves Cornu, Regis Genté och Katia Swarovskaya.

Kriget delar EU i två läger, av Mireille Duteil och Anna Ritter.