Fredsmäklare med hybris

Hyser Turkiet osmanska stormaktsdrömmar?

I ett tal på tankesmedjan Chatham House i London i november förra året placerade president Abdullah Gül Turkiet i samma kategori som Brasilien, Indien, Ryssland och Kina. Han fortsatte: »Efter att ha ärvt erfarenheterna, minnena och reflexerna av stora imperier kommer det samtida Turkiet säkerligen att inta sin rättmätiga plats i den nya internationella ordningen.«

Detta uttalande, den infekterade konflikten med Israel och premiärminister Recep Tayyip Erdogans självsäkra uppträdande på resorna till Egypten, Libyen och Tunisien, har av många kommentatorer tagits till intäkt för att Turkiet är på väg att lämna sin provästliga orientering och vända Europa ryggen. Erdogan sägs ha drabbats av hybris och sträva efter rollen som »den nye kalifen«, att vilja återupprätta det osmanska imperiet och bli en ledande kraft för sunnitisk islam.

Denna uppfattning att Turkiet står inför ett vägval speglar ett förlegat tänkande i kategorier av väst- och anti-väst som också ställer sekulära och anti­sekulära samhällsmodeller mot varandra. Den präglas också av statsvetaren Samuel Huntingtons teser om ett framtida civilisationernas krig, något som inte har med dagens politiska verklighet att göra. Turkiet kan inte definieras som antingen västerländskt och sekulärt eller icke-europeiskt och muslimskt.

Två andra faktorer styr i stället den turkiska utrikespolitiken. Dels den demokratiseringsprocess som landet har genomgått under snart tio års tid, dels de nya politiska realiteterna i Turkiets närområde, inte minst efter det senaste årets arabiska revolutioner.

De goda relationer som tidigare rådde mellan Turkiet och Israel rubbades

inte när AKP kom till makten 2002. Sex år senare besökte till exempel Israels president Shimon Peres Turkiet och höll ett tal i parlamentet. Konflikten bröt ut när Israel i december 2008 gick till attack mot Gaza, vilket fördömdes av en enhällig turkisk opinion med en sådan styrka att den inte kunde förbises, som tidigare var fallet när militärledningen hade det avgörande ordet i utrikespolitiken.

Stormningen av Ship to Gaza-fartyget Mavi Marmara och Israels vägran att be om ursäkt gör alla uppmjukningar av politiken opinionsmässigt omöjliga. Av samma inrikespolitiska skäl har regeringen inte kunnat gå så långt som den önskat i sina strävanden att nå en försoning med Armenien, eftersom den politiska oppositionen och en bred opinion inte varit mogna för en sådan politik.

Som ett resultat av de geopolitiska förändringarna i det egna närområdet har Turkiet omdefinierat sin strategiska position. Från att under kalla krigets dagar ha agerat i västvärldens periferi, till att i en bredare mening befinna sig i skärningspunkten mellan Europa, Kaukasus, Mellanöstern och den muslimska världen.

Denna vision är för övrigt inte ny utan formulerades redan i slutet av 1980-talet av den dåvarande premiärministern och sedermera presidenten Turgut Özal. Som första turkiska regeringschef besökte han Mecka men lämnade också in en medlemsansökan till EU och initierade sociala och ekonomiska reformer.

I sin bok »Turkiet i Europa, Europa i Turkiet« försvarade han både islams roll i det turkiska samhället, pläderade för utökade civila rättigheter och ett EU-medlemskap, och förklarade att modernisering innebar ett accepterande av västerländska idéer om demokrati och ekonomiska och sociala framsteg. Däremot innebar det inte en imitation av västerländsk livsstil på bekostnad av den egna kulturen och traditionerna.

För utrikesminister Ahmet Davutog˘lu, arkitekten bakom den nya utrikespolitik som nu förs under devisen »noll problem med grannländerna«, finns det ingen motsättning mellan Turkiets traditionella hemmahörighet i »västlägret« och strävan att bli medlem av EU och ett samarbete med en tidigare fientlig omgivning.

Liksom premiärminister Erdogan och president Gül tar han med sin religiöst färgade kulturella bakgrund avstånd från uppfattningen att Turkiet under 80 år av sekulärt styre blivit en del av västerlandet, att dess framtid ligger i väst medan alla hot kommer från öst och sydost.

Under decennier odlade den tidigare sekulära och av landsfadern Mustafa Kemal Atatürks idéer präglade eliten en misstro mot den muslimska omgivningen och betraktade islam som ett hinder för modernisering och utveckling.

Medan Davutog˘lu avfärdar beteckningen neo-ottomanism för dess förda politik, kan han ändå på sätt och vis sägas identifiera sig med den rent intellektuellt. Han talar om Turkiets historiska ansvar och uppdrag att bidra till säkerhet och utveckling i det forna riket och att detta är något som där också förväntas av Turkiet.

En grundtanke är att Turkiet med sin starka ekonomi ska agera som en mjuk makt som sprider välstånd och demokratiska idéer till Kaukasus och Mellanöstern. Den nya politiken kom framför allt att riktas mot Turkiets mest problematiska grannar, det irakiska Kurdistan och Syrien, där tidigare stängda gränser öppnades och visumtvånget avskaffades.

Här spelar också ekonomiska intressen en stor roll. Inte minst när det gäller irakiska Kurdistan, där turkiska företag dominerar i uppbyggnaden av en ny infrastruktur och i annan investeringsverksamhet, vilket också gäller i till exempel Libyen.

Efter att tidigare ha varit en bevarare av status quo försöker Turkiet nu inte bara spela rollen som god granne utan även »honest broker« och medlare. Men att vara god god vän med alla i Mellan­östern och Kaukasus ställer sig inte lätt. Assads ovilja att lyssna till turkiska råd har varit ett streck i räkningen och visat att Turkiet haft en övertro på sitt inflytande.

Politiken har också till en del varit selektiv. Kritiken av Libyens Muammar Khadaffi dröjde. Dels av omtanke om de tusentals turkar som var verksamma i Libyen, dels av ekonomiska skäl. På samma sätt var kritiken mot Iran för övergreppen mot oppositionen minst sagt försiktig i jämförelse med kritiken mot Egyptens Hosni Mubarak. Även här har ekonomiska intressen spelat in, liksom den gemensamma kampen mot kurdisk gerilla och farhågor för att konflikten mellan Iran och väst ska förvärras ytterligare och än mer isolera den iranska regimen.

Samtidigt har Turkiet nu blivit en motvikt till det iranska inflytandet i regionen, inte minst i sin nya roll som talesman för palestiniernas rättigheter. Enligt en undersökning av The Palestinian Center for Policy and Survey Research betraktar 43 procent av palestinierna både på Västbanken och i Gaza Turkiet som en viktigare allierad än Egypten och Iran, mycket därför att Ankara inte har en dold agenda bakom sitt stöd.

Denna bild av Turkiet som opartiskt och inte som en vapenleverantör till Hamas, Hizbollah och den syriska regimen, har givit Ankara en medlarroll i Libanon och Irak och fram till den israeliska attacken mot Gaza även i hemliga förhandlingar mellan Syrien och Israel.

Under sitt besök i Egypten pläderade premiärminister Erdogan vidare starkt för ett sekulärt system »där individerna själva är fria att vara religiösa eller inte«, en samhällsmodell med mycket starkare attraktionskraft än den iranska.

Tidigare betraktades Turkiets problematiska relationer med grannländerna som ett hinder för ett EU-medlemskap. Nu sägs paradoxalt nog i flera europeiska huvudstäder strävandena att normalisera dessa och påverka utvecklingen i demokratisk riktning vara ett bevis för att Turkiet vänder Europa ryggen.

Inte nog med det. När Turkiet som ett tidigt led i sin nya grannskapspolitik 2004 accepterade Annanplanen för en lösning av Cypernfrågan sa den grekcypriotiska delen nej och blev omedelbart därefter medlem av EU.

I stället för att bidra till en lösning av Cypernproblemet blev EU en del av detta och därmed även av den konflikt mellan Turkiet och Cypern om territorialvatten och oljeprospektering som annars hade undvikits.

Den största risken för att Turkiet ska dras in i en politisk grannskapskonflikt finns därför nu inför det kommande cypriotiska ordförandeskapet i Bryssel. Inte i Bagdad, Damaskus, Jerevan eller Teheran.

Ingmar Karlsson är före detta generalkonsul i Istanbul, nu knuten till ­Centrum för Mellanöstern­studier vid Lunds universitet.