Nu tar eran Merkel slut

Det lät som om hennes stämma darrade till en aning av rörelse på de allra sista stavelserna när hon läste upp sin avskedsdeklaration. Angela Merkel hade sin vana trogen bemödat sig om att vara saklig och osentimental, men när hon närmade sig manusets slutord tycktes det ändå som om känslorna tog överhanden. Kanske passerade de 18 dramatiska ordförandeåren revy i hennes inre.

Det hade börjat en aprildag i Ruhr-staden Essen. Partiet befann sig i sin djupaste kris sedan bildandet efter kriget. Exkanslern och CDU-legenden Helmut Kohl hade erkänt att han tagit emot miljonbelopp till partiet som han i strid med lagen inte redovisat öppet. Givaren ville ha det så, Kohl hade lovat på heder och samvete.

På kongressen i Essen sågs den nya ordföranden Merkel som räddaren, även om det fanns en radda kronprinsar som tyckte att de egentligen var bättre lämpade att ta över. Merkels nyliberalt färgade tal som ny ordförande pekade in i det ovissa millenniet. Hon fick delegaterna att tro på framtiden.

Eran slutade med ett av alla dessa tyska delstatsval, denna gång i Hessen. Som ritualen bjuder ska den lokala partiledaren dagen efter valet komma till Berlin för att avtackas av partiordföranden Angela Merkel.

Nu stod den fårade veteranen Volker Bouffier bredvid partiordföranden på den lilla scenen i partihögkvarterets foajé. Hans CDU hade på söndagen fått erfara sitt sämsta valresultat på 66 år. Merkel sa att det var orättvist. Bouffiers fyra regeringsår hade varit mycket bättre än så, förlusterna måste bero på regeringen i Berlin. Hon var kansler och partiordförande, hon och ingen annan hade det yttersta ansvaret, det måste få konsekvenser. Det gjorde att denna råkalla gråa måndag i Berlin skulle gå till historien.

På den här lilla scenen hade Merkel stått så många gånger förr, både i med- och motgång. Inte sällan hade det funnits något att fira. Det var på den här scenen hon tog några valhänta danssteg till den dånande musiken efter valsegern 2013. CDU hade fått drygt 41 procent av rösterna, det var som på den gamla goda tiden när CDU och SPD (Socialdemokraterna) i princip tog hälften var.

Det var här som hon för två år sedan förkunnade att hon efter långa överläggningar med sig själv beslutat att kandidera vid valet 2017, att sitta ytterligare fyra år som kansler om tyskarna så önskade.

Hillary Clinton hade några veckor tidigare förlorat presidentvalet i USA, Le Pen var på frammarsch i Frankrike, Putin satt ohotad i Moskva, expresidenten Barack Obama hade precis varit i Berlin och uppmanat henne att ställa upp.

Det var visserligen inte här som hennes mest citerade ordvändning tillkom – »wir schaffen das«, vi klarar det. Ett år senare stod hon dock på scenen i partihögkvarteret och sa att hon aldrig mer tänkte ta dessa tre ord i sin mun. De var tänkta som uppmuntran i flyktingkrisen, deras verkan hade blivit en annan.

Angela Merkel punktade upp sitt avsked. Det viktigaste först: vid kongressen i december avgår hon som partiordförande. Hon gör det som hennes socialdemokratiske företrädare Gerhard Schröder gjorde när marken skakade under honom. Merkel hade alltid sagt att det var ett strategiskt misstag av Schröder. Den som inte är partiordförande är en general utan trupper som kansler. Nu tänkte hon göra samma sak själv.

Snabbt hade ett antal hugade efterträdare anmält sig. Där fanns generalsekreteraren med det krångliga namnet – Annegret Kramp-Karrenbauer. När AKK installerades på sin post hette det att Merkel hade utsett sin kronprinsessa. Sjukvårdsministern Jens Spahn, 38 år, kandiderar också efter att de senaste åren ha gjort sitt bästa för att underminera Merkels ställning. Sensationellt nog uppges även den 62-årige Friedrich Merz vara intresserad. Han blev bortmanövrerad av Merkel som gruppledare i parlamentet redan 2002 och har sedan dess regelbundet hämnats med giftpilar i riktning Merkel.

Eventuellt står också Merkelmannen Armin Laschet till förfogande. Han är regeringschef i Tysklands största delstat, Nordrhein-Westfalen.

För det andra sa Merkel att hon »var beredd« att sitta kvar som kansler mandatperioden ut, det vill säga till 2021. Hon vet att med Spahn eller Merz som ordförande kommer dubbelkommandot inte att fun­gera, möjligen med AKK eller Laschet. Oavsett vem; alla fyra lär vrida kursen åt höger, mer eller mindre.

När beslutet blev känt kom lovord, såväl från partikamrater som från andra partier. Volker Bouffier, mannen från Hessen, stod vid Merkels sida och sa att det han just hört var »nobelt«.

Christian Lindner från liberala FDP stod för en tydlig dissonans när han kal­lade till presskonferens för att säga att Merkel valt fel post att avgå ifrån, hon borde ha slutat som kansler. Kanske är det Lindner som kommer att dyka upp i Merkels mardrömmar.  Det var han som plötsligt reste sig från förhandlingsbordet och gick en söndagsnatt för ett år sedan. Det skulle inte bli någon så kallad Jamaicakoalition med CDU, De gröna och hans FDP.  Om den hade kommit till stånd hade det liknat en nystart. Nu blev det i stället ännu en stor koalition med CDU och SPD.

Angela Merkel verkade bestämd, nästan triumferande, i sitt uppträdande. Hon hade hunnit först, förekommit de som konspirerade mot henne; nu skulle de inte få tillfälle att kräva hennes avgång. Det såg åtminstone ut som om hon hade bestämt själv.