Från boklärda till högerbusar

Det var med spänning och nervositet som man i Tyskland väntade på utgången i tre delstatsval den 13 mars i år. Jämte de fem etablerade partierna, kristdemokratiska CDU, socialdemokratiska SPD, liberala FDP, de Gröna och vänstern, Die Linke, har en ny konkurrent dykt upp, det högerpopulistiska AfD (Alternative für Deutschland). För första gången ställde AfD upp med kandidater i två av de stora delstaterna i västra Tyskland, i de traditionellt liberalt och socialdemokratiskt sinnade Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz.

Nervositeten var befogad. I Baden-Württemberg tog AfD 15,1 procent av rösterna (över 800 000 väljare) och i Rheinland-Pfalz 12,6 procent. Att AfD samma dag blev näst största parti (efter CDU) med 24,2 procent i det östtyska Sachsen-Anhalt, väckte mindre uppseende. AfD har sina rötter i östra Tyskland; de sitter redan i lantdagen i tre östtyska delstater utöver de västtyska stadsstaterna Hamburg och Bremen. I medierna var kommentaren till valutgången den 13 mars »erschütternd« (skakande). Inte mindre än 1,3 miljoner väljare valde AfD.

Det som är skakande är att AfD nu måste tas på allvar. Det är inget litet parti för små udda grupper, likt det nyfascistiska NPD eller 1990-talets Republikaner, utan ett politiskt parti av modernt snitt vars väljare har genomsnittsåldern 47 år. Skakande är även att ett högerpopulistiskt parti alls kan etablera sig i Tyskland. Till skillnad från nästan alla andra västeuropeiska stater, har högerextrema partier tidigare inte haft någon framgång i Tyskland. Det har varit en orsak till stolthet och en positiv identitetskänsla. Men med AfD, som under sin treåriga existens förvandlats från ett ekonomiskt orienterat liberalt parti till ett parti som redan samarbetar med österrikiska FPÖ och som just aviserat ett samarbete med Le Pens Front National, blir den partipolitiska scenen alltmer bruntonad.   

AfD:s segertåg ger anledning att fråga: Varför grundades AfD överhuvudtaget? Vem väljer AfD och varför?

Påfallande är att partiet, som grundades den 6 februari 2013, har genomgått en högst äventyrlig karriär. Den stabila och reformorienterade utveckling som kännetecknar det etablerade tyska  partilandskapet under efterkrigstiden  (inklusive de Gröna och die Linke) och som inte tillåtit några öppningar för nya partier, har brutits.

Alternative für Deutschland har sina rötter i östra Tyskland, och i delstaten Sachsen-Anhalt fick de 24 procent av röstern

Den som för tre år sedan satte partilandskapet i gungning var en politiskt oerfaren ekonomiprofessor från Hamburg, Bernd Lucke. Han, liksom en rad betydligt mer prominenta ekonomiprofessorer, bland andra Wilhelm Hankel och Joachim Starbatty, var oroade för utvecklingen av den gemensamma valutan. De kunde inte förlika sig med att kriterierna för eurosamarbetet ständigt bröts. Efter några misslyckade försök att få en ändring till stånd på juridisk väg inför Författningsdomstolen i Karlsruhe, och sedan det bekräftats att införandet av euron inte var ekonomiskt utan politiskt betingad, beslöt man att gå samman och bilda en rörelse i syfte att sanera valutaunionen.

I det sammanhanget grundade Bernd Lucke och några likasinnade AfD. Med den expertis som samlades inom AfD ville man utöva påtryckningar på den etablerade politiken. Ett förslag var att införa två eurovalutor, ett annat var att avskaffa euron helt. Avgörande var att inte valutaunionen utvecklades till en union där vissa medlemmar, läs Tyskland, betalade för andra. Däremot ville Luckes AfD behålla EU som politisk union. Vid sin sida hade Lucke drygt 200 av landets mest kända professorer. I tv blev Lucke en ofta sedd gäst, där han ständigt attackerades som en professor i spetsen för ett »professorsparti«.

Viktigt var att utveckla AfD från ett enfrågeparti till ett parti med ett genomarbetat partiprogram. Konkreta förslag var införandet av direkta folkomröstningar efter schweizisk förebild, mer subsidiaritet mot EU:s överstatlighet, en nationalkonservativ ideologi, en socialt inriktad ekonomi med en ändring och förenkling av det komplicerade tyska skattesystemet, bättre utbildningsmöjligheter för alla, satsning på alternativ energi, höjda pensioner och ökade satsningar på åtgärder för integration, samtidigt som invandringen inte skulle göras till stor sak – då detta beslöts fanns exempelvis inte flyktingströmmarna från Syrien.

Alternative für Deutschlands grundare Bernd Lucke lämnade partiet i somras men har redan startat ett nytt – Allianz für Fortschritt und Aufbruch (Allians för framåtskridande och uppbrott).

De som drogs till Luckes AfD och som valde AfD, bland annat i Europavalet 2014, var liberalt och värdekonservativt sinnade människor.  En tendens som underminerade AfD och som den politiskt oerfarne Lucke inte beaktade, var att AfD alltmer drog till sig personer och grupperingar som inte bara var kritiska till euron utan till EU; de förespråkade ett utträde ur EU. Bland de personer som förordade detta fanns uttalade rasister och nyfascister, som fick ett allt större inflytande inom AfD.

De nya krafterna, företrädda av de östtyska politikerna Frauke Petry och Björn Höcke, lierade sig med den öppet främlingsfientliga Pegida-rörelsen i Dresden, som samlar sig till stora demonstrationer varje måndag. Inom de etablerade partierna talar man om Pegida som en skamfläck. Här provocerar man med nazistiska paroller och fanor på det mest brutala och vulgära sätt. Här attackerar man, förutom Angela Merkel, framför allt medierna med nazistisk vokabulär: »Lügenpresse«. Det visar sig nu att Pegida-demonstrationerna varit skadliga för Dresden. Ingen vill längre åka dit, vare sig investerare eller turister. Med indirekt stöd av Pegida har hundratals bränder anlagts i mestadels ännu inte bebodda flyktingförläggningar. Pegidas motto är att hindra »islamiseringen av Tyskland«.

För Lucke och andra liberalt sinnade, men även moderat nationalkonservativa medlemmar i AfD, blev situationen alltmer ohållbar och 2014–2015 utbröt en öppen maktkamp. Skulle de ekonomiska liberala krafterna kunna segra eller Frauke Petry-anhängarna som växte i antal, ju mer flyktingkrisen bredde ut sig och ju mer missnöjda och ängsliga människor blev? Det blev Lucke som förlorade det interna valet. I juli 2015 avgick han och ytterligare 2 000 medlemmar, däribland de många professorerna. Sedan dess har Lucke grundat ett nytt parti Alfa (Allians för framåtskridande och uppbrott). Det är ännu ett litet parti som inte deltar i några val.

I Tyskland lever cirka tolv miljoner invånare under existensminimum. I de flesta städer har man en utskänkning av livsmedel till människor som är fattiga inte minst fattigpensionärer. Dessa fattiga människor – av vilka många tidigare slutat rösta – är i dag den största gruppen väljare av AfD. De väljer AfD i protest mot den etablerade politiken.

Den andra stora gruppen AfD-väljare röstade tidigare på CDU. Men Angela Merkel för en mitten-vänster politik vilket bland annat försvagar socialdemokraterna. Samtidigt finns nu ett politiskt utrymme till höger om CDU för AfD och för människor – ofta ur mittenskiktet med värdekonservativa värderingar. De är typiska protestväljare och är inte högerextremt orienterade.

Enligt kommentatorerna har AfD kommit för att stanna.

Fakta | Starka delstater

Tysklands sexton förbundsländer styrs av varsitt delstatsparlament som väljs vart fjärde eller femte år. Varje delstat har sin egen regering och regeringschef, som utses av respektive parlament. På nationell nivå utövar delstatsregeringarna inflytande via förbundsrådet, som är en svag variant av en andra kammare.