Från överklasstjej i Göteborg till IS-fru: Pappans kamp om att få hem dottern

Flygbomber faller över Islamiska statens sista fäste. Det är i början på detta år som kurdiska marktrupper trycker tillbaka terrorsekten i Baghuz i Syrien. Vid samma tid är två föräldrar i Sverige oroliga för sin dotter. I närmare sex år har hon varit i Syrien, ansluten till jihadisterna. Hon åkte dit för att möta sin man, som nu är död. Den hon gifte sig med efteråt är också död. Likaså den tredje maken. Föräldrarna är oroade över att dottern ska möta samma öde. De har inte träffats på flera år, kontakten har hållits genom mobilen med emellanåt årslånga uppehåll.

Hennes mor, som bor i en mindre västsvensk stad, får ett livstecken i form av ett sms den 20 februari i år. Bombanfallen kommer allt närmare.

– Mamma det är jag. Jag lever fortfarande, jag kommer att ta mig härifrån, skriver Anna.

Hos föräldrarna tänds hoppet om att hon äntligen ska kunna lämna terrorsekten bakom sig.

Enligt Säpo är det minst 300 svenskar som anslutit sig till IS. (Men mörkertalet är stort.) Annas historia är märklig på många sätt. Socioekonomisk talade inget för att hon som konvertit skulle radikaliseras och ansluta sig till Islamiska staten. Föräldrarna är knappast religiösa, och anade inte något. Framför allt har de i princip inget gemensamt med andra föräldrar med barn som rekryterats till IS.

Hur kunde Anna, som vi kallar henne i den här texten, på något år förändras i sådan grad att hon hamnade i terrorsektens sista fäste, tillhörande den grupp som beskrivits som den mest hårdföra kärnan inom IS? Inträngda i Baghuz valde till och med IS-ledaren Abu Bakr al-Bagdhadi att fly.

Hur kunde en överklasstjej från Göteborg vara kvar till den sista striden där IS besegrades?

[caption id="attachment_598277" align="alignnone" width="991"] Livet i lägret. Kvinnor på väg från marknads­platsen i al-Hol-lägret i Syrien där familjer med koppling till IS hålls instängda. En av kvinnorna som bor där under kalifatets regler är svenska Anna.[/caption]

* * *

Anna tillhör en anrik Göteborgsfamilj med en lång historia i staden. I den närmaste familjen finns rikskända namn, medieprofiler och företagare. Hur kända? En egen namngiven gravplats vittnar om familjens status. Under min uppväxt i Göteborg stötte jag flera gånger på vad som måste ha varit kusiner till Anna, men som tonåring noterades mestadels att de bodde i ståtliga hus vid havet.

Det var alltså i ett välbärgat hem Anna föddes 1993. Hennes far har en lång och framgångsrik karriär i näringslivet. Hans exfru, Annas mamma, arbetar med inredning. Annas i dag 29-årige bror lever även han ett välordnat liv.

Bortsett från föräldrarnas skilsmässa i småskoleåren är uppväxten trygg. Anna läser medieprogrammet på gymnasiet och vänner från den tiden tecknar bilden av en populär tjej. Empatisk, väl medveten om sin burgna situation. På fritiden är dans ett stort intresse.

– Vi umgicks hela tiden, pratade om killar och hängde i skolan. När vi fyllde 18 så började vi gå ut tillsammans och göra allt det där man gör i den åldern. Hon var glad, rolig och hade många vänner, enligt en vän.

I gymnasiet fångar religionskunskapen henne intresse och enligt en klasskompis fascineras hon av islam.

– Hon lärde känna en tjej som själv hade konverterat, uppgav en vän från studenttiden till GP i våras. Hon fann någon slags trygghet i det, i att ha en religion och något att leva efter.

Sista året på gymnasiet händer något. Under en skidresa vintern 2012 märker hennes pappa att hon drar sig undan för att be. Men det leder inte till något fördömande, säger han.

Kort därefter började hon att täcka sitt hår med slöja.

– Jag har tänkt att man får väl ha sin religion, att det är en privatsak, säger Annas pappa.

Våren 2013 tilltar hennes religiösa övertygelse. Hon går till den stora moskén vid Ramberget på Hisingen. Där träffar hon en kille i ungefär samma ålder, född 1990, med bakgrund i Afghanistan.

Han har nyligen återvänt efter beteendevetenskapliga och sociala studier i Holland och läser nu strökurser vid universitetet i Göteborg. Den nye pojkvännen bjuds hem på middag av Annas föräldrar. Intrycket är positivt.

– Det var en bra kille, men han gick i fel moské. Man kan säga att hon blev kär i fel kille. Hon var absolut inte radikal, säger Annas pappa i dag.

Annas liv börjar ställas om. Med sin nya tro, pojkvän och besök i moskén. Hon distanserar sig alltmer från sina vänner. Att titta på amerikanska tv-serier är inte längre tillåtet. Samma sommar jobbar hon som värdinna på ett fint hotell i Göteborg. Men inte heller det är acceptabelt.

Föräldrarna får förklarat att hon inte får några arbetspass. När föräldrarna ringer till hotellet visar det sig att Anna sagt upp sig själv, eftersom hon inte kan vara täckt på jobbet. Detta leder till bråk och hon flyttar hemifrån. Familjen försöker mildra det hela, men då är Anna redan förlorad.

Veckovisa familjemiddagar ordnas, allt för att hålla henne nära men Anna är av uppfattningen att islam har svar på livets alla frågor.

I en enkel ceremoni vigs Anna och hennes fästman enligt muslimsk tradition; något familjen blir varse först efteråt. Vännerna har bytts ut, nu är det i stället andra konvertiter och muslimer som utgör umgängeskretsen i Göteborg.

Hon lär känna Amanda Gonzales, som sedan 2010 är gift med Michael Skråmo, även han född och uppvuxen i Göteborg och sedermera ökänd IS-terrorist.

Annas familj mobiliserar sina krafter för att få dottern på andra tankar. Kuratorer kopplas in och hon får träffa en kvinna som lever med skyddad identitet efter hot från sin muslimske exmake. Det hjälper föga.

I Syrien pågår ett inbördeskrig med stora flyktingströmmar till grannländerna. Annas make åker till Turkiet, uppger att han ska arbeta som tolk i flyktingläger. Annas pappa anar inte oråd.

– Jag tänkte väl att de talar samma språk, säger han.

När maken åker är Anna gravid med sitt första barn, med planerad nedkomst våren 2014. Innan hon ska föda vill hon åka till Turkiet för att träffa sin make och återigen bråkar hon med sina föräldrar.

Annas pappa berättar att han, exfrun och Annas bror försöker få henne på andra tankar.

– Vi ordnade familjemiddagar varje söndag, hoppades på att få henne att stanna. Vi misstänkte inte att hon var radikal. Där lurade hon oss rätt bra, säger han.

Anna lovar att återvända till Göteborg i januari, lagom till att hon ska föda någon månad senare. Hennes mor kör henne till Landvetter i början på december 2013. Ingen är medveten om att Säkerhetspolisen spanar på Anna och hennes make, och att de befinner sig på flygplatsen. Men de ingriper inte när Anna flyger i väg.

– Varför stoppade inte Säpo henne? Vi har träffat Säpo flera gånger och de har sagt att de var på Landvetter just då, säger Annas pappa.

I december 2013 upphör Annas kontakt med föräldrarna. Via turkiska gränsstaden Reyhanli har en 19-årig svensk kvinna, liksom tusentals andra västerlänningar, försvunnit in i Syrien.

»De är jättegulliga, men det är en fruktansvärd miljö i lägret. Det kommer att prägla dem för resten av deras liv.

Annas pappa träffade sina barnbarn i al-Hol-lägret.

[caption id="attachment_598279" align="alignnone" width="991"] Återvänder. Den kurdiska administrationen i sam-arbete med en tribunal av arabiska shejker fick i början av september till stånd ett återvändande av närmare 700 familjer från al-Hol-lägret till staden Raqqa.[/caption]

* * *

I norra Syrien står striderna mellan syriska armén, oppositionella styrkor och otaliga milisgrupper, jihadister som finansieras av utländska parter. När Islamiska staten några månader senare utropar sitt kalifat ansluter sig merparten av jihadisterna till terrorsekten ledd av Abu Bakr al-Bagdhadi.

När Anna inte svarar på kontaktförsök åker hennes föräldrar i januari 2014 till gränsstaden Reyhanli i Turkiet för att leta efter henne. Spåren leder mot Syrien, men gränsen är stängd. De återvänder tomhänta till Göteborg.

Under tiden blir IS brott alltmer uppenbara för omvärlden: tusentals yazidier i Sinjar mördas och över 7 000 kvinnor och flickor tas som sexslavar 2014. Journalister och biståndsarbetare avrättas med halshuggning. I avskräckande syfte spetsas huvuden. Brutaliteten saknar motstycke. Propagandan bidrar också till en snabb expansion i Syrien.

Vid denna tid medverkar Annas make, Ahmad Yama Shahab, i en av Islamiska statens propagandafilmer. På svenska uppmanar han fler att ansluta sig och strida för IS och att han och de andra svenskarna just kommit från strider »där vi varit hårda mot kuffar [otrogna, reds anm], som Allah vill att vi ska vara«.

Några månader senare dör han under en flygbombning i Kobane. En 18-årig brittisk IS-kvinna, som också förlorat sin make, lägger upp en bild på Annas make på Twitter: »Ytterligare ett lejon har återvänt till sin herre.«

Familjen i Sverige får tillsänt sig propagandaklipp, även med svärsonen. Anna gifter om sig med en svensk-somalisk man som hennes make tidigare pekat ut vid en eventuell död.

Med den nye maken får Anna sitt andra barn, som föds i juni 2016. Men livet i kalifatet är hårt. Och hon hör av sig till sin far, för att be om pengar. Han är kategorisk i sitt avfärdande. Att det inte bara är olagligt utan även skulle innebära att finansiera en brutal terrororganisation. Det resulterar i att all kontakt med dottern bryts – i ett år.

När de återfått en sporadisk kontakt framkommer det att situationen förvärrats. Annas tredje barn, som hon fått med sin andre make, dör.

Föräldrarna gör ett försök att köpa henne fri. Via kontakter lyckas de anlita en människosmugglare i Turkiet som får i uppgift att ta ut dottern och barnen från Syrien.

– Hon var med på det. Och vi betalade rätt mycket pengar. Planen var att smuggla ut henne och barnen via Idlibprovinsen. Men vi blev blåsta, säger Annas pappa.

Smugglaren försvinner med pengarna. Mot slutet av 2017 har IS fäste i Raqqa fallit. Hennes andre make är död och Anna är nu omgift med en tredje. De försöker ta sig till Baghuz; föräldrarna vet inte mer om denne make än att han talar engelska och att han dör på vägen.

Dottern kommer tillsammans med sina två barn fram till Baghuz. Och när den staden övertas av kurdstyrkorna SDF i mars 2019 överlämnar sig Anna med barnen till kurderna.

De förs till al-Hol-lägret, liksom Michael Skråmos barn. Anna har under tiden blivit gudmor till dem och i lägret tar hon hand om de föräldralösa barnen. I maj 2019 hämtas barnen hem till Sverige av sin morfar. I dagsläget finns cirka 70 svenska barn samt 25 svenska kvinnor i lägret.

I april i år åker Annas föräldrar till al-Hol, efter en omständlig process får de för första gången på sex år träffa sin dotter och sina barnbarn.

Annas pappa visar mobilbilder på sina barnbarn.

– De är jättegulliga, men det är en fruktansvärd miljö i lägret. Det kommer att prägla dem för resten av deras liv, säger han.

Annas tillvaro är speciell. Hon och barnen, som nu hunnit bli 3,5 och 5,5 år, uppehåller sig mest i sitt tält. Någon förskola finns inte.

Annas pappa tycks vara medveten om att dottern inte kan fråntas ansvaret för att ha åkt till Syrien och anslutit sig till terrorsekten. Han påpekar att barnen däremot inte gjort något olagligt. Dessutom är de svenska medborgare och de bör inte bör skiljas från sin mor. Med andra ord bör mor och barn tas hem.

– Vi träffade kurdernas högste säkerhetschef som sa att vi kunde ta hem dem, men vi behövde ett dokument från Sveriges regering. Det är tre rader i ett mejl som behövs, säger han.

Tillbaka i Göteborg vände han sig till kändisadvokaten Björn Hurtig och anlitade honom med ett tydligt uppdrag: Förmå UD att skriva det där mejlet.

Jag frågar Annas pappa när han ska träffa dottern härnäst. Han svarar att resväskan är packad sedan länge. Han är inställd på att resa närsomhelst. Men han vill inte åka dit för att återvända utan sin dotter.

* * *

Vad ska hända med IS-fångarna? Utmaningen består i det stora antalet misstänkta. Enbart i norra Syrien hålls fler än tusentals utländska jihadister. Ytterligare cirka 9 000 kvinnor och barn hålls fängslade.

Juridiskt finns två alternativ. Att upprätta något liknande krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien, som bildades 1994 efter beslut i FN:s säkerhetsråd. Det är en svår väg eftersom säkerhetsrådet i FN är splittrat i frågan. Internationella domstolen i Haag är inte heller ett alternativ. Domstolen i Haag saknar mandat att döma terrorbrott och en ändring av domstolens jurisdiktion innebär en svår och krånglig process. Desto mer sannolik är lösningen av samma slag som processerna i Rwanda och Kambodja: Enskilda avtal träffas med värdlandet – i detta fall Irak. Brotten som skett i Syrien förutsätter dock avtal med syriska regimen – vilket i detta läge är mindre sannolikt, bedömer Mark Klamberg, docent i folkrätt.

I juni i år var svenska UD värd för ett större europeiskt expertmöte om upprättandet av en tribunal eller annan rättslig mekanism för att lagföra IS-krigare. Inrikesminister Mikael Damberg (S) pekade ut fördelar med att tribunalen ska vara placerad i regionen.

– Det blir en närhet till bevisning, till vittnen, som också leder till att fler personer döms, tror vi, för de brott som har begåtts.

Diskussionerna har gått på sparlåga senaste tiden.

– Vi har inte sett några steg mot en tribunal sedan i somras, säger Måns Molander, chef på människorättsorganisationen Human rights watch (HRW) i Sverige. Den information vi får tyder inte på att det finns några konkreta steg eller ens sonderingar. Jag har inga förhoppningar om att det ska upprättas någon tribunal i en nära framtid.

I stället har många misstänkta IS-terrorister ställts inför rätta i Irak. Enbart under 2018 dömdes fler än 500 utländska medborgare för kopplingar till terrorsekten, och i flera fall har franska medborgare dömts till döden.

Måns Molander varnar för den svaga rättssäkerheten i Irak; att somliga åtals­processer tar fem–sex minuter till fällande dom; och att många erkännanden skett under tortyr.

Krister Thelin, tidigare domare vid bland annat Jugoslavientribunalen, anser att misstänkta svenskar bör prövas i svensk domstol och att utredningar i Irak och Syrien strider mot rättssäkerheten.

Thelin har föreslagit att brottsutredningar visserligen kan påbörjas där och vara i sådant skede att när utredningen och misstänkta överlämnas till hemlandet ska de kunna hållas frihetsberövade i väntan på åtal.

Det är ett förslag som saknar politiskt stöd. Majoriteten av partierna anser att IS-svenskar inte bör få komma tillbaka till Sverige.

– Det är uppenbart att många västerländska länder ser sina medborgare som är IS-fångar mest som ett administrativt problem. Även om många av dessa har stridit för IS så har inte alla gjort det, men nu dras alla över en kam, säger Måns Molander på HRW och konstaterar att västerländska länder tycks acceptera nuvarande processer i Irak.

– Vi får indikationer på att man söker diplomatiska garantier om att domstolarna inte ska döma till dödsstraff. Men att regeringarna inte kommer att invända mot vad som händer i övrigt, vilket till exempel fransmännen underhand gett uttryck för.

Alla gör inte på detta sätt. Ett flertal länder har hämtat hem sina medborgare från fängelser i Syrien och Irak. Till exempel har enbart Kazakstan återfört 800 medborgare, ytterligare hundratals har hämtats av Tadzjikistan och Uzbekistan. I Europa har de enda som tagits hem av Frankrike, Norge, Holland och Sverige varit föräldralösa barn.

I riksdagen har utrikesminister Ann Linde (S) beskrivit situationen som komplicerad.

– Man kan inte bara ta barnen från deras mödrar, sa hon i oktober. Vi vet också att många av mödrarna stöder Daish [se faktaruta] och kanske har begått brott i Daish namn.

Hon konstaterade att Sveriges agerande inte skiljer sig från andra länders i Europa.

– Vi har tagit hem sju föräldralösa barn. Det finns inga andra länder i den europeiska kretsen, som vi samarbetar väldigt mycket med, som har gjort något betydligt annorlunda än Sverige. Vi samarbetar för att se om vi kan hitta bättre sätt att så småningom få hem barnen på ett säkert sätt för alla.

Läget är samtidigt väldigt tuff i det ökända al-Hol-lägret. Många barn har dött i lägret.

– Det är en humanitär katastrof. Hundratals barn dör i infektioner som är lätta att bota. Men det finns inget intresse från det internationella samfundet att hjälpa, säger Måns Molander på HRW.

Regeringens hållning om att rättvisa bör skipas i regionen där brotten begåtts kan ställas mot att en IS-rättegång har hållits i Finland, där man med understöd från ett FN-organ har kunnat hålla videoförhör med vittnen som befinner sig i Irak och Syrien. Vilket somliga menar visar att misstänkta kan ställas inför rätta i svensk domstol, om viljan fanns.

De flesta är dock eniga om att det uppkomna läget inte är priorerat av någon part. Dessutom finns inga politiska poänger med att agera skyndsamt. Både rättssystemet och samhället är kluvet till hur man ska förhålla sig till det uppkomna läget, enligt Vilhelm Persson, professor i offentlig rätt och universitetslektor vid Lunds universitet.

– Många av situationerna som uppstår nu är inte reglerade i lagtexten. Inte minst det som händer i utlandet. Det finns inget förbud mot att tillhöra en terrororganisation. Det finns visserligen förslag på gång, men medlemskapet i sig är för närvarande inte förbjudet.

En varning kommer dock från Säpos chefsanalytiker Ahn-Za Hagström som har sagt att sättet som IS-familjerna hanteras kommer att beröra Sveriges framtida säkerhet. Hon har också beskrivit fånglägren, där IS-kvinnor och deras barn hålls under strikt kontroll av kvinnliga IS-ideologer, som det »nya kalifatet«.

Bilden delas av bland andra Henrik Attorps, kammaråklagare på Riksenheten för organiserad och internationell brottslighet.

– I lägren är situationen osäker och farlig, vilket kan innebära en fortsatt grund för radikalisering, sa han till magasinet Syre nyligen.

Om barnen vore i Sverige skulle de vara föremål för kommunens ingripande, enligt Vilhelm Persson vid Lunds universitet.

– Enligt lagen om vård av unga (LVU) är det hemkommunen som har ett ansvar. Den kommun där barnen vistas har en skyldighet att agera, men om man inte vistas i någon kommun så har man inget ansvar för det här barnet, säger han och tillfogar att dagens läge visar att svensk lagstiftning inte hängt med i utvecklingen.

– Ingen hade förutsett det här när man skrev LVU. Den skrevs när man inte rörde sig så mycket över gränser. Samma svåra läge märks när EU-migranter eller turister kommer hit – ska en kommun ingripa mot barn som far illa men som är här en kort tid?

– Det finns inga väljare som stödjer att man tar hem IS-misstänkta eller ens deras fruar, säger Måns Molander på HRW. Det är bara barnen som det finns en stark opinion för att ta hem, men de kan inte skiljas från föräldrarna. Vi vet att det svenska samhället är väl rustat att ta emot de här barnen, så det är inte där skon klämmer.

Hållningen hos svenska regeringen är tydlig. IS-terroristen Michael Skråmos föräldralösa barn togs hem till Sverige och de sju är i dag placerade hos olika familjer i Västergötland.

[caption id="attachment_598281" align="alignnone" width="991"] Humanitär katastrof. Kvinnor i al-Hol-lägret radar upp sig för utdelning av förnödenheter. I lägret bor omkring 30 000 syriska familjer och utöver det mängder av utländska. I dagsläget finns cirka 70 svenska barn samt 25 svenska kvinnor i lägret.[/caption]

Kvar i lägret är deras gudmor Anna, med sina två barn. Liksom många andra där vill hon hem till Sverige.

– För mig är det två olika situationer. Det är alltid en svår bedömning om barn ska skiljas från sina föräldrar. Barn med förälder har större möjlighet att klara sig än om de inte har föräldrar i livet, säger Vilhelm Persson, docent i folkrätt på Lunds universitet.

Annas föräldrar har i en skrivelse till UD åberopat statens skyldighet att skydda sina medborgare. Men statens hjälp är inte ovillkorlig, särskilt inte när UD i åratal avrått från resor till Syrien, enligt Vilhelm Persson.

– UD är ganska tydligt med att man inte är en resebyrå. Det finns ingen rätt att bli hjälpt, säger han.

Annas pappa är samtidigt frustrerad. Turkiets invasion i norra Syrien i oktober i år har nu satt stopp för de samtal som hade inletts med kurdiska myndigheter som kontrollerar al-Hol-lägret. Deras ambition att på juridisk väg få ett medgivande från regeringen har också gått i stå.

Björn Hurtig, som företräder Annas familj, har i en hemställan krävt att UD ska lämna ett jakande eller nekande beslut om att skydda Anna och hennes barn. UD har inte svarat.

Enligt Annas pappa ringer man till departementet flera gånger i veckan, utan resultat.

– Vanmakten är extrem, säger han. Att man inte får något svar från regeringen och UD. Hade man fått svar så hade vi kunnat agera på det svaret på juridisk väg, säger han.

– Men något måste hända. Det här är så ovärdigt Sverige. Visst är det politik i det här, och opinionen pekar tyvärr åt andra hållet.

FAKTA: IS eller Daish?

Utrikesminister Ann Linde (S) väljer att kalla Islamiska staten för Daish (Daesh på engelska). Det är en arabisk förkortning av IS som såväl Frankrikes president Emmanuel Macron som USA:s Donald Trump valt att använda.

Tanken hos förespråkarna för att använda Daish är att markera mot organisationens anspråk på att representera ett kalifat för den muslimska världen. Även FN:s biträdande generalsekreterare Jan Eliasson har argumenterat för Daish. Daish är likt ett arabiskt uttryck för »krossa« vilket bidrar till att IS ogillar benämningen.

FOTNOT: Anna heter egentligen något annat. Fokus har sökt utrikesminister Ann Linde (S).