Frankrikes Watergate

Det är med politiken som med fysiken; kedjereaktioner kan få katastrofala resultat. Clearstream-affären har producerat en lång rad politiska kedjereaktioner. Ord står mot ord.

– Sluta prata om Clearstream. Det är inte en viktig historia, sade president Jacques Chirac till inrikesminister Sarkozy sommaren 2005. Han visste inte hur fel han skulle få. Hela hans regering, själva presidentämbetet, skakas nu av den största politiska skandalen på årtionden.

Det har redan döpts till »Frankrikes Watergate« och börjar 2004. Nicolas Sarkozy är uppkomlingen som utmanar en trött Chirac. Han är en omåttligt populär inrikesminister som tar i med hårdhandskarna. Chirac försöker näpsa Sarkozy och placerar honom på den mindre tacksamma finansministerposten. Ny inrikesminister blir i stället Chiracs näre vän, Sarkozys rival, den elegante utrikeministern Dominique de Villepin.

På sitt bord har den nye inrikesministern ett topphemligt fall. Sarkozy och en rad andra politiker och toppchefer ska ha fått mutor av vapenindustrin för att stödja försäljning av krigsfartyg till Taiwan. Pengarna ska ha funnits på konton hos Luxemburgfirman Clearstream. Det är uppgifter som skulle knäckt Sarkozy politiskt.

Det fanns bara ett litet problem: det var inte sant. Affären är snårig och komplicerad, men i grund och botten har inte Sarkozy eller någon annan tung politiker fått några pengar på hemliga konton. Ett år senare är Sarkozy tillbaka som inrikesminister och börjar nysta upp vem som försökt sätta dit honom. Udden riktas nu mot Villepin.

Var det Villepin själv, eller var det Chiracs hantlangare? Eller var det bara en uppgörelse inom militärindustrin? Från vänsterhåll anklagas Sarkozy för att utnyttja situationen för att vinna väljarsympatier.

Den åldrige generalen Philippe Rondot var den som fick Villepins uppdrag att särskilt utreda Clearstream. Han avslöjade snabbt att listorna var ett falsarium. Nu har Rondots anteckningar publicerats, där står en tydlig uppmaning från Chirac om att Sarkozys namn skulle vara av högsta intresse. Men både Chirac och Villepin förnekar detta, och de får medhåll av Philippe Rondot själv.

– Jag har blivit en bricka i ett spel. Aldrig att Dominique de Villepin skulle ha beordrat mig att ha Nicolas Sarkozy som måltavla, hävdar han.

Franska medier spekulerar nu vilt om vad som kommer att hända härnäst.

Nyhetsmagasinet Le Points vice chefredaktör François-Xavier Buissonière säger halvt på skämt att Villepin försöker hålla ut tills avsparken för fotbolls-VM. Om Frankrike bara når semifinalen, och sen är det semester...

Villepin har parkerat i botten av opinionsmätningarna, men klarade sig helskinnad ur tisdagens missförtroendeomröstning i nationalförsamlingen. Stärkt av segern gick han till motattack mot socialistledaren François Hollande och anklagade denne för att uppmuntra till lögner och ryktesspridning. Hollande kunde med viss rätt kontra med att Frankrikes regering är dysfunktionell; Villepin spionerar på Sarkozy, som förbereder sig för att lämna regeringen och starta sin presidentvalskampan.

– Din regering är inte längre en regering, den är ett slagfält, proklamerade Hollande.