Från vagga till grav

När den irakiska armén inom några dagar intar Stora moskén, al-Nuri Mosul, innebär det, att det islamiska kalifatet Irak-Syrien-Levanten fått sin dödsstöt.

Från det befriade västra Mosul såg jag i tisdags eftermiddag hur dödsföraktande irakiska soldater i hus-till-hus-strider avancerade. De stog då bara tre kvarter från det 900-åriga terrakottafärgade templet, som innan det blev kärnpunkten för det IS-styrda kalifatet, varit mest berömt för sin lutande minaret. Ett Pisa i Orienten.

Från medinan hörde jag smattret av kpist-salvor. Den lokale läkare, dr Thano Saad, som jag delat taxi med från den kurdiska huvudstaden Erbil, höll för öronen. Han sa:

– Det är som vi är tokiga. Vad ska världen tro om oss?

Samtidigt kom vår chaufför med beskedet:

– Jag hörde på bilradion, att Assad (Syriens rysstödde president) angripit Idlib med kemiska vapen. Många, många döda  …

Statsbildningen kalifatet har i en hundra mil lång halvmåne sträckt sig genom ökenområden och i Tigris och Eufrats floddalar från norr om Bagdad i Irak till bortom Raqqa i Syrien.

Kalifatet utropades från predikstolen i moskén al-Nuri av den 45-årige irakiske religiöse sunniledaren Ibrahim Awwad Ibrahim Ali Muhammed al-Badri al-Samarrai i en fredagsbön i juni 2014. Han utsåg sig till Den andre Emiren av den islamiska staten och tog sig namnet Abu Bakr al-Baghdadi. Även om kalifatet ser sina sista dagar, lever terrororganisationen IS vidare. IS omdisponerar sig till Afghanistan, Libyen och den egyptiska Sinaiöknen.

IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi i vad som uppges vara hans första offentliga uppträdande i en moské i Mosul 2014. (Foto: Reuters/TT)

Emiren al-Baghdadi befinner sig på flykt. Det förmodas – men det är ren gissning – att han befinner sig i Raqqa i nordöstra Syrien, som är IS huvudstad. Där återstår slutstriden i vilken den respektingivande kurdiska självständighetsarmén Peshmerga och Turkiets vältränade soldater kan väntas spela stora roller.

Hur som helst – de många krigen fortsätter.

Under vanskliga omständigheter försöker den instängda civilbefolkningen i västra Mosul att fly sin stad. Med några få tillhörigheter släpar sig i ökenvinden slitna män, kvinnor i bylsiga kläder, undernärda barn och gamlingar i rullstol västerut mot FN:s flyktingläger, gigantiska städer av vita tält. Där får de det inte bra. Men de får behålla livet. FN-organet UNHCR, som svarar för lägren, har dock bara fått in 8 procent av de pengar det behöver för att hjälpa Mosuls flyktingar.

Slutstriden i västra Mosul är blodig och militärt komplicerad.

En amerikansk militär rådgivare, en av 6 000 kompletterade med 35 svenska elitsoldater från Karlsborg, tittade in mot Gamla stans smala, vindlande gränder, så trånga att inga pansarfordon kan köra in i dem. Med bister ironi sa han:

– Det här sa de inget om, när vi utbildades på West Point.

IS har kört in mindre fordon som de använder som bilbomber. Snipers, prickskyttar, ligger på taken. Försåtsmineringarna är många. Civilbefolkning kidnappas och används av IS som mänskliga sköldar.

– Hundra meter framåt i de här kvarteren, sa amerikanen, kan ta en vecka.

Men IS är starkt uttunnat. Överste Joseph E. Scrocca sa i en briefing för amerikanska reportrar, att det på västra sidan av floden för någon månad sedan fanns 2 000 IS-soldater.

– Nu är antalet mindre än hälften.

Stora delar av Mosul ligger i ruiner. (Foto: Reuters/TT)

På Mosuls östra sida, befriad sedan någon månad, såg jag samtidigt  livet blomma upp. Barn gick till skolan. Frukt och grönsaker såldes i en spontant uppkommen marknad under en skog av färgglada parasoller. Jag kunde äta en shish kebab.

Men vägen är lång. Min reskamrat dr Saad sa, medan vi rörde oss i en värld av lera, regnpölar och sopor, över provisoriska broar och bland stålskeletten av utbombade fabriker:

– Alla motsättningar finns kvar. Den irakiska armén som nu vinner är shia. Vi är sunni. Och det finns assyrier och kristna och jezider och kurder och turkmener och allt vad vi är.

När vi åkte ut ur Erbil pekade han upp mot en stilig borg:

– 5 000 år gammal. Vårt mesopotamska arv.  Det sägs att vi är historiens vagga. Vi gör oss till historiens grav.

Dr Saad hade för ett år sedan evakuerat sin familj till Erbils säkerhet tio mil österut. Nu var han för första gången på väg tillbaka till Mosul för att se om hans klinik fanns kvar.

Det gjorde den inte. Fastigheten låg i grus.